Den här veckan har vi Tarantino-tema på MovieZine, där flera skribenter ger sin syn på regissören och hans filmer.
Quentin Tarantinos ”Pulp Fiction” från 1994 är ett otvivelaktigt mästerverk och en viktig banbrytande milstolpe i filmhistorien. Drygt 20 år senare känns den fortfarande idag förvånansvärt fräsch och nytänkande och jag vill påstå att den kommer vara det en lång tid framöver.
”Pulp Fiction” är ett actionladdat noir-drama kryddad med en hel del svart humor och den kom att inte bara definiera Tarantino som det filmskapande geni han är, utan också helt enkelt i ett ännu större sammanhang definiera film i sig.
Men vad handlar den egentligen om och varför blev den så framgångsrik?
Lika lätt som det idag är att se att en film är en Tarantino-film, lika svårt är det nästan att sätta ord på varför det är så.
”Pulp Fiction” var en omedelbar succé och rosades enigt av både bransch och publik. Manuset är rad för rad ett konstverk i sig med fantastiskt vassa och odödliga dialoger. De kanske inte direkt för, som annars kutym är, handlingen framåt alla gånger, men är en sann fröjd för örat och ger på samma gång de inte alls särskilt sympatiska karaktärerna en del hjärta.
Även det häftiga men fullständigt ostrukturerade berättandet, liksom de många popkulturella referenserna och hyllningarna till en mängd andra tidigare filmer och stjärnor förför oss åskådare och filmen älskas alltjämt av gamla men också nya fans, som med åren bara blir fler.
Att skriva en fabel eller kort försöka redogöra för handlingen i denna en av världens, enligt mig, bästa filmer är en aning krångligt. För vad handlar ”Pulp Fiction” egentligen om?
Det finns en mystisk väska som figurerar likt en typ av återkommande ljust röd tråd genom historien. Men nej, det handlar inte om väskan.
Det finns också två lönnmördare, Jules och Vincent, som man skulle kunna kalla huvudkaraktärer, men det handlar inte direkt om dem heller.
En stor del av filmen kretsar kring relationen mellan Marcellus Wallaces fru Mia och just Vincent, men den relationen utvecklas aldrig åt något särskilt håll, så nej, inte heller det kan sägas vara storyn.
Så vad är?
Den löst sammanhängande historien presenteras för oss uppstyckad i ett antal olika avsnitt som visas i icke kronologisk ordning. Varje stycke är del i någon av de tre huvudsakliga sidointrigerna som filmen är indelad i:
1. Vincent Vega and Marcellus Wallaces wife
2. The Gold Watch
3. The Bonnie Situation
Dessa är i sin tur sammanlänkade med varandra på ett eller annat sätt.
Visst. Det hela låter som en lagom salig röra och kan också först uppfattas som en sådan, men allt eftersom börjar bitarna falla på plats och utfallet mot slutet ter sig oväntat klart och allt är plötsligt helt i sin ordning.
Den sista av de tre nämnda sidohistorierna, den om guldklockan, är väl så nära man skulle kunna komma en solid berättelse i filmen, med någon typ av handling.
”Guldklockan” handlar om boxaren Butch som lurar sin boss och inte lägger sig i en på förhand fixad match utan istället snor pengarna. Han har av sin far ärvt en klocka, men som olyckligt nog blir kvarglömd i lägenheten när han och flickvännen stuckit därifrån. Det är en viktig klocka får vi veta i en monolog av Christopher Walken som spelar faderns krigskamrat i en separat scen, varför Butch åker tillbaka till lägenheten för att hämta den, vilket leder till en hel del andra mer eller mindre dråpliga situationer.
Denna historia har en antydan av början, ett mittparti och en hägring om slut, men den får enligt mig ändå inte tillräckligt med utrymme och säger heller inte så mycket om resten av det som sker i filmen, varför den ändå mest förblir, liksom de andra intrigerna, ett sidospår. Om än en aning mer utvecklat sådant.
