Vissa regissörer kan utan problem sägas vara tidernas bästa. Andrei Tarkovsky, Ingmar Bergman, Federico Fellini, eller ja, så klart Stanley Kubrick. Bara att välja ur en enorm och alltid lika imponerande filmografi för att tippa tidernas bästa film.
I Kubricks fall är det alltid lika svårt. Jag lutar ofta mot ”2001”, ”Barry Lyndon” eller just ”Full Metal Jacket”.
Den senare filmen, från 1987, kanske är lättast att ta till sig för en publik som inte är sugen på existentiella eposer eller långdragna kammardramer, men det är absolut inte för att säga att det är en mindre intelligent film på något sätt.
”Full Metal Jacket” utspelar sig under Vietnamkriget. Pojkar ska formas till marinsoldater under hård träning. R. Lee Ermey är som klippt och skuren för rollen som sergeant Hartman, grabbarnas grymme tränare vars lektioner främst går ut på att plåga och håna sina elever för att därigenom härda dem till män. Ermey var faktiskt en tidigare sergeant i armén, vilket motiverade Kubricks val av honom och trots få tidigare skådespelarinsatser tidigare gör han helt klart en av filmens mest minnesvärda roller, bland många.
Man lyckas på så vis kombinera humor med tragedi och en dekonstruktion av det mänskliga psyket på ett konstnärligt sätt som bara Kubrick är kapabel till. Linjen mellan människa och djur suddas långsamt ut under vårdslös träning och mobbning, med en särskilt stark roll av Vincent D'Onofrio.
I filmens andra akt befinner vi oss direkt vid frontlinjen i Vietnam. Allt du kan önska dig finns närvarande. Djungelmiljöer, rappkäftade soldater och ett grymt soundtrack som ”Surfin’ Bird” av The Trashmen, ”Chapel Of Love” av The Dixie Cups och lite Nancy Sinatra på det hela också.
Älskar du 60-talsmusik lika mycket som mig är det alltid en fröjd att se Vietnamkriget ur den aspekten, men Kubricks film faller inte in i klichéer. Undviker dem inte heller. Liksom början av filmen förstår sig regissören på hur man blandar mänsklig realism, humor och det oförklarliga grymheten hos människan för att porträttera kriget så snyggt och realistiskt som det sällan setts tidigare.
Utan att spoila lämnar filmen en med frågan vad syftet med allt detta är, all denna grymhet och dessa krig och det lär vi aldrig få veta. Countrysångaren Johnny Wright som står för filmens introlåt frågar i sin text om krig någonsin kommer att ta slut, men rättfärdigar USAs imperialism med att de är de goda, kommunismen är det onda. Kanske har Kubricks tidlösa budskap något att tillföra ännu i modern tid?
Moviezines recensent Andreas Samuelson gav filmen 4/5 i betyg och berömde likväl han den obehagliga atmosfären och hur det korrumperar människan. På IMDb har filmen sedan långt tillbaka en prestigefylld plats på topp 250 listan över bästa filmer och åtminstone en Oscarsnominering fick man, för bästa manus.
