En solig aprildag 2014. Jag befinner mig i Vancouver, i en bil som ska ta mig från hotellet till inspelningen av "Warcraft". Det är min första "set visit" på en Hollywood-film (om än i Kanada) och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Storslagna scenbyggen och jättestudios med väggar i blått?
Bilen lämnar den lilla storstaden. Villaområden blir till industriområden. Plötsligt är vi framme, och jag förstår att den anonyma lagerlokalen bredvid oss fyller någon viktig roll. Jodå, det första stoppet är alldeles riktigt en av filmens studios. Det ser inte alls ut som på film eller tv, med Hollywoods backlots. Här får jag känslan att produktionen hyr in sig lite där det finns plats, i en stad som visserligen producerar 15-25 större filmer om året men som inte gör något väsen av det. Husen bredvid ser ut som helt vanliga kontor.
Azeroth hittas utanför Vancouver, Kanada.
Här möter vi scenografen Dan Hermansen som guidar genom bygget och visar upp ritningar. En stor, rund, mörk sal har byggts upp. En flerfunktionell miljö, samma rum kommer målas om och användas som både rustningskammare och fängelsehåla. Med små justeringar i dekoren kommer tittaren aldrig lägga märke till det. Hermansen, som även jobbat på ”The Imaginarium of Doctor Parnassus” och mer nyligen ”Star Trek Beyond”, berättar för oss journalister - samtliga med väldigt lite koll på World of Warcraft - hur man hämtar mycket inspiration från miljöer i spelen, men även bygger mycket nytt i samma anda.
Vi åker ytterligare några minuter och plötsligt är det ingen tvekan om att vi närmar oss en filminspelning. På en jättelik parkeringsplats har man byggt upp en stadsmur i en nästan sluten cirkel. En enorm blå vägg omringar den. Staden är Stormwind, eller iallafall delar av centrum - torgmarknaden, foten av en staty och trappan mot slottet. Den blå väggen ska ersättas digitalt med någon storslagen vy.
Ett av många små påskägg för fansen är anslagstavlan, fylld med roliga detaljer från spelet.
Vår guide för dagen tar med oss in på torget och pratar stolt om allt det enormt detaljerade arbetet som ligger bakom ”Warcraft”. Här på marknaden är varenda frukt och grönsak äkta vara. Varenda ost och brödbit går att äta, till och med varenda kryddburk är fylld med riktig krydda. Jag kan inte tänka mig att ens en tiondel av detta kommer märkas i filmen, men häftigt är det. En film med så mycket greenscreen och CGI-effekter behöver varje uns av verklighet den kan få.
Vi är fyra journalister från olika hörn i världen. Någon från Frankrike, någon från Asien. Det är en speciell känsla, att kliva in på en stor inspelning och se allting stanna upp för oss. De ansvariga för kostym, specialeffekter, rekvisita och scenbyggen har gjort rent sina säkert späckade scheman för att prata om sitt jobb och svara på alla möjliga frågor. Jag trodde kanske att vi skulle få hålla oss i bakgrunden och observera, fånga någon i farten när vi kan, men vi blir behandlade som de viktigaste personerna på inspelningen.
En kort scen mellan Ben Schnetzer och Paula Patton spelas in. Han är den unge magikern som är på väg att avslöja en konspiration, och letar efter hennes halv-orch Garona på marknaden för att få hjälp. Vi följer det på skärmar, från ett tält strax utanför Stormwinds murar. Här ser det ut precis som på vilken inspelning som helst. Några justeringar blir det, "prova säg repliken så här", innan regissören Duncan Jones är nöjd. Tyvärr ska inget mer storslaget än så spelas in, inte just idag.
På nytt lastas vi in i en jeep och åker vidare mot nya kontorslokaler. Utifrån finns det återigen inget som tyder på att en stor filmproduktion blir till, men skyltarna på dörrar avslöjar att det är här "Warcraft"-magi blir till. Fascinerande nog har inga fans hittat hit. Man kunde tro att horder av nördar eller paparazzis skulle leta upp inspelningen, men det verkar inte vara ett stort problem. Vancouver-borna är så vana, förklarar man för oss.
Rustningar från filmen visades upp på Comic Con 2015.
Har du någon gång sett på extramaterial till en storfilm? "Sagan om ringen"-dvd:n lärde mig allt jag inte visste om en blockbuster-produktion. Man talar ofta om "departments", avdelningar som har sina team och sina specifika uppdrag inför och under en inspelning. Kostymavdelningen ska ta fram hundratals dräkter, rekvisitafolket snickrar mängder av svärd och sköldar i alla storlekar och material, och så vidare.
Här trängs de alla i samma hus som lika gärna kunde varit kontor eller lagerlokaler åt ett helt vanligt företag, man kan inte tänka sig att filmmagi blir till innanför dessa väggar. Ett stort kontorslandskap är fyllt av skisser över miljöerna i filmen. En 3D-skrivare printar fram berg och träd som blir en del av en modell, en småskalig kreation som senare filmas och blir till episka bakgrunder i filmen.