”Pulp Fiction” är ett pussel med mycket attityd och känsla. Filmen kommer inte nödvändigtvis med några distinkta budskap eller visdomsord för eftervärlden att grunna på, för vad den egentligen vill säga är lika svårt att tyda som vad den handlar om. Samtidigt finns inte en endaste tråkig sekund och som publik är jag fullständigt fast och helhjärtat engagerad från början till slut och bara njuter av färden jag bjuds på.
De många gånger till synes trivsamma bilderna och färggranna fotot skapar en nästan komisk kontrast till det allt det hemska och blodiga som faktiskt utspelar sig i dem. Kameran är placerad i påhittiga vinklar och filmar från intressant grodperspektiv i vissa scener till att helt sonika bryta mot konventionerna och i långa tagningar vara riktad mot karaktärerna bakifrån.
Väldigt många scener och mycket av den minnesvärda dialogen utspelas i badrum och diskussioner om toaletter är inte ovanliga. Karaktärerna befinner sig dessutom ofta just på muggen vid en för filmen avgörande tidpunkt. Som till exempel Vincent, när han sitter och skiter på restaurangen när den blir rånad eller när han senare dumpar slagg hos Butch, en på många sätt en olycklig dumpning som också rätt direkt leder till hans död.Pulp i Pulp Fiction, skulle fritt kunna översättas till något inte helt rumsrent, inte så fint utan snarare lite skitigt och snuskigt sådär, så helt osökt är det inte att skit är rätt frekvent förekommande. Jag skulle även vilja dra eventuellt något hårdragna paralleller mellan toaletten som är det av rummen som oftast har dörren stängd i ett hus och den lätt sunkiga världen som skildras i filmen, vars karaktärer kan ses som hyfsat pulpiga och av samhället uteslutna individer.
Tarantino använder sig som sagt av många popkulturella referenser i sitt berättande. Det känns som att den här filmen är skapad i ett helt eget universum, med just populärkulturen som bakgrund. När Vincent och Mia går på restaurang går de till Jack Rabbit Slims som är likt ett modernt nostalgimausoleum över diverse forna figurer som Marilyn Monroe och Buddy Holly. Hela ”Pulp Fiction” är egentligen ett hopplock av gamla godbitar och många situationer, scenerier och attribut kan härledas till äldre filmer i olika genrer.
Till exempel så tar Butch mot slutet en tur på en Chopper, liknande den Peter Fondas Captain America for runt på i ”Easy Rider” 1976 och i scenen innan har han glatt svingat med ett samurajsvärd efter att ha ratat de andra vapenalternativen - en motorsåg, ett basebollträ och en hammare -redskap som alla använts som mordvapen i filmer från förr. Andra influenser har tydligt varit Martin Scorsese samt franska nya vågens Jean Luc Godard och Francoise Truffaut. Dansscenen mellan Travoltas karaktär Vincent och Uma Thurmans Mia är lång och utdragen (i ordets mest positiva klang), på ett sätt som påminner om hur till exempel Godard under franska nya vågens flagg gärna kryddade sina filmer med plötsliga musikaliska inslag och twistande fötter. Det var ett genreöverskridande och uppluckrande av vedertagna normer inom filmskapandet som drev fransmännen under 60-talet, på samma sätt som det senare drev eller fortsatt driver Tarantino.
Scorseses ”Mean Streets” är ett gangsterdrama som kanske inte innehåller så mycket svängande höfter, men dock desto mer rapp dialog, många knytnävar och samtidigt en hel del humor kombinerat med sköna jukeboxtoner. Flera av miljöerna i de båda filmerna påminner om varandra, som till exempel stripp-baren i ”Mean Streets” och klubben som i ”Pulp Fiction” ägs av Marcellus Wallace och förekommer bland annat i scenen då Jules och Vincent överlämnar den hemliga väskan de nyligen återerövrat. Harvey Keitel som hade huvudrollen i Scorseses nämnda film är också med i en specialskriven roll i ”Pulp fiction”.
