Niki Lindroth von Bahr om stop motion-filmen "The House" på Netflix

Igår hade filmen "The House" premiär på Netflix, som är en stop motion-animerad mörk komedi uppdelad i tre kapitel där vi följer tre olika personer under lika många tidsperioder, som alla delar koppling till ett mystiskt hus. 

 

Det andra kapitlet har den svenska stop motion-animatören Niki Lindroth von Bahr regisserat, som tidigare har gjort prisbelönta kortfilmer som "Min Börda" och "Något att minnas". Henns kapitel handlar om en mus som försöker renovera och sälja det märkliga huset - som dessvärre blir invaderat av både äckliga insekter och ett påträngande par.

 

MovieZine fick ett samtal med henne om hur det var att arbeta tillsammans med de övriga regissörerna Emma de Swaef, Marc James Roels och Paloma Baeza, hur det var att gå från "underground" till Netflix och mötet med Sven Wollter. 

 

 

 

- Det är lite speciellt när man har jobbat med mycket kortfilm tidigare, att man mer eller mindre varit befriad från recensioner. Det är lite läskigt att bli recenserad, speciellt när det är över hela världen. Jag fick en riktigt trist sågning i The Guardian, vilket var jäkligt tråkigt. Men överlag har de flesta varit väldigt positiva.

 

 

- Vi kom på konceptet med det här huset och det gemensamma temat tillsammans, men sen är det våra helt egna historier och stilar. Vi har dock blivit väldigt nära vänner under processen och kunnat ge varandra feedback och stöttat. Det är en speciell upplevelse för oss alla att arbeta med en sån här stor produktion.

 

 

- Annars är animation ofta ett ganska ensamt arbetssätt, så det har varit väldigt spännande att faktiskt få ta del av den här erfarenheten tillsammans med de här duktiga regissörerna. Sen var jag så klart väldigt nervös också. Vem är jag i det här sinnessjukt talangfulla gänget? 

 

 

- Vi har jobbat mycket med huset som en statussymbol, att ett sånt basalt behov som att ha någonstans att bo har blivit en klassfråga i de flesta delar av världen just nu. För min film var jag väldigt inspirerad av att gå omkring i Stockholm där man knappt kan gå på trottoarerna för att det är så många Big Bags med fullt fungerande utrivna kök, för att man så klart måste ha ett nytt som ska "spegla ens själ". Första kapitlet handlar om huset som en sorts prestige och ett sätt att klättra upp, medan det tredje handlar om ett hus som ett hem och vad man lägger i det konceptet, samt att hitta tröst och trygghet i en ganska kaotisk värld. 

 

 

I det andra kapitlet har den sorgligt nog bortggånga skådespelaren Sven Wollter (2020) en röst till en av de obehagliga husockupanterna, tillsammans med den legendariska Yvonne Lombard som spelat i filmer som "En lektion i kärlek" och "Äppelkriget". I huvudrollen ser vi sångaren i den brittiska popgruppen Pulp, Jarvis Cocker.

 

 

- Det var så himla kul. Jag har inte jobbat med honom tidigare, utan kontaktade honom lite med vinst och förlust om det här lite udda projektet. Han var så himla trevlig, entusiastisk och en så himla varm person. Utan att ha känt honom särskilt ledsen blev jag genuint ledsen när han dog, men också också chockad. Han kändes odödlig. Det var en otrolig ära att få ha med honom.

 

Läs även: Skådespelaren Sven Wollter har dött

 

- Han tyckte att manuset var en otrolig känga mot kapitalismen. Även Yvonne Lombard var så otroligt bra. Det var så häftigt att få jobba med riktiga skådisar. De har verkligen någonting. Jag har jobbat mycket med amatörer tidigare, men det är ju faktiskt stort att arbeta med såna som är så här duktiga. 

 

 

 

- Jag har varit ett stort fan av hans musik genom åren. Det var väldigt modigt av honom att ge sig in i det här, då det faktiskt är hans första skådespelarinsats. Han har både en sorts skörhet och styrka i sin röst, så jag hoppades verkligen att han skulle kunna förmedla de här känslorna, vilket han gjorde. Han är ganska lågmäld som person, men i inspelningsbåset blev han en helt annan. Det är en hanska hårt pressad karaktar han spelar, så det behövs ett ganska brett register. 

 

- Sen har även berättat att han har en fobisk rädsla för möss, så det var nog en djupt terapeutisk upplevelse för honom, skrattar hon. 

 

 

 

- Det är väldigt rafflande. Jag har känt att jag haft full konstnärlig frihet hela vägen med den här filmen, vilket jag faktiskt inte trodde när vi hoppade ombord på det här. Netflix har varit otroligt stöttande i alla mina konstiga infall och verkligen bara låtit oss jobba med våra väldigt specifika stilar. Vi har våra respektive uttryck som regissörer, vilket de har värderat och respekterat. Jag är positivt överraskad. 

