Jag har länge planerat att se "Stjärnornas krig", den äldre trilogin, med mina barn. Jag har väntat och längtat sedan innan de föddes till och med, och nu inför den nya filmen var det äntligen dags att damma av det gamla mästerverket.
Milo är snart 7 år och Mimmi drygt 5. Vi har alltid tittat mycket på film ihop, animerat och annat, dubbat och inte. De är båda väldigt bekanta med Star Wars, mest såklart genom lego men också genom klipp från Youtube och delade, åtminstone till en början, min entusiasm inför detta fantastiska att se alla tre filmerna ihop. Dock blev det närmast smärtsamt tydligt efter en stund att ett vidare engagemang för mina favoriter var svårare att frambringa.
”Stjärnornas krig” är en filmisk milstolpe i mitt liv. Jag har sett den flera gånger och känner mig både självsäker men också mäkta stolt när filmen rullar i gång. Jag sitter i mitten, med ett barn på varsin sida. Jag är upprymd och förväntansfull och väntar mig, om inte stående ovationer, så i alla fall glada tillrop och en och annan applåd, från mina små soffkompisar.
Jag inser dock ganska snart att reaktionerna kommer utebli och när Milo lite uttråkat undrar: ”När blir spännande mamma?” känner jag en mindre panik pulsera i bröstet. Jag tittar mig förvirrat omkring och hör i mitt huvud mig själv ropa: ”VAD MENAR DU MIN AVKOMMA!? På vilket sätt är inte detta spännande?!?”. Högt säger jag istället bara försiktigt: ”Va? Spännande? Är det inte spännande?”
”Nä” svarar Milo.
Det kommer bli spännande snart, tänker jag och ser framför mig hur de båda kommer bli behagligt förskräckta av något som jag knappt minns vad det är, men som jag tror komma skall.
Istället börjar båda barnen plötsligt skratta. ”Hahahaha” ekar det i soffan. ”Titta mamma. Det där var kul” säger de i mun på varandra och fnittrar förtjust och nästan lite hånfullt åt något som sker på skärmen.
Vad nu? Kul? Vilket? Undrar jag i mitt stilla sinne och känner att detta ju inte alls går som jag hade tänkt mig.
”Mamma, titta! Stormtroopers ramlade och dog innan laserskotten nuddade. Jättekul!” säger Milo och ställer sig framför tv:n för att gestalta det ytterst humoristiska i att överspela en död. Och ja. Det ser onekligen väldigt komiskt ut och när väl nästa Stormtrooper går sin död till mötes med armarna uppsträckta likt en målvakt i fotboll, för att sedan dramatiskt falla omkull, inte helt olik en filmande Ronaldo, börjar också jag fnittra. Sedan sitter vi där och skrattar när i princip varenda en av de där vitklädda snubbarna spastiskt ramlar ner på marken. Ofta, precis som Milo påpekade, redan innan laserstrålen ens nuddat vid dem.
En bit in i första filmen frågar plötsligt Mimmi om det är ok att hon är Luke. Hon vill nämligen så gärna slåss med en ljussabel. Milo är nöjd med att vara antingen Han Solo eller Luke, medan Mimmi verkar ha tröttnat på att vara filmens enda kvinnliga karaktär Leia.”Såklart får du vara Luke” säger jag och uppmuntrar vidare: ”Man får vara vem man vill.” ”Annars kan du ju vara R2-D2” säger Milo minst lika uppmuntrade. ”Svårt att veta men det kan vara en sån där hen. Det låter så på pipet.”
”Fast jag vill ha lasersvärd”, gnyr Mimmi.
”Ja, då får du vara en pojke. Med det går ju bra Mimmi”, säger storebror med förståndig ton och fortsätter: ”Du vet, filmen är supergammal. Som mamma nästan. Och på den tiden fanns det mest bara pojkar och gubbar i grönt. Tråkigt Mimmi jag vet. Men så var det.”Jag, supergammal som jag är, lyssnar hänfört och försöker i min åldrade hjärna tänka ut något smart och peppande att säga, men kommer inte på annat än: ”Men visst är Leia modig?!”
”JAA!” ropar Mimmi entusiastiskt, men säger sen upprört och med kraft i sin röst: ”MEN HON HAR INGET LASERSVÄRD och ingen kompis heller och tänk om Ellie såg det här med mig och ville vara nån skulle vi båda vara Leia då?! VA?!”
