På sin tid var det skräckfilmen som inte bara rörde om i genren utan även bland moralister, censurer och filmindustrin, när den med sin banbrytande känsla för terror gick upp och chockade sin publik. Vi kollar närmare på filmseriens 40-åriga historia.
1973. Skräckfilmen har gått från vampyrer och monster in i det kulturella finrummet via ambitiösa, nämnvärda regissörer som Robert Wise, Roman Polanski och William Friedkin. Vietnamkrigets slut står inför tröskeln och många av USA:s unga män har förvandlats till krigsmaskiner i form av soldater med ett onaturligt högt antal liv på sina samveten. En 30-årig, okänd regiassistent och kameraman vid namn Tobe Hooper utvecklar under arbeten på Texas universitet och diverse dokumentärer en historia om isolering och mörker.
Han och medförfattaren Kim Henkel hämtar inspiration från 50-talspsykopaten Ed Gein (som även inspirerade "Psycho" och "När lammen tystnar") och andra verkliga seriemördare. Hooper låter sig också influeras av USA:s politiska och kulturella stadie - när "Motorsågsmassakern" lanseras som "baserad på en sann historia" syftar han på hur regeringen i landet ljugit om världsaktuella händelser som Watergate, oljekrisen och Vietnamkriget. Brutaliteten och bristen på sentimentalitet när nyheterna gottade sig i våldsamheter gjorde att Hooper fick insikten att "människan är det egentliga monstret, med ett annat ansikte" - därav gav han filmens monster, Leatherface, bokstavligen en människomask. Idén med filmens titelvapen fick han när han besökte verktygssektionen i en trång butik och funderade på sätt att effektivt ta sig igenom folkmassan.
Hooper och Henkel skriver manus till filmen med arbetstitlarna "Headcheese" och "Leatherface" och startar tillsammans Vortex, Inc. med Henkel som VD och Hooper som vice-VD. Hoopers vän Bill Parsley investerar via sitt bolag 60,.000 dollar i filmen och får därmed ägandet av 50% av filmen. Filmteamet och ensemblen informerades om att deras löner fick dras ner tills att filmen såldes till en distributör men Vortex lurade dem med att erbjuda delar av filmens intäkter utan att veta att berätta att de endast ägde 50%.
För att hålla nere kostnaderna ytterligare så fick Hooper, som även producerade, mestadels rollsätta med okända lokalbor från Texas, där man spelade in, och folk han själv kände sedan tidigare (som Allen Danziger och Jim Siedow). Huvudrollen Sally gick till Marilyn Burns, som tidigare spelat teater och satt i filmstyrelsen i Austins universitet där hon studerade. Isländska Gunnar Hansen fick rollen som Leatherface och gjorde, då han såg karaktären som utvecklingsstörd och utan att ha lärt sig tala, research genom att besöka skolor för barn med speciella behov.
Man sparade också pengar genom att filma långa pass upp till 16 timmar sju dagar i veckan på grund av den höga hyran av filmutrustning. De tuffa inspelningstiderna i kombination med ett fuktigt klimat och höga temperaturer tärde på både team och skådespelare. Till exempel så fick Hansen svettas i sin mundering inklusive mask under hela filmandet då man inte vågade tvätta den med risk för att förlora färgerna. Omständigheterna var minst sagt bisarra - bland annat användes Burns riktiga blod under finalens middagsscen och när Leatherface dödar karaktären Kirk (William Vail) med motorsågen, så var Vail orolig då Hansen kom så nära som 8 cm från hans ansikte.
Under klippningen gick man över budgeten men lyckades tigga ihop ytterligare 80.000 dollar genom att sälja delägarskap i royalties. Man hade dock svårt att hitta distributörer på grund av filmens våldsamma innehåll, men fick slutligen napp på Louis Perano från Bryanstone Pictures (som tidigare gjort bl.a. Bruce Lee-klassikern "Drakens väg" och "Andy Warhol's Frankenstein"). När alla delägare fått betalt återstod endast 8100 dollar att fördela mellan team och skådespelare. Producenterna stämde så småningom Bryanstone för att de inte betalat tillbaka procentdelen av intäkterna men bolaget hade då gått i konkurs. År senare, 1983, köpte New Line Cinema, rättigheterna och betalade Hooper & co en stor del.
