Recension: ”Indiana Jones and the Great Circle” är ett klassiskt Indy-äventyr

Klart man hoppas att Indiana Jones får ett blockbusterspel som matchar hans bästa bioäventyr, hur orealistiskt det än är. ”Jakten på den försvunna skatten” är inte bara en ikonisk film för äventyrsgenren, den klassas ofta som en av världens bästa filmer. Det är helt orättvist att förvänta sig att ett spel ska kunna leva upp till en sådan odödlig klassiker – och Indy har mer än en bakom sig.

 

Men det man märker direkt med svenska MachineGames försök att adaptera äventyraren till ett påkostat spel är att det verkligen är ett försök. Det finns inte ett ögonblick i ”Indiana Jones and the Great Circle” där kärleken för varken karaktären eller världen sviktar. Nästintill allt man förknippar med ”Indiana Jones” har hängt med i adaptionen. Är man ute efter påskägg och igenkänningar får man mer än vad man kan hoppas på redan vid första bildrutan.

 

”Indiana Jones and the Great Circle” tar plats 1937, mellan ”Jakten på den försvunna skatten” och ”det sista korståget”. En gammal artefakt har stulits från skolan Indy jobbar på, så arkeologen ger sig i väg för att ta reda på varför. Resan leder oss till Vatikanstaten där ett större mysterium avslöjas som inblandar nazisterna tillsammans med den intelligenta och ambitiösa arkeologen Emmerich Voss. Vad är den stora cirkeln som titeln syftar på? Vad är det Emmerich Voss försöker åstadkomma? Jakten på alla svar är ett spännande äventyr runt om i världen med galna vändningar och härlig slapstick komedi i klassisk ”Indiana Jones”-stil.

 

 

 

Själv blev jag lite störd av hur spelet öppnar. Inte bara för att sekvensen egentligen inte tjänar något större syfte än nostalgi för seriens mest ikoniska film, utan för att det inte heller finns mycket för spelaren att göra. Man trycker på en knapp när spelet säger åt dig att trycka på en knapp. Man går dit spelet säger åt dig att gå. Var trettionde sekund får man en mellansekvens där allt riktigt spännande händer.

 

Det är inte ett lovande första intryck för en spelare som brukar vara redo att stänga av vilket spel som helst om man inte får bestämma själv. Det spelar ingen roll hur bra storyn är om det inte ens känns som att jag spelar ett spel. Men lyckligtvis var det här inte mitt första intryck med ”Indiana Jones and the Great Circle” då jag fick chansen att testa delar av spelet redan i oktober som pekade på en bättre upplevelse. Därför lät jag spelet komma undan med det och taggade istället till när vi flög i väg till Vatikanstaten. Efter en linjär, men underhållande, introduktion öppnas världen upp med mycket mer att göra och se.

 

 

Med det sagt, ja, det finns fortfarande kritiska tillfällen där ”The Great Circle” tyvärr prioriterar filmiska bilder istället för att faktiskt låta spelaren spela de stunderna. Riktigt sköna sekvenser täcks i mellansekvenser, eller med speldesign som begränsar alternativen tills allt man kan göra är trycka på knappen spelet vill att man trycker på. Det finns en sträcka halvvägs in där intresset börjar vackla för att spelet håller sig till alldeles för många liknande sekvenser på rad. Många intressanta utvecklingar i berättelsen sker under den tiden, men inte många alternativ för spelaren att välja mellan.

 

Trots det hade jag en riktigt härlig upplevelse allt som allt. Spelet är som bäst när världen verkligen öppnas upp och man bestämmer själv vart Indy ska härnäst (Vatikanstaten, Giza och Sukhothai). Varje plats erbjuder en helt ny miljö att utforska och helt nya sidouppdrag att fastna i. Berättelsen är fortfarande linjär så klart, men spelmässigt får du bestämma själv hur Indy ska ta sig igenom det.

 

 

 

Spelmekaniken i ”Indiana Jones and the Great Circle” är ganska enkel men uppdelad i olika sektioner. För det mesta är det ett smygspel, man lär kunna ta sig runt en öppen värld utan att bli sedd av fiender. Indy kan ta på sig olika förklädnader för att blända in, men ibland hjälper det inte. Blir man upptäckt kan man riskera att skjuta dem, men alla andra kommer höra det. Man kan också slå ner de med valfritt föremål, men om man inte gömmer kroppen kanske den hittas av någon annan.

 

När jag testade spelet i oktober noterade jag att jag aldrig använde Indys pistol. Efter 3 timmars speltid hade jag istället helt glömt bort att den fanns. Nu kan vi höja de 3 timmarna till att inkludera hela spelet. Den är alltid ett knapptryck bort, men det är helt upp till dig om du vill riskera att använda den eller komma på ett mer kreativt sätt att gå vidare.

 

 

AI:n för karaktärerna är ojämn, men för det mesta går det hem. Cirkeln ovanför fienderna som signalerar hur nära du är på att bli upptäckt må inte vara realistiskt, men det är bra för ett spel. Man förstår hur karaktärerna fungerar och man kan planera sina drag. Strategi! Dock finns det många exempel där fienderna är komiskt kortsynta. Det kan vara en solig dag i Egypten och Indiana Jones är fräck nog att bara vandra genom en grävplats ockuperad av nazister och ingen märker det.

