Från studion som gav oss en tv-serie om Thors brorsa, en om Captain Americas polare och har en på gång om Wanda Maximoffs granne kommer nu… *trumvirvel* en serie om Bruce Banners kusin!
Ytterligare en Marvelserie som ingen egentligen bad om, men är det så illa? Efter att ha sett det första avsnittet är jag redo att stänga av och sätta en stor fet kalkonstämpel i pannan på ”She-Hulk”. Men snart växer den dumma humorn på mig och jag mjuknar inför seriens charm.
Man kanske inte direkt kan se Tatiana Maslany kriga mot intergalaktiska skurkar i storfilmer framöver - hon skulle hellre släpa dem till rättssalen och dunka dem i skallen med en lagbok. MCU-fans, känn er varnade: det här är en rättegångsserie med fokus på knasig komedi snarare än action.
Efter bara fyra avsnitt är det såklart alldeles för tidigt för en recension och ett rättvist betyg, men vare sig ni vill eller inte summerar jag nedan mina första intryck av Marvels ”She-Hulk”. Väl medveten om att allt jag säger kan och kommer användas emot mig.
Vad handlar ”She-Hulk: Attorney at Law” om?
Ett superenkelt koncept. Bruce Banner har en kusin, advokaten Jennifer Walters. De hamnar i en bilolycka vilket leder till att hans blod kommer in i hennes blodomlopp. Vips, så är origin storyn avklarad. Jen får Hulken-gener som gör henne väldigt grön och väldigt stark. Ett träningsmontage visar hur Jennifer lär sig hantera sina krafter, och till Bruces förvåning har hon lättare att kontrollera sin inre Hulk än vad han hade från början.
När en rättegång sen attackeras av en superskurk tvingas Jennifer att släppa fram sitt alter ego, och plötsligt känner hela stan till den nya hjälten - som får namnet She-Hulk av media. Som jurist och expert på superkrafter promotas hon till ett nytt jobb, rättegångar där superhjältar (eller skurkar) är inblandade. ”Ally McBeal” skymtar förbi på en tv i bakgrunden och jag gissar att den var en stark inspiration.
Efter att piloten avverkat det viktigaste är varje halvtimmesavsnitt en rättegångskomedi med ett nytt fall för She-Hulk. Exempelvis får hon försvara Emil Blonsky, aka Abomination (skurken i ”The Incredible Hulk” från 2008) som hävdar att han är en förändrad man. I ett annat avsnitt jobbar hon med en mansgris som blivit sol-och-vårad av en skepnadsskiftare - han trodde att han i själva verket hade blivit ihop med rapparen Megan Thee Stallion.
Samtidigt som karriären tar ett kliv framåt har Jennifer, som 30-nånting singel i storstan, ett privatliv att hinna med. Över några martinis med väninnan skapar hon en dejtingprofil och ger sig ut på en rad mer eller mindre misslyckade dejter.
Vad är seriens superstyrka?
Det vi kommer prata om i höst, och det som skiljer ”She-Hulk” från övriga MCU-titlar, är framför allt humorn. Serien är stundtals löjlig men alltid medveten om det. Och ju förr du accepterar det, desto snabbare lär du uppskatta serien för vad den är.
Det finns trots allt mycket komiska situationer att finna i hjälp-jag-är-ny-som-superhjälte-genren. Vi har framför allt sett många tonårshjältar som Spider-Man, Shazam och senast Ms. Marvel försöka komma tillrätta med nyfunna krafter, och lära sig att kombinera dem med ett vardagligt liv. Jennifer är inte så annorlunda, även om hon är en kvinna i karriären.
En återkommande gimmick är att Jennifer talar rakt in i kameran. Hon bryter den fjärde väggen och riktar sig direkt till tittarna, medveten om att vi följer hennes liv i en tv-serie: ”Jag är säker på att det finns en rolig bonusscen.” Den typen av lekfull metahumor är plockad rakt ur serietidningarna från 80-talet, och påminner om vad vi sett i ”Deadpool” eller ”Fleabag”.
