Spelrecension: ”Alone in the Dark” är en skräckthriller som skrämmer livet ur mig

Spelet ”Alone in the Dark” kom första gången 1992 och har sen dess haft flera uppföljare med spridda framgångar. Årets remake av originalspelet har länge varit eftertraktad och ser ut att leverera det som förväntas.

 

Vid starten av ”Alone in the Dark” får man välja vilken av två karaktärer man vill spela sin första runda med. För att få en total upplevelse kan spelet spelas igenom flera gånger. Olika karaktärer har olika bakgrunder och genom spelets gång hittar man grunkor som kombineras i uppsättning av tre och leder till ännu mer utforskning av spelet. Min spelupplevelse med två rundor landade på ganska exakt 20 timmars speltid totalt.

 

 

Jag får följa med privatdetektiven Edward, (David Harbour, Stranger Things 2016) och Emily (Jodie Comer, The Last Duel 2021) när de letar efter Emilys farbror som är patient på institutionen Derceto Manor, ett behandlingshem för psykiskt sjuka. Huset är huvudplatsen där allt kommer ske och är stereotypiskt läskigt, precis som det ska vara. Speldesignen är snygg och det är enkelt att navigera runt i huset tack vare lokala riktmärken. Röstskådespeleriet är bra men utmärker sig inte speciellt, karaktärer känns välskrivna med intressanta bakgrunder.

 

 

 

Förutom den vanliga valbara svårighetsnivån finns även en inställning för hur mycket stöd man önskar under spelets gång. Den moderna inställningen ger mer detaljerade ledtrådar och markerar tydligt på kartan vad som ska göras, likt en quest helper i andra spel, medan den klassiska inställningen kräver att man som tänker lite extra. Jag väljer att spela med modern stil, jag underskattar min detektivförmåga, och nu i efterhand ångrar jag att jag inte valde den klassiska vägen. Alla ledtrådar som behövs finns tillgängliga, det gäller bara att ha lite analytisk förmåga, vara uppmärksam och ha ett öga för detaljer.

 

 

Till en början när jag utforskar huset upplevs det som väldigt mörkt, skrämmande och osäkert. Dörrar öppnas och stängs långsamt, ljus tänds och släcks utan förvarning, det knakar, det bultar och det är konstiga ljud överallt. Precis som när man är ensam hemma och plötsligt hör främmande ljud som inte kan skyllas på grannen eller husdjuren och hjärnan automatiskt tänker ”spöken”? Exakt den känslan får jag när jag utforskar korridorerna av Derceto Manor. Jag är på helspänn, axlarna är uppe vid öronen och jag har inte blivit såhär rädd sen Halloween på Liseberg år 2016.

 

 

 

Efter mitt första mardrömsscenario drar jag en lättnads suck över att få vara tillbaka i mitt nu trygga hus som jag är bekant med. Mardrömsscenarion i spelet är intensiva och fokuserar mer på skräckfylld action än detektivarbete, men innefattar också en del gåtor som ska lösas. Det blir en intressant kontrast hur relativ rädslan är och hur beroende skräck är av rätt miljö och placering. Detta betyder inte att huset har slutet vara fasansfullt och ångestladdat. Efter min första spelkväll hade jag mardrömmar hela natten, jag vaknade två gånger av att jag kallsvettades och jag tippade runt på tå med alla lampor tända och var starkt övertygad om att det fanns en horribel zombie i mitt hus som tagit sig in via en magisk portal.

 

 

 

Nu kommer jag till en punkt där jag börjar känna mig som en gammal tjatig papegoja, nämligen mitt favorittema: textstorleken på skärmen. Jag har undertexterna på max storlek, där går det bra, men jag klarar knappt läsa text på kartan. Texten är liten och oskarpt, av mina 20 timmars speltid tillbringade jag sammanlagt minst två timmar med att försöka läsa kartan. Begär jag för mycket när jag ber om en zoomfunktion? En annan frustrerande sak i början av spelet är karaktärens gångfart. Det går så långsamt och det känns som jag knappt rört mig på skärmen. Dock en tid efter att jag kommit in i spelet ordentligt, så uppskattar jag den långsamma gångfarten.

 

 

Det finns så mycket att se och man vill verkligen inte missa något, dessutom, när man rör sig i huset upplevs det som att det går fortare då kulisserna är fulla av detaljer och bakgrunden är i ständig förändring. Och ja, ni kan vara lugna, det finns ett alternativ för att springa också. Mindre bra är när man lyssnar på längre texter som blir upplästa, här hade jag velat ha ett alternativ att kunna lyssna på dem samtidigt som jag fortsätter utforska huset. Möjligtvis går det inte att få ihop med att olika filmsekvenser plötsligt kan dyka upp, men som tur är så kan man avbryta höguppläsningen och snabbt läsa igenom all text. Det händer att min karaktär, mest Emily, fastnar efter en filmsekvens, totalt fick jag starta upp spelet på nytt fyra gånger under min runda med henne. Det finns en antydan till små buggar och glitchningar som förhoppningsvis är borta vid släppdagen.

 

 

 

Musiken i spelet är fantastiskt och exakt sådär kusligt mysig som bara ett bra skräckspel kan ha. I ”Alone in the Dark” är musiken dynamisk och anpassar sig efter vad som sker och berättar för mig vad jag ska känna. Den obligatoriska radion/grammofonen som slår sig av och på eller spelar rosslig gammal musik är också såklart på plats och vid ett moment med ett pussel som involverar ett teleskop, slås denna radio av och på så plötsligt att jag flera gånger rycker till. Allt sitter i mitt huvud och det är detta som är så imponerande med ”Alone in the Dark”. Rädslan i min hjärna går ända ner till mina händer, jag blir stel och slutar spela, medan en zoombie-skalbagge suger livet ur mig måste jag skärpa till mig och aktivera funktionen i mina tummar igen.

 

 

”Alone in the Dark” gör det svårt att veta eller se samband när fiender ska dyka upp. Skuggor ser ut som blodtörstiga varelser men visar sig vara en dammig möbel. Under min andra spelrunda, då jag borde veta när vilka moment kommer, blir jag ändå överraskad och skriker i panik vid ett tillfälle. Men den kreativa renheten uppehålls av att det faktiskt inte alltid händer någonting. Större delen av min tid promenerar jag runt i ett vackert hus inspirerat och designat utifrån typisk lovecraftian-stil, och ju längre tiden går utan att något händer, desto större växer min paranoia.

 

”Alone in the Dark” är ett välarbetat spel med mycket intelligens och noggrant arbete bakom. Det var längesen jag blev såhär känslomässig (läs: livrädd) av ett spel.

 

 

 

 

Genre: Skräck

Plattform: Playstation 5, PC, Xbox Series X/S

Utvecklare:  Pieces Interactive

Utgivare: THQ Nordic

Släpps: 20 mars