Härom veckan åkte jag till Barcelona för att intervjua Harrison Ford. Ämnet var hans nya film "Firewall", en rätt medioker actionfilm, där han spelar en säkerhetschef på en stor bank och som blir indragen i en otäck affär där hans familj hotas till livet. Och eftersom Ford är känd för att i intervjusammanhang vara i princip den tristaste person som finns, var det inte direkt med någon euforisk känsla jag satte mig i stolen mitt emot honom för att göra min tio minuters TV-intervju.
Döm om min förvåning när det visade sig att Harrison Ford var på gott humör. Han skämtade, skrattade och var på alla sätt raka motsatsen till den person han brukar vara. Efteråt talade jag med några kollegor som hade upplevt samma sak. Alla förvånade sig storligen. Är det Calista Flockhart som gjort honom så lycklig?
Nästa dag var allt som vanligt. Jag var med i en gruppintervju med Ford, som var tvär och sur och mycket tydligt visade att han tyckte det hela var ytterst plågsamt. Det tyckte vi också.
Vart vill jag nu komma med denna lilla berättelse? Jo, till att de intervjuer som du ser i TV och läser i tidningarna väldigt ofta beror på dagsformen hos de som ska intervjuas. Tänk själv, att sitta i kanske flera dagar och i korta intervjuer tala om dig själv. Du är kanske fräsch första dagen. Dag tre går du på knäna. På Venedigfestivalen i höstas intervjuade jag Heath Ledger tre gånger, eftersom han var där med tre filmer, "Brokeback Mountain", "Bröderna Grimm" och "Casanova". När han gjorde intervjuer för den sistnämnda stönade han: "Jag vet inte ens vad jag talar om längre".
Ibland kan yttre händelser påverka. När Harrison Ford var i Venedig för att tala om "Air Force One" var det dagen efter det att prinsessan Diana hade omkommit i Paris. Den vanligtvis slutne Ford blev nu personlig och berättade om livet som kändis, om sina barn, om sin familj. Allt förstördes när en kvinna från Spanien avbröt med "yes, yes, yes, but back to the film, did you do your stunts yourself". Utvisning!
Ibland har man oturen att få intervjua någon dagen efter premiärfesten för filmen i fråga. När "Blues Brothers 2000" hade visats i Cannes träffade jag John Goodman på morgonen efter partyt (som hade varit extremt kul, med mängder av champagne och B B King på scen). Jag stod på benen men Goodman satt i en stol och var så kopiöst bakis att han inte kunde prata. Han svettades så att det skvätte om honom och människorna omkring talade viskande om honom som "the sprinkler man". Det blev en hemsk intervju och jag slängde omedelbart efteråt kassetten i närmaste papperskorg.
Å andra sidan får man ju ge Goodman en eloge för att han över huvud taget ställde upp. När Quentin Tarantino var i London för att ge intervjuer inför "Jackie Brown" söp han så häftigt natten innan att han ställde in alla intervjuer nästa dag. Ytterst oproffsigt, tyckte speciellt vi som kommit flygande för att träffa honom och nu kunde se oss blåsta på detta. Jag hade nog hellre träffat en bakfull Tarantino än att som nu tvingas flyga hem utan någon intervju alls.
Och när Johnny Depp var i Stockholm för "Gilbert Grape" ställde han in en halv dags intervjuer med förklaringen "magsjuka". Det hade säkert inget att göra med de två tjejer han kvällen innan träffat på Café Opera och som följt med honom till hotellet på morgonkulan...
