Recension: "Ghostwire: Tokyo" har fantastisk design men är enformigt

När man först ger sig ut på Tokyos ensliga gator, efter att ha funnit sig i att vara stadens enda överlevare av en oförklarlig katastrof som ödelagt huvudstaden, är man storögd. Det är uppfriskande att befinna sig i en annan del av världen, som skiljer sig markant från de amerikanska storstäder som ofta utgör spelplanen. Staden fullkomligt osar av liv, trots att människorna plötsligt ryckts ur sin plats. Kvarlämnade kläder på gatorna, spelhallar som sprider musik, rykande färsk mat vid restaurangerna, allt är otroligt snyggt.

 

Det är lätt att stirra sig blind på omgivningen, men man slits snabbt ur sin trans av de aggresiva andarna som försöker sätta käppar i hjulet för huvudpersonen Akito. Slenderman-liknande figurer utan ansikten, utrustade i affärsklädsel, rör sig onaturligt mot en. Små huvudlösa flickor i skoluniform hoppar jämfota och sjunger barnvisor innan de attackerar en besinningslöst. Den spöklika stämningen bara växer och växer.  

 

 

 

Till sitt försvar har man tillgång till ”etheral weaving”, en sorts magi som utförs med hjälp av handrörelser, knuten till elementen vind, vatten och eld. Akitos handrörelser är utförligt designade och känns helt unika i sammanhanget. Man känner sig som Doctor Strange när man plöjer ner horder av onda andar med de snabba fingerrörelserna. Det är också här man börjar märka sprickor i den perfekta ytan från de första timmarna av "Ghostwire: Tokyo".

 

Efter att ha tagit sig igenom några horder av ondsinta paraply-viftande monster, framgår det att man är löjligt välutrustad för situationen. Visst, andarna är många och de rusar emot dig, men så länge du har utrymme att backa är det bara att bekvämt röra sig i motsatt riktning samtidigt som man beskjuter fienden med sina snygga magiattacker. Det finns flera sätt att utveckla sina attacker på, men dessa är mest kosmetiska. Så länge du har ammunition kvar, kan du i stort sett besegra vilken fiende som helst med den första basattacken du lär dig.

 

Spelstriderna är underhållande till en början, men blir snabbt tröttsamma. Kraftskillnaden mellan huvudpersonen och antagonisterna gör även att skrämselfaktorn minskar. Man befinner sig långt från överlevnadsskräckens krypande rädsla.

 

 

 

Även de valfria aktiviteterna är något oinspirerande. Det finns otaliga föremål att hitta, själar att rädda och pengar att samla, men vägen dit är sällan underhållande. Du behöver förstå hur du ska använda spelets mekanik för att komma till svårnådda platser, men dessa minipussel är ofta mer tidskrävande än svåra att klura ut. 

 

Sidouppdragen varierar väldigt mycket i kvalitet. Vissa har en lockande historia som inspirerats av japansk mytologi och bygger på känslan av att spelet tillför något unikt. Andra är fullkomligt meningslösa. Du kan spendera en intensiv halvtimme på att utvinna en ond ande ur ett hus, för att i nästa stund lägga nästan lika lång tid på att se till att en annan själ har tillräckligt mycket toapapper.

 

 

 

Det kanske låter som storheten i "Ghostwire: Tokyo" endast är ytlig, men det vore att underskatta vikten av animation och berättande. Karaktärsdesignen, omgivningen och den detalj som använts för att bygga ”etheral weaving”-mekaniken gör upplevelsen värd mödan. Även om man saknar variation, så är berättelsen väl värd att utforska.

 

 

 

 

Genre: Action/äventyr

Utvecklare: Tango Gameworks

Utgivare: Bethesda Softworks

Släpps: 25 mars