Hooper begränsade våldet i filmen med förhoppning om att få censuren PG (Parent Guided) men MPAA (Motion Picture Association of America) stämplade den först som X (dåtidens NC-17, den högsta censurskalan för personer över 17 års ålder) men efter att man klippt ner den ändrade man till R (Restricted/Under 17 not admitted without parent or adult guardian), vilket även skedde internationellt.
Premiären går äntligen av stapeln den 1 oktober 1974 i Texas, nästan ett år efter att den filmats färdigt. Den totalförbjöds den i flertal länder, i San Francisco gick besökare ut av avsky och många biografer tog ner den efter klagomål och i vissa fall polishot om brott mot moralitetslagar. Trots kritiken, kontroversen och uppståndelsen gav dock allt arbete frukt: bara i USA och Kanada drog den in över 30 miljoner dollar (den blev därmed den 12:e mest inkomstbringande filmen under 1974) och uppnådde snart kultstatus, som ett banbrytande bidrag till skräckfilmen och inte minst slashergenren (där den var en av de första med en stor, maskerad mördare som använde verktyg för mord).
Även om mottagandet från recensenter var blandat - vissa kallade den "hemsk", "avskyvärd" och "billig" - så hyllades den av många som en genuint läskig skräckfilm som erbjöd genren något nytt och fräscht. Hooper fick beröm för att sticka ut med bl.a. en stark, domedagsbådande stämning och originella detaljer som att försätta största delen av filmen i dagsljus. "Motorsågsmassakern" har listats som både en av de bästa skräckfilmerna någonsin och en av de mest kontroversiella filmerna samt bästa kultrullarna. Även kända regissörer som Ridley Scott, Alexandre Aja och Rob Zombie har pekat ut filmen som en stor influens i deras egna verk.
Medan Hooper fortsatte sin karriär efter debuten med lågbudgetrysarna "Death Trap" och "Funhouse", TV-filmen "Salem's Lot" och senare den enormt framgångsrika Steven Spielberg-succén "Poltergeist" så fortsatte "Motorsågsmassakern" att uppröra och debatteras. När den blev aktuell för video så stormade en moralpanik upp och brittiska filmkommissionen stämplade den som en av de ökända "Video nasties" medan man i svenska Studio S höll upp den som ett exempel på det extrema videovåld som fanns tillgängligt. I många länder släpptes den inte oklippt förrän tjugotal år efter premiären. Efter videopremiären kom ett TV-spel (ett av de första baserat på en skräckfilm) där spelaren antog Leatherfaces figur i syfte att döda förbipasserande. Inte oväntat orsakade även den kontrovers och sålde dåligt eftersom många affärer vägrade att ta in den.
Efter två floppar bestämde sig Hooper för att väcka Leatherface & co till liv igen och gjorde den ökända uppföljaren "Motorsågsmassakern 2", där kannibalfamiljen blivit framgångsrika köttförsäljare. Både den svarta humorn men särskilt våldet var mer påträngande och filmen uppskattades inte av kritiker. Detsamma gällde "Mannen med läderansiktet - Motorsågsmassakern 3" och Kim Henkels "Texas Chainsaw Massacre: The Next Generation" (som även återförenade några originalskådespelare i cameoroller). Samtliga uppföljare totalförbjöds i Sverige (men lanserade framtida stjärnor som Viggo Mortensen, Matthew McConaughey och Renee Zellweger). 2003 gjorde New Line Cinema en populär remake med svenska titeln "The Texas Chainsaw Massacre" som snart följdes av egen uppföljare, "The Texas Chainsaw Massacre - The Beginning".
39 år efter att Tobe Hoopers original kommer nu "Texas Chainsaw 3D", en uppföljare som ignorerar de senaste nyinspelningarna och istället är en prequel till den första filmen. Trots ny regissör och huvudrollsinnehavare sååterförenas både Hansen, Burns och John Dugan (som spelar samma roll, farfadern, som i filmen från 1974) med Hooper som är exekutiv producent för filmen. Även Bill Moseley (som spelade en av familjemedlemmarna i "Motorsågsmassakern 2") återvänder till serien.
Skräckfilmen som kom, sågs och chockade för snart 40 år sedan fortsätter därmed sin historia och en av vår tids mest älskade skräckfilmsmonster, Leatherface, fortsätter sin skörd av offer.