”Ehh… Ja, om ni vill. Eller. Nä. En kanske kunde vara R2-D2”, försöker jag men Mimmi börjar gråta.
”Shhshhh inte vara ledsen. Kan vi inte titta på filmen nu, det blir spännande snart” säger jag med en inte helt övertygad nyans i min röst och tänker -När fan blir det spännande?
”NÄR blir det spännande mamma?” frågar Milo.
”Rymdimperiet slår tillbaka” och plötsligt sitter de små där som tända ljus, intresserade och nyfikna. Det är rätt spännande direkt, eller så har de äntligen landat i den fantastiska världen långt borta för länge sen. Båda barnen verkar hur som helst mycket nöjda, men ännu nöjdare är jag. Äntligen ser de det som jag ser.
Snart börjar ändå Mimmi vrida sig i soffan och återupptar funderingen från förra filmen: ”Men vem kan Ellie vara?”
”Vem som helst” försöker jag, innan Milo avbryter: ”Ja såklart mamma, det vet vi. Du säger det jämt. Men om man vill vara en tjej för att man är en tjej, vem ska Ellie då vara?”
Jag fattar ingenting. Jag hade inga sådana här frågor när jag såg filmerna som ung. Vadå vara vem? Nu verkar det vara viktigare än någonsin. Fast ok känner jag sen. Det är väl så det är. Man känner igen sig. Alltid speglar man sig i någon på tv och på film, jag har bara aldrig tänkt att jag skulle ha gjort det när jag var liten. Nu såklart, ja. Men då, nej. Kanhända för att det faktiskt var ytterst begränsat med karaktärer att spegla sig i som tjej? Var det så? Ja det var det nog. Mina barn är födda en annan tid, en på många sätt bättre. En tid när det faktiskt finns flickor på film som för handlingen vidare, som skjuter pilbåge eller is från händerna. Som räddar dagen, sin syster och ibland till och med prinsen. När det då plötsligt bara finns en tjej (hur modig hon än är) med i en film där resten är antingen maskiner eller killar så dyker självklart frågan upp vem Ellie ska vara.
I ”Jedins återkomst” finns fortfarande inte fler tjejer med, men det verkar barnen nu nästan acceptera, mest för att Mimmi vill vara en gullig Ewok.
Yodas stillsamma död får hela vårt lilla sällskap att snyfta, men vi tröstar oss med att en god kraft aldrig helt försvinner.
Mimmi blir sedan lite till sig av den uppenbara förtjusningen mellan Han Solo och Leia. ”Kärlek” säger hon drömskt och fnissar med rosiga kinder. ”Jag visste det! Jag visste!” fortsätter hon och vill plötsligt vara Leia igen. Milo är inte lika begeistrad över den spirande romansen och delar något besviket med sig av en fundering som är lika uppfriskande som intressant: ”Mamma… Jag trodde att Chewbacca och Han Solo var lite kära. Det verkade så och två killar kan ju faktiskt vara det.” Jag nickar och bejakar tanken: ”Såklart de kan, fast här kanske de bara är väldigt goda vänner?” ”Ja… eller så är Chewbacca lite för hårig?” säger Milo och godtar därmed Han Solos val av kärleksobjekt.
Att äntligen se Star Wars 4-6 med barnen blev inte den okomplicerade och underbara upplevelsen som jag hade hoppats på, det blev bättre! De är så kloka mina barn. Underbara små individer i startgroparna av livet, med intelligenta frågor och tankar som väcker nya hos mig. För även om de inte var fullt så exalterade till en början så blev det faktiskt bra och till och med spännande sen.
”Jedins återkomst” var enligt båda bäst. Mycket tack vare de söta Ewokerna. Men Leia borde haft en kompis och hon borde fått hålla ett lasersvärd, det var vi alla rörande överens om. Men det hela hände ju superlänge och det är nya tider nu.
En spännande fortsättning väntar i och med ”The force awakens”. Det har gått några decennier sedan sist och det ska framöver bli spännande att se ifall både Mimmi och Ellie hittar någon att identifiera sig med och vem Milo nu väljer att vara. Andra frågor som vi givetvis hoppas får sina svar är ifall en tjej äntligen får ta tag i och slåss med ett lasersvärd och om Chewbacca fortfarande hyser varma känslor för Han.
Jag vet hur det går, men jag säger inget. Än.
