Först och främst vill jag klargöra att denna lilla krönika ska inte uppfattas som något försök till att korrigera Andreas Samuelsons recension. Jag vet att det är hemsk lätt kan göra det, när man kort efter en recension har publicerats skriver en text som inte följer till punkt och pricka recensentens åsikter. Det som skrivs i denna text är inget annat än mina personliga tankar och funderingar om Matthew Vaughn och om "X-Men: First Class". Ni kan lugnt läsa vidare, för krönikan innehåller inga spoilers.
Men för att börja från början så har jag haft Matthew Vaughn under uppsikt i flera år, ända sedan det visade sig att han skulle tackla "X-Men: The Last Stand". Jag och och en tidigare recensent på MovieZine (Ville Gideon Sörman) blev eld och lågor när vi fick reda på att han skulle ta över registolen från Bryan Singer. Dessvärre hoppade Vaughn av på grund av familjeskäl. Surt.
Men några år senare skvallrades det om att han skulle regissera "Thor" och det breda smajlet uppenbarade sig igen, dock försvann det snart igen. Nåja, så småningom stod det i alla fall klart att han skulle göra "X-Men: First Class". När väl inspelningen drog igång vågade man äntligen tro att Vaughn verkligen skulle göra filmen. Som jag hade längtat och längtat och längtat. Men många runtom i världen var väldigt skeptiska till Matthew Vaughn som regissör till X-Men. Visst, det går bra att säga så här i efterhand, men ända sedan 2006 har jag varit fullkomligt övertygad att Vaughn är som gjord för att regissera en superhjältefilm. Så min åsikt har alltid varit att Vaughn kommer att göra något fantastiskt av detta, medan andra ruskade på huvudet och undrade om jag hade fått en knäpp.
Nu har filmen haft biopremiär runtom i världen och har blivit extremt hyllad av många filmkritiker, som även har erkänt att de hade aldrig trott att det skulle gå att göra en sådan här bra film. På sätt och vis kunde jag förstå deras farhågor. Det är otroligt lätt att det bara blir trams. Som praktexempel skulle jag vilja nämna "Daredevil". Åh jösses. Jag mår dåligt bara av att tänka på det fatala filmmisstaget. Tvi!
Men vad exakt är det som gör "X-Men: First Class" så bra? Först och främst är det Vaughns fantastiska känsla för att våga leva ut sina fantasier och personliga övertygelser, något vi fick se i "Stardust". Sedan för att våga gå ut och såga hela den genre han håller på och gör film om. Vi vet hur det gick för Gavin Hood som inte hade samma kaxighet som Vaughn med att säga ifrån till filmbolaget. Vi kan definitivt räkna med att det har gått hett till mellan Fox och Vaughn under deras möten. Resultatet påvisar att Vaughn har inte gett efter en tum!
Vaughn har också en fenomenal förmåga att ge karaktärerna exakt det utrymme som krävs för att vi som publik ska kunna bli illa berörda när de behandlas illa och glädjas med dem när allt går deras väg. Det är något som kallas att förstå karaktärerna man gör film om. Dessutom fick vi se prov på hans eminenta förmåga till karaktärsutveckling. Det vill säga att i början av filmen kan en karaktär agera på ett visst sätt, för att 30 minuter längre agera på ett helt annat sätt. Det resulterar i att man aldrig vet hur en karaktär ska reagera på en viss händelse. Det skapar osäkerhet hos publiken och chanserna för att vi ska bli överraskade ökar radikalt. Vi vet exempelvis inte om Magneto ska ge Xavier en käftsmäll eller en stor kram. Definitivt inte alla regissörer som behärskar den konsten. Vet inte varför jag brinner så starkt för att nämna Brett Ratner i det här sammanhanget, men så får det bli.
Något annat som ger filmen plus i kanten är manuset som Vaughn hanterade superbt. Utan att spoila för mycket kan jag avslöja att det finns detaljer som är historiska fakta. Vad som gör det så bra är att man har lättare att relatera till händelserna och även att det som händer i filmen känns påtagligt och verkligt.
Trots att superhjältar kan uppfattas som smålarvigt är Vaughn ytterst noga med att ge filmen en seriös stämpel. Han lämnar inget åt slumpen, men samtidigt gläds man åt glimten i ögat som är ganska uppenbar. Det är otroligt tunn gräns mellan att ha glimten i ögat och att det bara blir tramsigt. Vaughn red dock ur den stormen utan problem.
Slutligen har Vaughn precis som vanligt regisserat skådespelarna helt rätt, som han alltid gör. Det finns alltid en risk att skådisar tar för stor plats eller för liten plats och det är där regissören kommer in och slår näven i bordet och talar om hur han vill ha det. Det finns två stora karaktärer i filmen som gestaltas av James McAvoy (Xavier), Michael Fassbender (Magneto). Xavier och Magneto gestaltas helt korrekt. De är precis lagom naiva och omogna och så visar de upp en osäkerhet som inte existerade hos de äldre förlagorna i X-Men 1-3. Precis som det ska vara.
Detta utmynnar i att detta är den bästa filmatiseringen av X-Men som jag ser som ett mästerverk. Vaughn tog fram den stora filmmakarboken och gjorde filmen till punkt och pricka efter den. Allt som bör finnas i en film hittas här. Tack vare det så lyfter jag på hatten för the one and only, Matthew Vaughn!