Några trappor ner träffar vi kostymören Mayes Rubeo. Hon har arbetat med ”Avatar” och ”John Carter”, och är van vid att klä fantasy-figurer. Inte heller här fuskas med detaljerna. Vi får känna på läderbälten som färgats och ”åldrats” för den rätta looken, smycken och till och med pälsdetaljer som orcherna bär. (Orcherna är såklart datoranimerade, men deras dräkter och vapen skapas så att de kan scannas in och användas som referens. Allt för trovärdigheten.) Varenda en av de större karaktärerna har till och med tyger färgade i speciellt framtagna färger, bara för dem. Alla färgblandningar behåller Mayes i en tjock bok, hennes bibel, som naturligtvis sparas inför eventuella uppföljare.
Några dörrar längre bort håller "prop department" till. Stolar, bord, vapen, allt har designats och skapats speciellt för filmen. Så gott det går med spelen som inspiration. Det verkar vara ledordet genom hela produktionen, att vara trogna allt det som World of Warcraft-fansen känner till. Även om stolarna ifråga skymtar förbi i en sekund har man lagt ner tid på att ge dem en perfekt nyans av mörk ek eller göra dem lagom slitna. Det är ett imponerande hantverk, även jag som aldrig besökt World of Warcraft kan bara häpnas över orchernas enorma klubbor och svärd. Jag förstår att fansen kommer älska att se det här på bioduken.
Regissören Duncan Jones är ett stort World of Warcraft-fan.
Bara halva dagen har gått. Resten spenderar vi i långa intervjuer med skådespelarna. Det är rena lyxen att få snacka i nästan en halvtimme med var och en av filmens stjärnor. Travis Fimmel är inte på plats just idag, men vi möter bland andra Toby Kebbell (supertrevlig), Rob Kazinsky (äkta gamer), Paula Patton (charmig) och Ben Schnetzer (dags för genombrott snart?). Vi pratar också med Dominic Cooper om hans King Llane, Clancy Brown och Anna Galvin som spelar orcherna Blackhand och Draka, samt producenterna Steven Fenegan och Jillian Share. Det är en salig blandning av WOW-entusiaster och nykomlingar, men alla är måna om att filmen ska passa en bred målgrupp. Fansen kommer få sitt, men även de oinsatta ska kunna kliva in i den här världen och förstå den utan problem.
Höjdpunkten är en halvtimme med Duncan Jones (hela den intervjun kan du läsa här). Man ser verkligen den barnsliga glädjen i Duncans ögon, när han får bygga vidare på sitt favoritspel och ordna världens största Warcraft-rollspel för 100 miljoner dollar. Det är få förunnat. Han berättar om konflikten i filmen, om hur han vill göra båda sidorna mänskliga utan att dela in karaktärer i goda och onda. Vi frågar ut honom och resten av gänget om storyn och karaktärerna, och vi är bland de första i världen att höra många detaljer om vad ”Warcraft”-filmen ska bli. Hemligheter som vi tyvärr måste hålla på i nästan två år, närmare filmens premiär.
Vi återgår till tältet med den lilla skärmen och de alldeles för många kakorna som dukats fram till produktionen. Solen är i rätt position för att filma nästa scen, den här gången utanför slottet. King Llane tar farväl av sitt folk och sin närmaste familj innan han ska ut i strid. Några omtagningar blir det här också. Hästen trilskas och vägrar att stanna på rätt ställe. Efter några tagningar ur olika vinklar finns tillräckligt med material, trots den omedgörliga djurskådisen.
Vi avslutar vår späckade dag med ett besök i Bill Westerhofers trailer. Effektskaparen bakom filmer som ”Waterworld” och ”Berättelsen om Pi” visar upp de allra första testklippen på hur orcherna kommer att se ut. Han berättar om den banbrytande tekniken som låter fotografen se både människor och orcher genom kameralinsen, vilket sparar dem mycket tid i efterarbetet. Trots det ska postproduktionen ta nästan två år innan den ambitiösa "Warcraft" är redo för biodukarna.
När jag ser den färdiga filmen på bio i veckan känner jag igen flera av miljöerna, som förstärkts med CGI för att kännas större eller mer befolkade. Folkmassor har lagts till, hus har byggts ut. Det förklarar varför inspelningsplatserna kändes mindre än jag hade väntat mig.
Men jag har fått en ny respekt för allt det enorma arbete som ligger bakom en sådan storfilm. Det är ett väloljat maskineri med hundratals inblandade, där alla vet sin roll och lägger ner en enorm noggrannhet även i de minsta detaljerna. Kryddburkarna! Det hade inte gjort någon skillnad, ens på IMAX, och ändå är det kryddor i kryddburkarna. Den typen av nördig besatthet som präglar varje liten detalj i den här produktionen är nästan lika imponerande som de snyggaste orcherna jag sett på film.
