Om du tycker om drakar, demoner och liberalism så har du kommit helt rätt. ”Baldur’s Gate 3” är ett mäktig rollspel med oändliga möjligheter, skapat för att få oss att tänka, skratta, agera och reagera.
Essensen i berättelsen känns inspirerad av både ny och gammal populärkultur. Som att ”Alien” ”The Witcher” och H.P Lovecraft fick ett kärleksbarn. Av det lilla jag läst online förstår jag att jag inte är ensam i den tolkningen. Som hängiven anhängare av ”lovecraftiansk” kultur blev jag glad när jag såg en tentakelvarelse tidigt i spelet. I min iver slängde jag mig fram och kysste hen. Ett beslut jag snabbt ångrade då jag dog och fick ”game over”. Detta efter 56 minuters speltid...
Och med den starten börjar mitt massiva rollspelsäventyr i ”Baldur’s Gate 3”.
Karaktärsskapandet i början är roligt, detaljrikt och färgsprakande. Jag tillbringade cirka en timme på att skapa min spelkaraktär, en kort stund med tanke på hur många alternativ som finns för att anpassa utseende och färdigheter. Jag är en ”charlatansk” half-elf druid med fokus på god djurhantering och skicklighet att manipulera andra för att få min vilja igen. Eller som jag väljer att se på det, ”utomordentligt diplomatiska egenskaper vid sociala interaktioner”.
Mitt mål genom spelet blir att undvika fysiska konflikter genom att lura och bedra andra personer, samtidigt som jag ska bli bästa kompis med alla djur! (Tänk Jonas Wahlström möter Petyr Baelish.)
Introduktionen består av en minimal guidning i orientering, snabbvägar och en kort turordningsbaserad strid. Jag nöjer mig med det då jag personligen blir otålig av sega introduktioner i spel, jag vill hoppa rakt in i det, upptäcka allt nytt och lära snabbt av misstag. Med tanke på det omfång ”Baldur’s Gate 3” har, så tvivlar jag att det går att göra en vettigare introduktion än på det sättet. Spelet litar på vår förmåga att själv inhämta kunskap och erfarenhet, och det fungerar förvånansvärt bra.
Promiskuösa observationer
Innan ”Baldur’s Gate 3” släpptes hade det antytts en del om diverse naket i spelet och möjligheten att bland annat idka samlag med en björn. Jag reagerar inte så värst mycket på just det, med tanke på alla märkliga lågbudget-skräckfilmer jag har sett så får dem ”Baldur’s Gate 3” att framstå som ”Björnes magasin”.
Däremot är det en naken detalj som får mig att reagera, nämligen, vulvor och penisar. I skapandet av min half-elf upptäcker jag att det bara finns tre olika alternativ för hur min vulva ska se ut. Om jag däremot önskar att istället ha en penis, så har jag dubbelt så många alternativ att välja på.
Jag bryr mig först inte, som kvinnlig gamer är jag undermedvetet dresserad till att acceptera all typ av mansdominans i spelbranschen. Istället kommenterar min sambo på avsaknaden av vulvor, vilket får mig att börja tänka: ”Jaha, men heterosexuella manliga gamers kanske inte sett fler än tre vulvor i sitt liv då?” Skämt åsido, låt oss gå vidare.
Hemligheten bakom framgången av ”Baldur’s Gate 3” är att spelet inte tar sig själv på så stort allvar, samtidigt som det respekterar spelarens integritet och litar på vår egna förmåga att skapa en spännande spelupplevelse. Spelet är komiskt och blir ibland tramsigt, samtidigt som det engagerar och vet när en seriösare ton ska lyftas fram.
Frihet under ansvar är bästa sättet att växa på, och det märks tydligt i ”Baldur’s Gate 3 ”. Spelutvecklarna har skapat ett spel med användaren i åtanke och gett oss oändliga möjligheter att göra precis vad vi vill. Jag märker snabbt att varje val jag tar leder till en unik händelse. Välskrivna dialoger varvas med filmsekvenser och smälter bra in, det som vanligtvis kan kännas som ett enerverande avbrott blir en naturlig del av spelet.