 

- Det är häftigt att de vågat ta en så här kreativ risk. Jag är inte helt säker på hur det kommer bli framtiden, då de verkar bli mindre och mindre vanligt med alla plattformar som vill slåss om publiken och jagar direkta succér, som i längden blir tråkiga. Jag är oerhört glad att jag fått göra det här på det här fria sättet som jag fick och fick vara väldigt konstig. Det är rätt stort att jag gått från att ha gjort mina filmer mer eller mindre själv i en källare, till att plötsligt ha ett inspelningsteam på 45 personer och det är de bästa i världen på det de gör. 

 

 

 

- Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte särskilt fokuserad eller särskilt nördig över animation i hur jag konsumerar kultur och film, vilket man lite kan skämmas för när man jobbar i den här branschen.

 

 

- Jag ville göra någon sorts klaustrofobisk och absurd isolerad thriller, så jag tittade på till exempel "The Tenant" och "Repulsion" av Roman Polanski. Den här utsattheten och litenheten som man kan drabbas av när man är ensam på en isolerad plats, speciellt i mitt fall när det handlar om en totalt själlös omgivning, i äkta nyrik och deppig Kylie Jenner-stil.  Sen gillar jag även David Lynch väldigt mycket. Det är kul att blanda in den typen av inspiration i en konstform som till stor del är riktad till barn från början, så att man får överraska på det sättet.

 

 

- Jag älskar att tillverka dockorna och modellerna. Det finns även något kul och kanske terapeutiskt att återskapa de här ganska anti-estetiska miljöerna som kan upplevas som något fult, fast gjort med väldigt mycket kärlek. Det finns något väldigt lustfyllt att sitta och pilla med sånt. Animationen har kommit in för att jag älskar film och den typen av berättandet. Stop motion blir ett perfekt sätt för mig att både skapa mina karaktärer och världen, men också berätta en historia. 

 

 

- Av flera anledningar. Helt uppriktigt tycker jag att Mark och Emma (som gjort det första kapitlet i "The House") är de enda som faktiskt klarar av att porträttera människor i stop motion. Jag kan inte hitta ett sätt att få fram ett mänskligt utseende i en docka som inte känns fruktansvärt hemskt eller tråkigt. Sen betyder det något för mina historier att jag använder djuren, som moderna fabler. Om man kan locka in publiken med lite dråpliga och gulliga djur, så kan man sen dra på ordentligt med tunga och mörka historier. Man lurar in folk i ett bedrägligt mys. Min del i "The House" handlar om insekter och huvudkaraktären som är en förmänskligad mus, som ju faktiskt också är ett skadedjur fast uppklädd och ivrigt försöker klättra i den civiliserade klasstrappan.

 

 

 

- Vi jobbade med den legendariska kompositören Gustavo Santaolalla, som gjort musiken till filmer som "Babel", "Brokeback Mountain" och "The Last of Us-spelen". Det var väldigt spännande att ta fram musiken med honom. Vi ville hitta något showigt och knäppt, men vad innebär det för olika människor? Vi hade roliga och intressanta diskussioner om det. Det var även jag som av någon anledning behövde göra koreografin, så jag tittade på gamla dansklipp på Youtube och fick den angenämna uppgiften att filma mig själv när jag dansar som en sexig larv som referens. Det har skickats väldigt många tveksamma klipp fram och tillbaka på mig som försöker spexa loss.

 

 

- Allt är animerat med stop motion, med riktiga dockor och bakgrunder. Dock fick vi lov att duplicera vissa animationer på grund av skalan i scenen, då det inte gick att göra på ett annat sätt. Det var ett litet stressmoment hur vi skulle göra det här bra och samtidigt behålla en organisk och handgjord stil. Det gällde att klippa och klistra. Det var en störd scen att göra, men väldigt kul att hålla på med.

 

 

 

- Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta jobba på en lite högre nivå rent produktionsmässigt, med ett riktigt stort team och bättre ekonomiska förutsättningar. Det är otroligt skönt att inte behöva uppfinna hjulet själv gång på gång och vara den som kan allt om allt. Det är så många parametrar i filmproduktion, men speciellt i stop motion med mycket tekniskt, det tar lång tid och är svårt. Den här typen av produktion har gjort att jag kan koncentrera mig på det kreativa och inte behöva lösa krångliga praktiska grejer med dåliga medel. Det skulle vara viktigt och bra för mig att kunna fortsätta på den här nivån, men vi får se vad som händer längre fram.

 

- Sen jobbar jag även med konstutställningar och skulpturer, så efter en så här stor produktion är det ganska skönt att återvända till en ateljé. Men jag kommer tillbaka.