Överklagan: "The Matrix Resurrections" är kriminellt underskattad

“The Matrix Resurrections” får mig att sakna tiden då upphovsmakarna fortfarande tog sin scifi-franchise på allvar” skriver MovieZines chefredaktör Alexander Kardelo i sin recension och delar ut betyget 2/5. “Är det en uppföljare eller en parodi?” frågar sig en användare på sajten, “en förolämpning, en pungspark, ett nostalgi-dränkt hån mot alla som älskade första filmen” deklarerar en annan. En pungspark? Ouch!

 

Det finns ingen som helst tvekan om att det florerar starka åsikter om denna vattendelare till “The Matrix”-uppföljare och fint är väl det (väldigt få extraordinära filmer är utan sina passionerade haters), men här i Sverige känns det som att det är den negativa kören som ljuder klart starkast. Även internationellt har mottagandet varit kluvet men med en viss lutning uppåt på tummen, medan det här pekar tydligt neråt. Allt från 2.6/5-snittet på Kritiker.se till all negativitet som florerar i kommentarsfälten på sociala medier talar sitt tydliga språk.

 

 

Vad jag är här för att uttrycka är att jag, en person som tycker att “The Matrix” är ett odödligt mästerverk och hyser en stor skopa kärlek för “Reloaded” och “Revolutions”, älskar den här filmen. Det är den överlägset bästa uppföljaren i franchisen hittills, en otroligt värdig fortsättning på systrarna Wachowskis mäktiga scifi-mytologi och det är helt enkelt så att jag har rätt… till min åsikt.

 

 

 

 

 

Redan från första stund görs det tydligt att “Resurrections” inte är den film som många förväntade sig. I en era som präglas av så kallade “legacyquels” (eller legacy-uppföljare), där en ny fortsättning på en älskad nostalgi-franchise från förr kokas ihop, tycks många ha hoppats på en film som håller sig nära den mallen. Släng in några av huvudskådespelarna, få till originalets känsla och avvik absolut inte för mycket från den story som redan har berättats (eller varför inte kopiera den rakt av för att vara på den säkra sidan?) så är det klappat och klart för succé. Exempelvis “Star Wars: The Force Awakens”, “Jurassic World”, “Creed” och “Ghostbusters: Afterlife” följer den lukrativa mallen, vissa med mer själ än andra.

 

Lana Wachowski är helt uppenbart totalt ointresserad av att göra en sån film, och det glädjer mig. Utan att på något sätt släppa greppet om den verkliga kärnan (jag kommer till den) i franchisen så väljer hon att bana helt ny väg framåt istället för att gå baklänges i sina egna fotspår. Istället för att skedmata oss med ihålig nostalgi håller hon upp en spegel och frågar “är det här verkligen du?”. Hon tar sin saftiga budget och gör något annorlunda, något bångstyrigt, något smått galet och det är vackert och hoppfullt att se. I ett Hollywood som tycks frossa allt mer i kopior på kopior på kopior på kopior så säger hon “fuck it!” och levererar en oblyg mix av ett romantiskt drama, en heist-film och en “The Matrix”-dekonstruktion. Varför det enorma värdet i den typen av originalitet flyger så högt över huvudet på folk begriper jag inte.

 

 

 

 

Under de nära 20 år som har gått sedan “Revolutions” släpptes har bilden av vad franchisen är silats ner till något som inte riktigt går att likställa med vad filmerna i sig faktiskt representerade och berättade. När man nämner dem tänker nog många på de kittlande scifi-koncepten, krig mellan människor och maskiner, minnesvärda eldstrider (“We need guns. Lots of guns. The Matrix means mayhem” som en karaktär utbrister är inte bara en referens till originalet, utan även ett välriktat meta-skämt på en viss typ av fans bekostnad), välkoreograferad slowmo-action, långa svarta rockar och några särskilda ikoniska begrepp (vissa av dem, exempelvis “red pill/blue pill”, kapade av politiska grupperingar vars ideologier inte kunde vara mer vitt skilda från filmskaparnas egna) och bilder.

