Det var när jag skaffade bluray-miraklet Playstation 3 waaay back in 2012, som jag började vänta på att just den här filmen skulle släppas på bluray. Det finns bara ett ord för faktumet att Mikael Håfströms Oscarsnominerade filmatisering bara har funnits på VHS och DVD tidigare, och det är ondska. Ondskan i sin renaste form.
Ända sedan jag läste Jan Guillou-boken i grundskolan (det gjorde vi väl alla?) och såg filmen något år senare, har "Ondskan" haft en speciell plats i mitt filmhjärta. Från det råa och råsnygga våldet redan i introscenen, hela vägen till den sista fridfulla cykelturen där Erik Ponti stannar upp i en freezeframe och eftertexterna börjar rulla. Jag sitter lika fastklistrad varje gång jag ser den, kan förmodligen varenda replik i hela filmen (ja, hela vägen ner till Von Schenkens ”Du kan gå och käka nu”).
Fotot som andas Hollywood, den fina orkestermusiken, skådisinsatserna med ”sextonårige” Andreas Wilson i spetsen - såhär två decennier senare är det fortfarande så förbaskat bra alltihopa, en film lika tät som dimman i Lützen. Ändringarna från boken är ganska många och omfattande, men i mitt tycke gör de bara berättelsen tajtare och bättre. Jag behöver liksom inte femtioelva repliker där skolans bästa läshuvud Pierre Tanguy och Erik ”ny och käftig” Ponti tjatar om ordet eljest, eller alla dessa ointressanta idrottstävlingar som trots Eriks snabba löpning drar ner tempot i boken.
Bättre än fjolårets tv-serie på TV4
Precis som hur Peter Jackson trimmade ”Sagan om ringen”-trilogin till perfektion, fångade Mikael Håfström själva kärnan i ”Ondskan” samtidigt som han gjorde sig av med allt överflödigt Jan Guillou:ande. Och jo, filmen är mycket bättre än fjolårets sega serieadaption på TV4, framförallt gällande castingen: Johan Rabaeus är mer obehaglig som styvfarsan än Gustaf Skarsgård, och Gustaf Skarsgård är i sin tur en äckligare Silverhielm än Chris Fandango. Eller så är jag bara partisk för att jag har haft 20 år på mig att låta filmen snurra runt, runt, runt i min skivläsare.
I grund och botten är det den odödliga underdog-historien som gör att jag gång på gång får lust att rota fram "Ondskan", heja på Erik som får alla rådisar emot sig när han vägrar delta i Stjärnsbergsandan. Det enda tråkiga? Att filmen hittills bara har funnits på DVD.
För något år sedan snubblade jag över en tysk bluray-utgåva som man kunde klicka hem för en saftig peng, men den var ju... tysk. Mer germansk än Erik Pontis "sextonåriga" kropp. Skulle skivan ens fungera på min PS5:a? Skulle den vara dubbad till tyska? Flera hundra spänn för att inte få höra Johan Rabaeus sliskiga stämma?
Andreas Wilsons ”sextonåriga” fejs har visserligen ploppat upp på diverse streamingtjänster ibland, i skrivande stund ligger den till exempel på Netflix, men att förlita sig på någon prenumerationstjänsts nyckfullhet är långt ifrån optimalt för en "Ondskan"-junkie som jag själv. Plötsligt kan den ju plockas bort och då kan jag inte längre avnjuta Silverhielms hinkförvandling till Skitenhielm, eller fasa över styvfarsans svettiga lavetter. Även om jag har bestämt träff i (teve)rutan klockan sju någon kväll, finns alltid risken att "Ondskan" blir otillgänglig precis närsomhelst!
För det mesta har det därför blivit den gamla hederliga DVD:n som jag tittat på under de senaste 20 åren, trots att jag sedan PS3:ans intåg har gått över till ett rejält bluray-samlande. Film efter film har skaffats på nytt, ersatt gamla DVD:er, medan ”Ondskan” med sitt feta fodral envist har stuckit ut som en ful ankunge i filmsamlingen. En så snygg, välproducerad film (inspelad på 30 dagar, otroligt nog!) förtjänar att bli en bluray-svan.
Plötsligt händer det (eller inte)
För ett par veckor sedan kom dock äntligen dagen. Min vana trogen, tog jag en snabb titt på cdon.se, utan något större hopp. Jag skojar inte när jag säger att pulsen höjdes ett par snäpp när jag äntligen såg den: ”Ondskan” hade släppts i en restaurerad specialutgåva, på bluray, så sent som i januari 2024! Andreas Wilsons ”sextonåriga” ansikte prydde ett alldeles nytt, blått fodral. Jag klickade hem ett exemplar direkt!
Sedan: besvikelsen. Jag började ana oråd redan i de nya menyerna, som var supergräsliga i all sin gulhet. En skrikande färg som tillsammans med det uppdelade ordet ”ONDSKAN” (avskuret i mitten) gjorde att tankarna for iväg till Josef Fares lättsamma komedi ”Kopps”. Det är också en ljuvlig film (köpt på bluray, förstås!) men långt ifrån den lätta sinnesstämning jag vill ha när det är dags för den tunga ”Ondskan”. Den gamla DVD:n däremot: där bjuds vi på en mer stilren meny, med rörliga bilder från filmen som rullar i ett snyggt montage, finstämd musik i bakgrunden.
De nya menyerna var alltså djävulens påhitt, men bildkvaliteten då? Det är ju ändå den som betyder mest? Nej, inte heller där var det något särskilt att hurra för. Den förbättrade skärpan som bluray-versionen ska ha kontra DVD:n visade sig vara knappt märkbar, troligen eftersom PS5:an gör ett fantastiskt jobb med att skala upp DVD:er till nästintill bluray-nivåer. Restaurerad? Inte vad jag kan se i alla fall! Snacka om ett antiklimax värre än när Erik stänger dörren och vi inte ens får se honom spöa styvfarsan.
Medan historien om Erik Ponti slutar lyckligt, kan jag inte säga detsamma om min egen saga kring bluray-versionen av ”Ondskan”. Tolv års väntan på en högupplöst utgåva som varken har något nytt extramaterial, några fina menyer eller ens en snyggare bild. Nä, då kunde jag lika gärna ha fortsatt titta på DVD:n och låtit drömmarna om den perfekta bluray-versionen, förbli just drömmar. Det bästa med bluray-utgåvan är sorgligt nog att själva fodralet inte sticker ut från resten av bluray-samlingen. Den fina ankungen blev en ful svan, till slut.
Andreas Wilson var för övrigt 21 år när han spelade Jan Gui... eller jag menar Erik Ponti, i en av Sveriges bästa filmer.
