Recension: "Kena: Bridge of Spirits" tar mig tillbaka till en enklare tid

Det fanns en tid då spel följde en linjär konstruktion. Då berättandet hade en tydlig början och slut, precis som andra berättarformat, och de så kallade sidouppdragen kunde räknas på en hand. Visst låter det galet? Ett spel helt utan de otaliga sidospår som de öppna världarna har tillfört, där man till exempel inte behöver samla alla 55 ryggsäckar som hjälten oförklarligt har tappat bort (jag tittar på dig Spider-Man).

 

Självklart görs det fortfarande linjära spelupplevelser, men det är inte många som påminner så pass mycket om de klassiska plattformsspelen som "Kena: Bridge of Spirits".

 

 

 

Ember Lab, studion bakom Kenas första äventyr, skapade ett namn för sig själva genom att göra en animerad kortfilm som utspelade sig under det populära spelet "The Legend of Zelda: Majoras Mask". Det är ingen tvekan om att de inspirerats mycket av Link och hans väg mot att rädda Hyrule. Likt Link strider Kena med hjälp av närstridsvapen, pilbåge och långdistansbomber. Striderna har liknande mekanik och varje boss kräver en uttänkt strategi som gör att man måste tänka till och inte kan förlika sig på att upprepa samma enkla knapptryck om och om igen.

 

Precis som i Zelda-spelen finns det även flera småkluriga pussel att lösa för att ta sig vidare mot slutet. Variationen mellan strider och pussel gör att det är enkelt att förlora sig i Kenas värld, utan att tröttna på spelet. Svårighetsgraden mellan pussel och strid varierar däremot ganska mycket. Pusslen kan säkerligen även lösas av yngre spelare, men striderna kan stundtals vara riktigt knepiga. Spelet är tveklöst svårare att ta sig igenom än vad den gulliga animationsstilen antyder.

 

 

 

Som spelets namn antyder är Kena en slags själslig guide. Hon hjälper oroliga andar som av olika anledningar har problem med att gå vidare från de levandes värld. När spelet börjar har världen börjat korrumperas av dessa andar och det mörka eländet ser ut att spridas snabbt. För att stoppa dem tar Kena hjälp av "the Rot", en sorts gulliga djur som har kraften att läka jorden från korruptionen.

 

Spelet är otroligt välgjort och världen ser ut som något ur en Dreamworks eller Pixar-film, speciellt när de gulliga djuren kommer in i bilden.

 

Förutom det visuella, som imponerar, så saknar man en tydlig bakgrundshistoria. Man får veta väldigt lite om världen som Kena rör sig i och ännu mindre om huvudpersonen själv. Annat än informationen om att hennes pappa också jobbade som själslig guide, utforskar man i princip inte karaktären alls. Även om man får veta mer om sidokaraktärerna som kommer in i berättelsen, saknar man ändå ett tydligt varför i Kenas berättelse.

 

 

 

Även om spelet är snyggt och välgjort, råder det ingen tvekan om att vi inte talar om en AAA-titel. Spelet är kort, cirka 10 timmar, och kan upplevas som en introduktion till en ny spännande värld som aldrig direkt når sitt crescendo. Det är imponerande att Ember Lab lyckats skapa ett så välgjort debutspel, men till skillnad från de stora studiornas spel, betalar man relativt mycket för ganska lite innehåll.

 

Rollspels-elementen är även relativt begränsade. Kenas förmågor kan uppgraderas, men man ställs aldrig inför svåra val eller avvägningar och man kan därför aldrig skapa en egen unik spelstil. Sannolikt kommer alla spelare använda sig av ungefär samma strategier och den kittlande känslan av att bygga upp sin karaktär på nya sätt uteblir därför.

 

Så länge spelaren är medveten om spelets korta, men intensiva natur, kan det varmt rekommenderas till både yngre spelare som vill uppleva en stark och mysig berättelse, samt äldre spelare som vill återvända till äventyrsspelens rötter.

 

 

 

 

Genre: Äventyr, plattform
Utvecklare: Ember Lab
Utgivare: Ember Lab
Format: Playstation 5
Släpps: Ute nu