 

Det som många glömmer och som nästan aldrig diskuteras är att “The Matrix” och dess uppföljare i grunden är en “boy meets girl”-historia, en romans. En total enstöring helt utan betydande relationer möter sitt livs kärlek, en kärlek av närmast bibliska proportioner, och börjar leva istället för att blott existera. Trinity är ett lika stort uppvaknande för Neo som uppvaknandet ur den virtuella världen, om inte ännu större. Utan de två, utan den otroliga kemin mellan Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss, hade allt spektakel runtomkring inte haft någon vikt.

 

Med “Resurrections” återtar Wachowski “The Matrix” från det kollektiva populärkulturella medvetandet och gör det till något personligt och eget igen. Hon markerar klart och tydligt att det är det här som är det viktiga och det som betyder något, det som “The Matrix” består av. Neo och Trinity håller inte i ett enda skjutvapen i hela filmen, de “krafter” som de använder är mestadels defensiva snarare än offensiva och deras kärlek är det som hela den här nya berättelsen vilar på. Deras nästan kosmiska dragningskraft till varandra och den råa energin i deras passion görs till och med till den primära drivkraften för den nya Matrix-uppdateringen, en väldigt vacker idé och tillfredsställande förklaring till varför maskinerna har återupplivat dem. 

 

Dessutom har Reeves och Moss sällan varit bättre än de är i den här filmen och det är en påtaglig njutning att se dem tillsammans, både när de trevande känner någon form av gåtfull samhörighet på kaféet (som heter Simulatte för övrigt, och bara det namnet gör filmen till en gjuten 4/5) tidigt i filmen och när de väl har axlat sina klassiska roller igen mot slutet. Wachowski låter små och intima ögonblick, som när deras blickar möts i ett rum, när deras händer vidrör varandra eller när de vemodigt pratar om att åldras, få ta stor plats och första gången jag såg filmen blev jag nästan chockad över det, på bästa sätt.

 

Wachowski vet också att det är Trinity som är den intressantaste och mest engagerande karaktären i hela franchisen och filmen agerar delvis kärleksbrev till henne. För oss som delar den kärleken är det såklart ett helt oemotståndligt grepp.

 

 

 

 

En annan aspekt som “Resurrections” verkligen får till är hur den tar den “The Matrix”-värld som redan hade etablerats och expanderar den på ett väldigt smakfullt och troget sätt. Många andra franchiseuppföljare faller i den fruktade “more is more”-fällan där man bara gör samma grej igen fast större, snabbare, hårdare och mer explosivt så att ingen märker att det är skräp. Detta är något som det drivs friskt med i filmen i dess mest meta-laddade scener, när Thomas Anderson och hans team får i uppdrag att brainstorma fram ett koncept för “Matrix 4” och tänker i ovan nämnda bana. Wachowski delar där ut en lerig känga mot de som önskade sig en sådan fyra och styr sedan bort från det skräckscenariot.

 

Som nämnt ovan är det en mer lågmäld kärlekshistoria som berättas men det betyder inte att världen runt omkring turturduvorna inte kan få sig en spännande uppdatering. Scenerna när Neo precis har blivit räddad från sitt nya virtuella fängelse och svävar in till staden Io ombord på Mnemosyne gjorde att jag blev pojkspoling igen. 60 års utveckling har gett magiskt designade “synthients” (Cybebe, jag älskar dig!) som står på det som tidigare var “människornas sida”, magnetiska partikelsystem som gör digitala medvetanden fysiska, kamouflage-projektioner, molntäckt “bio-sky” och odlingar utifrån DNA-omvandlad Matrix-kod. Det bjuds hela vägen på scifi-porr i stora lass och rena rama festen för ett inbitet fan av Matrix-lore, likt undertecknad.