Det mår ibland vara något långsökta liknelser, så förlåt min galopperande inre nörd, men efter att ha hämtat sin klocka tar Butch bilen och kör iväg. Han stannar till i en korsning och över vägen kommer bossen Marcellus Wallace gående. Marcellus stannar till, glor på svikaren i bilen men blir också rätt omgående påkörd. En liknande scen finns i början av Hitchcocks ”Psycho” då sekreteraren som stulit pengarna kör iväg i sin bil för att vid ett övergångsställe inte mycket senare träffa på sin chef. Där blir det ingen kraschpåföljd, men likheterna de korta ögonblicken emellan är ändå så pass slående att de inte bara finns där av en slump.
För en vampyrfilmsentusiast som undertecknad tycker jag dessutom mycket om scenen i vilken Mia Wallace räddas till livet efter en överdos. Vincent hugger efter en stunds ordfäktande med droghandlaren Lance, spelad av Eric Stoltz, en adrenalinspruta rakt in i Mias hjärta, likt en dolk som huggs in i vampyrens för att ge denne sin efterlängtade och eviga vila, fast här såklart med skillnaden att Mia studsar upp livs levande.
”Pulp Fiction” är uppbyggd kring fyndiga anspelningar och tydliga tributer till något från förr, men samtidigt tar den ett stort och för tiden helt nytt steg framåt. Den blandar olika genrer så att den mest makabra och blodiga scenen nästan ter sig som skön, humoristisk poesi. Berättarmässigt bryter den med alla tidigare konventioner och vänder in och ut på det mesta som någon trott sig veta om hur man med rörliga bilder berättar en historia.
Så vilken historia berättas? Vad är det filmen egentligen handlar om?
Ja, kanske guldklockan lite löst, eller de två lönnmördarna Vincent och Jules. Kanhända ändå väskan spelar en roll.
Eller inte.
Vad den handlar om är inte vad det handlar om när det kommer till ”Pulp Fiction”. För mest är detta en film som vilar tryggt i sin vackra visuella uppvisning av en verklighet vid sidan om vår egen, den är kryddad med sylvasst fyndiga repliker och fullständigt underbara melodiösa tongångar. Musik, gamla redan beprövade låtar i en helt ny kontext, är för övrigt en otroligt viktig del i alla Tarantinos filmer och spelar såklart också här en stor roll. Och det är just samspelet mellan det vi ser och det vi hör som till sist knyter ihop säcken och ger publiken den där skönt häftiga och förvånansvärt behagliga käftsmällen, om och om igen.
En käftsmäll som vi kommit att förvänta oss av varje Tarantinofilm som sedan egentligen ”Reservoir Dogs” har följt. Och han fortsätter att knocka. Ibland mer och ibland mindre.
”Pulp Fiction” är en skönt skitig film som knockar varje gång och det helt utan omvägar. Den är långt ifrån rumsren, men vågad på ett sätt som kräver mod från dess skapare, som inte räds att hela tiden ta den dit ingen annan film innan knappt varit. Visst finns influenser från förr, men det är också så Tarantino arbetar. Han tar de gottaste gamla bitarna, dammar av och sätter ihop till något helt nytt.
”Pulp Fiction” är tveklöst en av världens absolut bästa filmer och varje gång jag ser den finns något nytt att upptäcka och någon ny replik att minnas efteråt. Filmen är en ruffigt snygg fast extremt våldsam hyllning till filmen i sig, men samtidigt är det en kärleksfull hommage till allas vårt gemensamma populärkulturella arv.
”Pulp Fiction” roar med sin nostalgi och förfärar charmigt och pricksäkert med sina hänsynslösa gliringar om den på många sätt brutala samtid vi då, men kanske framförallt nu idag, fortfarande lever i.