Bra grafik, en stor vacker spelvärld och en god portion humor är receptet på spelets framgång. Musiken sitter bra i bakgrunden och skapar god stämning. Alla karaktärer är designade med noggranna detaljer. Det är så roligt att följa med i filmsekvenser och se de olika ansiktsuttrycken som kommer fram beroende på hur konversationen utvecklas.
Likt en spelledare i fysiska rollspel så finns en narrativ röst som förklarar och sätter ord på mina och andras tankar. En funktion som kändes märklig i starten som jag nu verkligen älskar. Röstskådespeleriet hålls på en okej nivå, det finns ett visst komiskt överdriv som inte alltid landar rätt, men likaväl sätter den den genuina stämningen som ska finnas vid ett rollspel av denna typ.
Under min resa i ”Baldur’s Gate 3” har jag upplevt förvånansvärt få tekniska problem. Någon enstaka gång har skärmen plötsligt blivit helt svart, eller så har det har uppstått ovanligt långa loading screens stundtals. Ibland tappar kameran fokus och behöver manuellt korrigeras. Första gången jag skulle märka kartan med en egen knappnål så frös hela spelet och jag blev tvungen att starta om, detta har dock aldrig skett igen. Minimala buggar med tanke på att en självständig spelstudio ligger bakom detta gigantiska monster till spel.
En unik historia
Till en början känns allt överväldigande. ”Ju större desto bättre” stämmer inte här och det tog ett par timmars speltid för mig att bli bekväm och sätta mig in i allt. Spelet bjuder på sporadiska råd som inte tillför någon väsentlig information. Dynamik är nyckelordet här, för allt jag gör genererar nästkommande spelupplevelser, på både kort och lång sikt, och det tar en stund innan jag lär mig vilken typ av handling som leder till vilken konsekvens.
Det är lätt att bli distraherad av sidouppdrag och det är upp till var och en själv att avgöra vad man vill fokusera på och göra i spelet. Det finns inga rätt eller fel, det finns bara olika vägar att gå. Jag måste dock erkänna att jag ibland blev stressad av allt som fanns att upptäcka, av allt att göra och av alla att prata med.
Till slut fick jag påminna mig själv om att vara disciplinerad och följa huvudberättelsen. När lugnet och självsäkerheten byggs upp inom mig, inser jag att jag gör vad jag vill, precis när jag vill. Som sagt, det finns inget rätt eller fel i ”Baldur’s Gate 3”.
Tillgängligheten på information är imponerande, varje dialog finns tydligt transkriberat, varje trollformel har en beskrivande bipacksedel och varje spelbar karaktär har sin uppslagsbok.
I tillägg kan jag med en tangenttryckning jag se alla dolda föremål. Jag förstod först inte syftet med den funktionen, jag tänkte det var lika bra att hämta superlimmet och skapa mig permanent översikt över alla objekt, men lärde mig efter hand att ibland är det skönt att inte behöva se allt som finns överallt konstant. Det är detta som bland annat är det fina med ”Baldur’s Gate 3”, jag spelar på mina egna villkor.
Jag ljuger, ofta och mycket. Jag får veta att en oxe bär på en stor hemlighet. Jag blir kompis med en varg och jag visar respekt för en ekorres revir. När ett barn mördas, orkar jag inte bry mig då jag inte anser att det ligger i min angelägenhet.
Jag vill gärna inleda en kärleksaffär med en kompanjon, men hans intresse verkar svalt. Istället blir jag piskad av en religiös fanatiker i utbyte mot ”evig välsignelse”. Ibland tittar jag upp från skärmen, skrattar högt och undrar vad fasiken jag håller på med!
Med möjligheten att kunna göra (nästan) allt i spelet, skapar det ibland en frustrerad paranoia vid olika dialogval och tärningskast. Funderingar kring hur det hade kunnat bli annorlunda dyker upp i bakhuvudet, men det är bara att acceptera sitt val och gå vidare med äventyret. Mitt råd är att inte försöka förstå allt på en dag, låt det ta tid, lär sakta men säkert, och allt kommer falla på plats.
Ju mer jag spelar, desto mer investerad blir jag i min egna speciella historia. Jag pratar öppet i verkliga livet om mitt spel, delar med mig av dagens strapatser och svåra val. Ska jag inleda fysisk konflikt eller fortsätta bygga på mina lögner? Hur kan jag få allierade att vända sig mot varandra, för att få bort fokus från mig?