Många förknippar MCU med Avengers häftiga actionäventyr, men humorn har alltid varit en stor del av detta universum. I ”She-Hulk” är actionscenerna få, och inget man saknar. Tänk istället en sitcom där huvudpersonen råkar vara en grön jättekvinna. Det är lättsamt, tramsigt och rätt kul om man är på det humöret - serien tar sig aldrig på stort allvar.
Är CGI:n lika hemsk som i trailern?
Kort svar: det är inte lika hemskt. Men fortfarande ganska awkward.
När den första trailern släpptes kunde fansen inte låta bli att roas och förfäras över bilden av Tatiana Maslany som grön varelse. I tv-serien blev det tyvärr inte mycket bättre. Det ser ut som att Fiona från ”Shrek”-filmerna har kommit till liv, och blandningen av skådespelerskans egna prestation som täckts av en datoranimerad skapelse är för mig lite mycket ”uncanny valley”.
Jag är glad att vi är långt förbi Lou Ferrigno-stadiet och slipper se en grönmålad Tatiana Maslany hoppa omkring. Men oavsett hur bra specialeffekter som Marvel har tillgång till så hjälper inte det: något i designen av She-Hulk skaver.
Jag kan bara inte vänja mig vid hennes look eller det animerade Pixarhåret. Istället undrar jag var Tatiana Maslany börjar och slutar och var CGI-teamet tog vid.
Kommer Marvel-fans bli nöjda?
Väntar man sig storslagen action så… lär det inte hittas bland streamingserierna på Disney+.
När det kommer till MCU har biofilmerna skämt bort oss med ett episkt och sammanhängande universum. TV-serierna känns i jämförelse som kul små avstickare som man kan se eller skippa. ”She-Hulk” är inget undantag.
Men serien har gott om referenser till det övriga superhjälte-universumet, och sånt är ju skoj, oavsett om man har stenkoll eller ej. Flera gästspel syns till redan i de första avsnitten. Först får vi se Mark Ruffalo som Hulken, som försöker vägleda Jennifer genom hennes plötsliga förvandling. I avsnitt 3 möter vi ”Doctor Strange”-filmernas Wong (spelad av Benedict Wong), och det ryktas ju om att Daredevil (Charlie Cox) är på väg in längre fram i säsongen.
Serien är som sagt skönt självmedveten och i en scen vänder sig Jennifer mot tittarna och lovar att ”det här ska inte bli en sån där serie med en ny cameo i varje avsnitt”… men ärligt talat - inte mig emot.
Frågan är däremot hur väl den kommer att tas emot av Marvelnördar som väntar sig episka äventyr och specialeffekter. ”She-Hulk” är snarare Marvels första sitcom med fokus på lättsam underhållning, möjligen lutad mot en kvinnlig målgrupp. Folk som inte kunde bry sig mindre om superhjältar kan förmodligen också ge den en chans. Kanske kan den öppna upp MCU för helt nya fans?
Är det värt att fortsätta titta?
Det första avsnittet lämnar mig som ett stort frågetecken. Har ”Catwoman” från 2004 just fått konkurrens som något av det lökigaste som gjorts i superhjältegenren?
Jag fortsätter kolla, och snart händer något. Den fåniga humorn växer på mig. Jennifer Walters sköna meta-blinkningar mot kameran är en rätt bekant gimmick i tv- numera, men de levereras alltid med en komisk tajming som jag inte får nog av. Tatiana Maslany (”Orphan Black”) omfamnar hela det töntiga upplägget och går all in.
Jag nämnde humorn som seriens superstyrka, men bristen på allvar och tyngd är också dess svaghet. Dessutom saknar ”She-Hulk” den där must-see-faktorn. Jag får inte känslan att vi måste kasta oss över ett nytt avsnitt varje torsdag för att inte missa en ny snackis.
Men ”She-Hulk” är, med sina halvtimmesavsnitt, en underhållande serie att slötitta på. Såna kan också behövas för att ”rensa paletten” mellan höstens stora fantasyproduktioner. Längtar jag efter mer? Mja... Låt oss bara säga att juryn ännu inte har bestämt sig.
"She-Hulk" får premiär 18 augusti på Disney+ där ett nytt avsnitt släpps varje torsdag.
