Med hjärtat i halsgropen ser jag helt plötsligt Edoras uppenbara sig bakom en kulle. Bakom kröken ser jag Lothloriens skogar och efter en lång resa pustar jag ut med lite fika vid Isengard. Sittandes i en cross-country jeep är jag på väg till Tolkiens Midgård, eller snarare Nya Zeeland som genom Peter Jacksons suveräna filmatisering blivit något av en pilgrimsdestination för film- och Tolkienälskare i hela världen.
Det är svårt att säga vad som egentligen gör Nya Zeeland så sagolikt, men så fort du sätter foten över tullgränsen förstår man varför Jackson insisterade att filma eposet här och inte framför en bluescreen i Hollywood.
Under min resa lyckas jag se en hel del undersköna platser som definitivt kittlar äventyraren i den mest cyniska.
Jämförelse mellan verklighet och film när Gandalf, Legolas, Gimli och Aragorn rider in mot Edoras.
Från utgångspunkt Christchurch tar det tre timmar innan vi kommer fram till Rohans rike. Då jag slutligen ser kullen i mitten av en enorm dal förstår jag alla uttjatade kommentarer om hur inga kameror kan göra denna inspelningsplats rättvisa. Än mer förstår jag det hela då jag slutligen står på toppen av berget, som är betydligt brantare än det ser ut. Utsikten är helt fantastiskt och man känner sig verkligen ensam i hela världen. Vinden fladdrar lätt i ansiktet, solen steker den opreparerade huden och luften är smekande mjuk.
Guiden pratar om hur han en gång lyckades träffa på en japansk Gandalf på den högsta klippan. Det kan låta en aning hysteriskt, men med denna utsikt skulle till och med jag kunna göra något liknande. Eller kanske inte…
En amerikansk turist och jag går omkring och försöker hitta de rätta platserna där den gyllene hallen låg. Efter mycket om och men kommer vi fram till att guidens utpekade plats inte riktigt stämmer. Men han har säkert inte lyssnat lika många gånger på kommentarerna på de förlängda Sagan om ringen-filmerna som denna helt plötsligt mer nördiga skribent har gjort. Då vi på filmstjärnevis sitter i regissörstolar och dricker champagne är det också nästan så att denna hårdhudade filmälskare nästan får löjligt mjuka knän. Edoras är fantastiskt och något som definitivt måste upplevas en gång i livet.
Några dagar senare befinner jag mig i Queenstown som ligger vid en otroligt vacker sjö. Hela staden ser ut att komma rakt ut ur filmen och därför är det inte helt svårt att förstå att varför en stor del av spelades in här.
Den glade reportern själv med Rohans flagga på Edoras absoluta topp.
Fortfarande rusig efter ett bungyjump kittlar magen ännu mer då vi närmar oss inspelningsplatsen för Isengard. Helt förstrött fikar vi sittandes på en stock, där Christopher Lee antagligen satt och läste igenom sina manus, och bara njuter av landskapet som bokstavligen slukar en. Bergen är mystiskt blåa och dagen till ära finns det även några ytliga moln som sakta omringar dem, vilket gör att känslan av mystik och saga bara förstärks. Tittar vi på andra sidan vägen ser man buskarna Gandalf Grå rider igenom då han besöker Minas Tirith för första gången. Lite till vänster ser jag dalen där Frodo, Sam och Gollum såg oliphanter.
Upplevelsen är nästa lite för mycket på en gång så vi skyndar oss vidare till de mer instängda skogarna som var hem till Lothlorien och slaget vid Amon Hen. Enligt guiden plockade man upp vartenda löv på marken och ersatte dem med guldfärgade kopior för att avspegla alvernas guldålder. Det hade inte behövs för skogarna är så vackra i sig att jag kan svära på att Legolas rusade förbi bakom mig. Och är det inte Galadriels röst jag sakta hör viskandes i mitt huvud eller är det bara vinden?
När jag och min vän senare samma dag sitter på ett plan på väg tillbaka till Australien går det inte att skaka av mig känslan av svag upphöjdhet. Har jag verkligen varit i Midgård eller var det bara en dröm?
Kim Nilsson