 

Även karaktärsgalleriet expanderas och samtliga “legacy-karaktärer” har genomgått fördjupande transformationer. “Thomas och Tiffany” i sin digitala dvala är det självklara exemplet, följt av Morpheus (elegant spelad av Yahya Abdul-Mateen II) som är en hybrid av sitt gamla själv och ett pånyttfött digitalt medvetande, Niobe (herrejösses så mäktig Jada Pinkett Smith är här) som är en ärrad och luttrad general och en nu vuxen Sati (Priyanka Chopra Jonas, alltid lika sympatisk). Den uppdaterade versionen av Mr. Smith överträffar till och med originaltrilogins variant, mycket tack vare den otroliga Jonathan Groff som med hal karisma och glimten i ögat tuggar scenerier som om han aldrig har gjort annat. Det går inte att slita ögonen från honom.

 

Samma sak kan sägas om Neil Patrick Harris, oväntat nog det enskilt starkaste tillskottet bland de nya karaktärerna. Hans vrålsnyggt skildrade bullet time-monolog är en av filmens absolut finaste stunder och jag hade hakan i golvet när den var över. Han är trovärdig både som manipulativ mastermind i filmens senare skeden och som (till synes) omtänksam terapeut i början och jag njöt av varje sekund med honom. Likaså actionstjärnan Jessica Henwick i rollen som Bugs är enastående. Med sina dubbla pistoler (frekvent avfyrade), svarta outfits och uppseendeväckande solglasögon är hon kanske den mest tydliga blinkningen till “The Matrix” från förr, så den biten har inte på något vis gått helt förlorad.

 

 

 

 

Precis på samma sätt som det vore önskvärt med uppföljare som gör något nytt när det gäller genre, berättarstil och story så borde det också tas större friheter med den visuella identiteten och bildspråket. Vad är det egentligen som säger att varje ny “Star Wars”-film måste se ut som alla andra “Star Wars”-filmer? Vore det inte fint med lite omväxling och lite uppiggande svängar ut åt andra estetiska håll?

 

“The Matrix Resurrections” levererar på det löftet, något annat den såklart (snark!) har fått ta en del kritik för. Den skitiga cybergoth-stilen som präglade de första tre filmerna, särskilt när det gäller kostymerna, gör sig påmind ibland även här men mestadels har den övergått i en mer städad och polerad stil. Neo och Trinity är iklädda tyg istället för läder och latex och de ljuvligt färgstarka Morpheus och Mr. Smith tycks vara direkt tagna ur en Pedro Almodóvar-film (samma kan sägas om scenografin i vissa scener). Den förra inriktningen gjorde också jobbet men det här är onekligen ett lyft.

 

Även fotomässigt har det gjorts en förflyttning från något lite stökigare och smutsigare till något mer polerat och färgstarkt. Wachowski och fotograferna John Toll och Daniele Massaccesi lämnar det mörka, regniga och svartgröna visuella uttrycket i de tidigare filmerna och låter solen skina och färgerna förbli starka. De dunkla scenerna med sentinels, människokapslar och liknande i maskinernas värld behåller sin traditionella stil, medan allt som utspelar sig inne i Matrix har en ny känsla. Här är jag lite kluven och saknar stundtals det analogt brusiga fotot när det nya digitala känns som mest artificiellt, det ska erkännas. Hur som helst är den nya visuella stilen mestadels en frisk fläkt i ett hav av underbelysta och färglösa storfilmer.

 

 

Med allt detta konstaterat ska det även betonas att "Resurrections" har sina dippar, om än några få. Actionscenerna är frustrerande ojämna (den nya träningsmatchen i dojon, Smith vs. Neo och finalen med de haglande botarna är lika briljanta som fajten med den onödigt överdrivna nya Merovingian med sina "exiles" är helt obegriplig), de inklippta ögonblicken från tidigare filmer känns stundvis övertydliga och stingern efter eftertexterna är oförsvarbart rutten.

 

Det är sånt som hindrar filmen från att bli en total knockout, men franchiseuppföljare från drömfabriken som kan kallas för det är mycket lätträknade. En fantastisk film som förtjänade ett mycket varmare mottagande, det finns det dock ingen som helst tvekan om att det är. Hjärnorna bakom Marvel, DC och Lucasfilm sitter i sina skyskrapor och kan bara drömma om att producera något med lika mycket hjärta, själ och karaktär som Lana Wachowskis pulserande skapelse.