 

Sen har vi partnern Gina Lombardi som ibland är med på dessa utflykter. För henne spelar det ingen roll vart hon står, hur hon rör sig, eller hur högt hon hoppar – ingen fiende verkar någonsin kunna se henne. Klart att det hade varit jobbigt om en klumpig AI kunde förstöra dina framsteg, men ibland blir det distraherande. Det finns många gånger där Indys följeslagare inte verkar ha testats tillräckligt mycket.

 

Trots den ojämna AI:n är jag fortfarande ett stort fan av dessa sekvenser. När det finns tillräckligt många fiender spelar det ingen roll om vissa är lite kortsynta, man lär fortfarande vara noga med vart man går. Vissa gånger har man inte tid att gömma undan en kropp, vilket kan leda till konsekvenser senare om en annan fiende hittar den och larmar alla andra. Det är spännande och kräver mycket improvisation som spelare.

 

 

 

De spännande smygsekvenserna är solklart bättre än någon kamp mot bossarna i spelet. Vanligtvis är jag inte ett fan av bossfajter i spel och samtliga i ”The Great Circle” är väldigt typiska och oinspirerade. Många spel, inklusive denna, fångar dig i en boxningsring där allt du kan göra är att lista ut vad tricket är. När borde du attackera och när borde du hålla dig undan? ”Arkham”-spelen är bland mina favoriter någonsin, men även där är bossarna ofta bara irriterande att ta sig igenom. Låt mig gå tillbaka till spelet! Lyckligtvis finns det inte så många i ”The Great Circle”, men vissa av de avslutar riktigt spännande sekvenser med en smått underväldigande final.

 

Utöver det ska Indiana Jones också så klart utforska olika tempel och grottor fullt utrustade med utmaningar. Vid dessa tillfällen blir ”The Great Circle” även ett pusselspel och ett platformsspel. Pusslen är inte så svåra att de irriterar eller för enkla att det känns för barnsligt, utvecklarna har hittat ett bra mellanrum. Behöver man mer tips kan man få det, men oftast borde man passa på att lista ut det själv. Att lösa ett pussel känns lika tillfredsställande som när Indy gör det i filmerna.

 

 

 

Där ”Indiana Jones and the Great Circle” enkelt kunde ha misslyckats är försöket att fånga känslan som serien förknippas med på bioduken. Det betyder inte bara äventyrskänslan utan även humorn också. ”Det sista korståget” klassas inte ofta som en komedi, men Spielberg är på toppform med slapstick och farsartade scener. Det skulle kunna vara en av de roligaste filmerna som någonsin gjorts. Som tur är förstår ”The Great Circle” hur viktigt humorn är med ”Indiana Jones”.

 

Det finns gott om skämt både i dialogen och i bilderna och viktigast av allt – det känns autentiskt. Det är inte en imitation av de klassiska filmerna, utan en naturlig fortsättning. Indy hamnar i roliga situationer antingen på grund av sin egen hänsynslöshet eller bara av ren otur. Samtidigt är nazisterna korkade och har ingen aning om vad de håller på med. Troy Bakers röstprestation som Indy är helt fenomenal i dessa stunder.

 

 

Spelet packar även en drös av klassiska ”Indiana Jones”-karaktärer, inte många alumner från tidigare, utan helt nya karaktärer som ändå passar perfekt in i världen. Emmerich Voss är en typisk skurk för Indy, driven av sitt ego och galna ambition och röstskådisen Marior Gavrilis njuter av varje replik. Gina Lombardi lever upp till Indys tidigare kvinnliga partners utan att kännas som en kopia. Sen finns det Locus som spelas av den ikoniska ”Candyman”-skurken Tony Todd som tyvärr dog förra månaden. Vi behöver inte gå in på vad rollen innebär, men det är en fantastisk prestation av en legend som gick bort alldeles för tidigt.

 

Storyn har allt man förväntar sig av ett ”Indiana Jones”-äventyr. Nazisterna är ute efter historiska artefakter för en myt som påstår att de innehåller övernaturliga krafter. Någon gång skulle jag vilja se en till ”Indiana Jones”-berättelse likt ”de fördömdas tempel”. Alltså en som inte har något att göra med nazisterna (eller sovjeterna). Låt Indy slåss mot en hemlig kult igen! Men med tanke på vad ”The Great Circle” försöker vara har MachineGames lyckats. Mysteriet är spännande, grymt underhållande och leder till en galen final precis som ett ”Indiana Jones”-äventyr ska göra.

 

Det finns en twist som är väldigt förutsägbar och en annan som verkligen inte är det. Båda är kul och passar världen, men i ett spel önskar jag att det fanns mer att göra. Som spelare får vi inte mycket nytta av idéerna då det inte påverkar spelmekaniken överhuvudtaget.

 

 

 

”Indiana Jones and the Great Circle” är ett starkt försök att adaptera en av filmvärldens mest ikoniska hjältar till ett effektivt spel. MachineGames mål var att få spelaren att känna sig själv som Indiana Jones och det har de lyckats med. Kanske inte riktigt lika mycket som Rocksteady gjorde med Batman i ”Arkham Asylum”, men det här är ungefär så nära man kunde hoppas på. En uppföljare skulle kunna ta det ett steg längre och förhoppningsvis även utveckla seriens formel istället för att spela hitsen en gång till. Det vi har nu är en glädjande överraskning.

 

 

 

 

Genre: Äventyr/Action

Plattform: Xbox Series S/X, PC, PS5 (på ett senare datum)

Utvecklare: MachineGames

Utgivare: Bethesda Softworks

Släpps: 9 december