Jag får höra från andra spelare att de upplever ett helt annat speläventyr, hur historien formas och vrids utifrån deras handlingar, och hur den är nästan helt olik min egna. Förutom att vi befinner oss i samma spelvärld, så finns det inte mycket vi delar likt.
Den turordningsbaserade elefanten i rummet
Turordningsbaserade strider, hur roligt är det egentligen? Vem gillar egentligen turordningsbaserade spel? Varför existerar det överhuvudtaget? Med en stor portion skepsis och låga förväntningar blir jag snabbt tvungen att sätta mig in i turordningsbaserad strid. Det är extremt segt och tråkigt, sist jag spelade ett turordningsbaserat spel var ”Mario & Luigi: Bowser's Inside Story” på Nintendo DS och någon pet-battle i ”World of Warcraft” emellanåt.
Jag är en otålig själ, turbaserade strider har aldrig skänkt mig spelglädje. Det är en spelstruktur som sliter med att fånga intresse, jag vet många spelare som helt avstår från att spela vissa spel på grund av denna mekanik. Men frukta ej, jag bringar angenäma nyheter!
Turordningsbaserad strid kan aldrig bli lika spännande som strid i realtid, men ”Baldur’s Gate 3” lyckas charma mig. Striderna är estetiskt tilltalande med sina tydliga färger och bombastiska ljudeffekter. Det tog ett par dagar innan min hjärna responderade på lyckoruset efter att ha tagit sig igenom en turordningsbaserad strid, sen förstod jag tjusningen.
Efter att jag bättre började förstå taktisk krigföring och mina själsgåvor så flöt striderna på mer. Plötsligt försvann 30 minuter av mitt liv där jag var helt förtrollad och investerade i en strid. Som i en hypnos flyttades jag från en värld till en annan, och upplevde min första eufori när jag vann. Belöningscentra i hjärnan blev äntligen aktiverat, efter 35 år.
En mäktig och unik saga som kräver tid
”Baldur’s Gate 3” är svårt att recensera utan att avslöja för mycket av spelet. Eller rättare sagt, det är svårt att recensera för det jag avslöjar kanske inte sker för någon annan, eller så är det av stor vikt för någons karaktärsutveckling. Det bästa är att man som spelare får uppleva det själv.
Varje relation är unik, mina handlingar spelar roll och får konsekvenser på riktigt, jag kan sällan på förhand veta vad som kommer hända. Med dubbel så många filmsekvenser som ”Game of Thrones”, så finns det en hel del variation på vad man får se.
Det finns inte mycket negativt att säga om ”Baldur’s Gate 3”, några mindre tekniska buggar kan uppstå men inget som påverkar på det stora hela. Turordningsbaserade strider är som dem är, men här har spelutvecklarna lyckats göra det bästa av situationen. Det är dock ett massivt spel och om det spårar ut kan det kan lätt bli en andra heltidsanställning i ens vardag.
”Baldur’s Gate 3” är inget spel man sätter sig vid sporadiskt och får omedelbar framgång. Det kan finnas moment i spelet som lyfter berättelsen till nya höjder, men rent praktiskt har inget nytt tillförts, fastän man spelat fyra timmar.
Det krävs en del fokus och tid för att sätta sig in i allt. ”Baldur’s Gate 3” är inget ytligt spel där du loggar in ett par timmar, slår lite fiender, får det bästa vapnet och sen återgår till din fiskpinnevardag. Nej, ”Baldur’s Gate 3” kräver intresse och engagemang, från hjärtat. Om det känns för stort och för mäktigt, ge det tid, du kommer också älska det. I ärlighetens namn, om man ska nörda ner sig i något, så ska man nörda ner sig ordentligt!
I utbyte får du en saga du själv genomlevt, en egen magisk värld, som kommer stanna kvar i minnet en lång tid framöver.
Kort sagt, ”Baldur’s Gate 3” skänker glädje, frihet och tillit. Rollspelande i sitt esse.
”Baldur's Gate 3”
Genre: Rollspel
Plattform: PC, Playstation 5
Utvecklare & Utgivare: Larian Studios
Släpps: Ute nu till PC
Vilka berättelser har du skapat i din version av "Baldur's Gate 3"? Berätta gärna för oss!
