Det är ingen slump att Joseph Hill Whedon, född den 23 juni 1964 I New York, hamnade i underhållningsbranschen då både fadern Tom och farfar John var framgångsrika manusförfattare för TV. Efter 15 år i branschen har Whedon utvecklat både ett starkt varumärke och en lojal ensemble av medarbetare med flertal nämnvärda, framgångsrika bidrag till film och TV. Här är en sammanfattning av den imponerande karriären.
”Roseanne” och ”Parenthood”
1989 inledde Whedon sin karriär som manusförfattare för den framgångsrika sitcom-serien ”Roseanne” som bröt ny TV-mark med en överviktig, högljudd hemmafru som huvudperson. Serien pågick i nio år men efter tjugotal avsnitt gick Whedon vidare till en annan serie – den kortlivade TV-versionen av Ron Howards komedi ”Föräldraskap”.
”Buffy vampyrdödaren” och ”Angel”
1992 kom filmdebuten som manusförfattare till en vampyrkomedi som floppade och mest blev ihågkommen som ett av ”Beverly Hills 90210”-stjärnan Luke Perrys filmförsök. Whedon var missnöjd med slutresultatet (då hans manus ”putsats” sönder av producenter). Karaktären fick dock nytt liv i Sarah Michelle Gellars skepnad när Whedon skapade den ofantligt populära TV-serien som gick i sex år och följdes av Whedons egna spinoff ”Angel”. Här började Hollywood få ordentligt nys om Whedons (som även regisserade och skrev flera avsnitt) förmåga att kombinera hippa, feministiska karaktärer med uppfinningsrika fantasyelement.
”Toy Story”
När det 1995 var dags för Disney att slå sig samman med Pixar och skapa den första datoranimerade långfilmen så skrev Whedon en liten historia om några leksakers liv bakom stängda dörrar. Filmen blev en enorm succé och uppmärksammades främst för den häftiga animeringen. Men Whedons livliga fantasi såg sig inte heller oavlönad och han plockade upp sin (hittills enda) Oscarsnominering för besväret.
”Firefly” och ”Serenity”
Whedon följde upp ”Angel” med en rymdvästern som utspelas 2517 efter ett inbördeskrig mellan olika samhällsklasser i rymden. Trots stöd från kritiker och inte minst lyriska science fiction-fans plockade få tittare upp serien och TV-bolaget lade ner den efter ett år. Whedon var dock inte villig att ge upp och gjorde sin regidebut på vita duken med en långfilmsversion med namnet ”Serenity”, som bidrog till den nedlagda seriens senare kultstatus.
”Dr. Horrible's Sing-Along Blog”
Vid sidan av Whedons talang att skriva, regissera och producera fantastiska historier för film/TV så har han även ett öra för musik. Något han fick utöva under författarstrejken 2007-08 när han skrev, regisserade och producerade den här udda miniserien med ”How I Met Your Mother”-stjärnan Neil Patrick Harris som en sjungande superskurk. Med låg budget och musik av Whedon och brodern Jed så fångade miniprojektet upp såväl fans och flera priser (inklusive en Emmy) med sin säregna stil.
”Dollhouse”
Whedons fjärde TV-skapelse var en science fiction om ett framtida labb som raderar folks minnen för att kunna använda dem för diverse uppdrag. Eliza Dushku (från “Buffy”) spelade huvudrollen som en av dessa människor och trots låga tittarsiffror fick den liksom de flesta av Whedons projekt trogen fanskara. TV-bolaget Fox förlängde serien med en säsong av rädsla för påtryckningar av fansen och efter att den lades ner har historien fortsatt i seriealbum.
"Comic-Con Episode IV: A Fan's Hope" (2011)
Som ett öppet fan av serietidningar, superhjältar och annan nörd-fiktion så var det ingen överraskning att Whedon samarbetade med Oscarsnominerade dokumentärfilmaren Morgan Spurlock (”Supersize Me”) för en film om nördarnas heliga samlingspunkt inom populärkultur – Comic-Con-mässan i San Diego. Intervjuer med namn som Kevin Smith och Seth Rogen inkluderades i ett kärleksfullt porträtt av fansen som håller genren levande. Whedon agerade manusförfattare och producent.
“The Cabin in the Woods” (2012)
Whedon gillar att tillfredställa fans inom många, olika områden och gav mitt i sin action- och fantasybaserade karriär sig på skräckgenren när han producerade den här skruvade berg- och dalbanan av genrens välbekanta element. Whedon skrev och producerade filmen som bröt ny mark inom sitt område och tjusade såväl kritiker och publik.
”The Avengers” (2012) och ”Agents of S.H.I.E.L.D.” (2013)
Efter en handfull filmer om Hulken, Iron Man, Thor och Captain America så var världens förväntningar höga på när de tillsammans med andra populära superhjältar skulle förenas i en enda, stor blockbuster. Det var med all logik man tog in Whedon som satte sig i registolen på en film för första gången sedan debuten ”Serenity”. Resultatet blev en sommarfilm som hette duga – både Whedons egna spinoff-serien och kommande uppföljare kommer ha svårt att leva upp till den.
”Mycket väsen för ingenting” (2012)
Till mångas förvåning så klev Whedon helt utanför sin trygghetszon när han gjorde sin tredje långfilm som regissör (vilken han även skrev och producerade i vanlig ordning) – en svartvit, uppdaterad version av Shakespeares klassiska komedi. Med en ensemble bestående nästan uteslutande av hans veteraner och ett vågat men välfungerande beslut att använda gammeldags dialog i modern miljö så bevisade Whedon att han kan skapa populärkulturell konst utan superhjältar och övernaturligheter.
Andra, mer okända meriter:
Musik
- Lejonkungen II: Simbas skatt (låten ”My Lullaby”)
Gästregissör
- The Office
- Glee
- Thor (scen efter sluttexter)
- Captain America: The First Avenger (scen efter sluttexter)
Manus
- Speed (bearbetning)
- The Getaway – rymmarna (bearbetning)
- Waterworld (bearbetning)
- Alien återuppstår
- Titan A.E.
- Atlantis – en försvunnen värld
- X-Men (bearbetning)
