Våren 2011 skulle jag se “Metropolis” för första gången, på Cinemateket i Stockholm, på en stor duk och med levande musik. Men lokaltrafiken ville annorlunda. Redan på den tiden gick pendeltågen inte att lita på och ett elfel gjorde att jag fastnade i Häggvik.
Bittert bestämde jag mig för att inte se den, förrän ett likvärdigt (eller bättre) tillfälle dök upp. Jag skulle se den på bioduk, med levande musik, och helst med en hel orkester. Tack vare biografen Skandias 100-årsjubileum dök tillfället äntligen upp.
Biografen Skandia bara minuter innan "Metropolis" drog igång.
Skandia är fantastiskt fin. Den invigdes som stumfilmsbiograf 1923, och har fortsatt vara en bio sedan dess men genomgått flera renoveringar och förändringar. För drygt 20 år sedan återställdes Skandia till sitt ursprungliga skick och utseende, vilket är vad vi fortfarande ser.
Det innebär också att biografen är en perfekt plats för den här typen av evenemang. Historien sitter i väggarna och känslan är sann. Jag har själv besökt Skandia många gånger, framför allt i samband med Stockholm Filmfestival, och älskar att sitta uppe på balkongen.
Med andra ord perfekta förutsättningar för något som jag väntat en mindre evighet på, så var förväntningarna förstås hyfsat höga. Infriades de?
Till största delen. “Metropolis” handlingen lämnar (till min förvåning) lite att önska, jag vet inte om det fanns tillräckligt med kött där för att verkligen fylla ut 2½ timme. Men som tur är betyder det inte att filmen någonsin blir tråkig eller att den släpar efter. Nej, här finns verkligen mycket annat att fästa ögonen och öronen på.
"Metropolis" regisserades av Fritz Lang, som också skrev manus tillsammans med Thea von Harbou (tillika författare till filmens förlaga). Vår följa ett framtida samhälle med tydlig klassuppdelning. Längst upp lever eliten sina lyxliv, men i katakomberna under staden bor och jobbar arbetarna under slavliknande förhållanden. När en person från överklassen möter och faller för en från underklassen, börjar det hända saker - nu är det revolution på gång. Med en männsikoliknande robot i fokus.
Brigitte Helm spelade maskinmänniskan Maria.
Versionen som visas nu är den mest kompletta som existerar. Inte hundra procent, för “Metropolis” klipptes ner direkt efter sin premiär och stora delar av materialet försvann. Genom åren har bortklippta delar och längre versioner av filmen hittats lite här och var. En komplett men svårt skadad version upptäcktes på ett museum i Argentina 2008. Med det kunde filmen restaureras till något som liknar originalet.
Den är inte 100% där. De skadade bitarna var i så dåligt skick att de fortfarande är märkbart sämre än resten av bilden. Men det är inga problem att följa med i berättandet, och resten av filmen är visuellt fascinerande.
Jag tycker “Metropolis” har åldrats väl. Inte skådespeleriet, som är tidsenligt teatraliskt, men det passar in i den expressionistiska tyska stilen som genomsyrar scenografin. Inte lika starkt och uttalat som till exempel “Doktor Caligaris kabinett”, men den säregna scenografin sticker ut och placerar filmen i en annan tid och annan plats. Säkert lika främmande för publiken 1927 som nu nästan 100 år senare. Vilket stärker känslan av science fiction, även för oss.
Samtidigt är den aktuell. Mer aktuell än någonsin, med arbetarna och deras rätt i fokus, och det krävs inte mycket fantasi för att dra paralleller till de brott mot arbetsrätten som fortfarande pågår.
Ett gäng arbetare står i den imponerande scenografin.
Att se stumfilm med levande musik rekommenderar jag varmt. Hemma framför TV-rutan fungerar förstås, musiken blir inte automatiskt sämre bara för att den är inspelad, men det är något speciellt att höra det live. Jag har sett många stumfilmer på det sättet, oftast med en musiker, ibland flera, som spelar nyskrivet material eller filmens ursprungliga komposition.
Men med det sagt var "Metropolis" en unik och extraordinär upplevelse. Originalmusiken framfördes av Stockholm Concert Orchestra, och storleken på orkestern hjälpte till att fylla både salongen och upplevelsen.
Hur står sig då det här gentemot mina förväntningar? Bra. Jag har trots allt sett en hel del stumfilm genom åren, så kontrasterna gentemot hur modern film görs kom inte som någon överraskning. Tvärtom, det är något jag kommit att verkligen uppskatta. Kontrasterna och att bryta av med det moderna ibland.
Vi kanske inte fick flygande bilar i framtiden, men små propellerplan är väl inte heller fy skam.
Jag berättade inledningsvis att jag hade väntat tio år på det här. Det är möjligt att jag haft fler chanser genom åren, speciellt i huvudstaden händer det då och då att evenemang av det här slaget dyker upp (om än inte lika storslaget), men jag lyckades alltid missa dessa. Efter upplevelsen på Skandia kan jag lugnt konstatera att det var värt väntan.
För den som vill se “Metropolis” i hemmets lugna vrå, går den att streama hos bland annat Amazon Prime, Draken Film och Cineasterna.
