Läs också Andreas Samuelsons recension: "Kuslig, krypande skräck med David Lynch-känsla"
"Longlegs" handlar i korta drag om jakten på en brutal seriemördare. Flera otäcka fall gäckar polisen, hela familjer har mördats och på brottsplatsen hittas kryptiska brev signerade "Longlegs". Det makabra är att inga andra spår efter någon mördare kan hittas. Det ser alltid ut som att pappan i familjen dödat sina små barn, sin fru och därefter sig själv.
En plågad FBI-agent med ett sjätte sinne för att nosa fram skurkar får i uppgift att spåra Longlegs. Maika Monroe som genrefans känner igen från "It Follows" får spela den plågade Lee Harker som ska försöka pussla ihop de knappa ledtrådar som finns. Vilka ockulta uppenbarelser döljer sig bakom Longlegs brev?
Men framför allt är det Nicolas Cage som gör en prestation vi kommer snacka om länge. Gömd under lager av smink, en grotesk lösnäsa och peruk förvandlas han till en obehaglig dockmakare som kanske serverar självaste Djävulen. Longlegs ser ut som en 80-årig hagga med vitaminbrist och sju dåliga ansiktslyft.
Cage förkroppsligar och utstrålar obehag och oberäknelig med varje andetag, replik, ryck och rörelse. Men varken Longlegs eller Lee Harker är särskilt djupa karaktärer, inte heller får de mycket intressant att göra.
Lika platt är själva mysteriet, och jag finner mig ofta på gränsen till uttråkad av händelsernas förlopp. Ibland förvirrad kring hur ologiskt Lee agerar, mot slutet smått frustrerad av övernaturliga twistar som inte känns rimliga för fem öre.
Annars finns det en hel del som ändå gör filmen värd att se, eller uppleva om man så vill. För det är en film man upplever mer än en story man följer.
Det är ofta ruggigt snyggt gjort. Bildspråket fångar in mig som tittare från första stund. Regissören vet precis var han ska sätta kameran, vad han ska visa och inte visa för att skapa en obehaglig och oviss stämning. Inte en bildruta lämnas åt slumpen, allt är noga planerat. Det känns som att en mördare kan dyka upp i vilket hörn och vilken dörröppning som helst.
Filmen utspelas lite grann i ett eget universum där människorna är få, och de är fåordiga. Känslan är att både Lee och Longlegs är enstöringar som trivs bäst själva.
Klippningen används för att chocka och överraska. I ondskefullt samspel med plötsliga ljudeffekter skapas jumpscares som känns rätt innovativa.
Allt tyder på en filmskapare som är tekniskt skicklig. Inte konstigt att flera kritiker öst hyllningar över filmen. Även jag kan uppskatta hur den visuellt sett lurar in oss i ett avgrundsdjupt mörker som, med lite god vilja påminner om David Finchers "Seven" eller Jonathan Demmes "När lammen tystnar".
Lika ofta blir det dock inte mer än effektsökeri. Ett yxmord slängs in här, ett maskätet lik ruttnar där. Billiga knep som egentligen inte bidrar till handlingen men definitivt vill göra dig illamående.
