Måns Månssons tankar kring "Yarden"

På en filmfestival står journalisterna i kö för att få intervjua filmskaparna, och skaparna får svara på liknande frågor i timtal. Därför valde vi på MovieZine att göra en annorlunda intervju, en intervju utan frågor. Så i den här intervjun, som alltså inte är en intervju, får Måns Månsson spekulera fritt kring enstaka ord eller påståenden, där referensramarna är ”Yarden” och han själv som filmskapare.

- Jag tycker att det är betydligt trevligare att se en film som är under 90 minuter än 200 minuter. 

- På något konstigt sätt så har normen blivit längre och längre och längre. Och jag vet inte vad det beror på, om det är för att man ska kunna lösa ett högre biljettpris eller om man tror att man bara kan berätta vissa historier i det formatet. Men jag menar Woody Allen har väl bara gjort filmer kring 70-strecket, så det är ju inget knasigt format. 

- Kan man berätta det man vill berätta på så kort tid som möjligt, så är jag bara glad. Det finns ingen anledning att ödsla tid och kraft på att showa off massa häftiga scener om man inte behöver.

- Hellre regissera. Jag valde själv att inte fota "Yarden". Det kände jag med "Hassel", det kunde ta fyra tagningar innan jag lyssnade på Lars-Erik Berenett. Så jag var otroligt glad att Ita (Ita Zbroniec-Zajt, reds. anm.) fanns i Malmö och är en jävla världsstjärna in the making. Hon har ju två filmer i tävlan i år och en i fjol. Jag hoppas som regissör kunna låta alla mina medarbetare få möjligheten att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Att omge sig av briljanta människor som får bidra på bästa möjliga sätt, sen vet jag inte ens om jag är kapabel till det. Men däri ligger i alla fall ambitionen.

- Dom bilderna jag fick i mitt huvud när jag läste boken, dom finns där i filmen. Hade vi inte kunna filma i en riktig bilyard, så hade det inte blivit någon film alls. Det var ju dit man ville komma. Att kunna fånga en plats på film, en plats som jag inte ens visste existerade. Ur ett rent visuellt perspektiv så fångade vi det som vi ville.

- Det finns stora delar av boken som inte är med. Jag tror inte att jag är kapabel att regissera delarna i boken som är tillbakablickande, Till exempel det om modern. Det skar jag bort omedelbart, eftersom jag ville ha fokus på platsen, på Yarden.

- För mig var det svårt att inte göra en film där medmänsklighet, lojalitet och vad det kostar att hjälpa en människa, ska få stå i fokus. Lojalitet mot sig själv, sina medmänniskor eller mot sina ideal. 

- Jag har bara kunnat göra den här filmen så gott som jag kunnat. Det är nog den sista boken man skulle ge sig i kast med om man ville göra en blockbuster. Jag trodde att det kunde bli en bra och drabbande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag brukar inte kunna titta på mina egna filmer med publik. Men jag är väldigt stolt över "Yarden".

- Det är en hel genré i sig själv. Arbetsskildringar i en eller annan form. Det är omöjligt att inte inspireras av "Metropolis" eller "Moderna tider" eller "Storstadshamn". Eller poetisk realism i "Dimmornas kaj". Hamnskildringar är en hel subgenré i sig själv. Det är något som man, på något sätt, måste förhålla sig till. Även om man inte gör det, så kommer publiken att göra det, på ett eller annat sätt.

- Det blir ju ett privilegierat utanförskap. Det är en i grunden spännande premiss. Att faktiskt problematisera den enda etniskt svenska person som hamnar inne i det här arbetslägret och vad som händer med honom. Det blev för mig ett sätt att problematisera hela samhället i stort. Var är vår gemensamma värdegrund på väg någonstans? Per automatik är man som svensk, född i Sverige, en priviligerad individ. Tidigare var man kanske det mot andra delar av världen. Men i dag räcker det att man går ut på gatan för att känna att man är priviligerad. Det har inte en svensk befolkning behövt förlika sig med tidigare. Det tror jag filmen kan spegla.

- Nej, det hoppas jag verkligen inte. Det hade varit ett misslyckande.

"Yarden" visas på Göteborg Film Festival och får biopremiär i resten av landet 11 mars.