"Lego"-spelen är som Melodifestivalen: man vet exakt vad man får, år ut och år in. Nyheterna är få och det dyker sällan upp någon extraordinär artist på scen. Ibland kommer dock en Loreen eller en Måns Zelmerlöw som blåser konkurrensen av stolen, med låtar som antingen är riktigt bra (Måns "Heroes") eller rentav helt fantastiska (Loreens "Euphoria"). Så hur står sig "Lego The Incredibles" på Melloskalan? Är det bara ännu ett nummer i mängden eller gör det faktiskt något minnesvärt?
Till att börja med måste jag dessvärre meddela att storyn tyvärr är rätt simpel: ondingen Screenslaver är i farten och med sina hypnotiska tricks förvandlar han tv-tittarna i staden, såväl som vissa av hjältarna, till hjärntvättade brottslingar utan egen vilja. Det är inte direkt någon fängslande premiss utan äventyrets skurk känns både uttjatad och blek, men det som spelet saknar i skurkform vägs i allra högsta grad upp av de färgsprakande superhjältarna.
Till att börja med måste jag dessvärre meddela att storyn tyvärr är rätt simpel: ondingen Screenslaver är i farten och med sina hypnotiska tricks förvandlar han tv-tittarna i staden, såväl som vissa av hjältarna, till hjärntvättade brottslingar utan egen vilja. Det är inte direkt någon fängslande premiss utan äventyrets skurk känns både uttjatad och blek, men det som spelet saknar i skurkform vägs i allra högsta grad upp av de färgsprakande superhjältarna.
Familjen Incredible består av dunderstarka pappan Mr. Incredible, superflexibla mamman Elastigirl, raketsnabba sonen Dash, kraftfältsdottern Violet och nykomlingen (alias monsterbebisen) Jack-Jack. Vi stiftade bekantskap med dem allihop redan i originalfilmen från 2004 och såhär 14 år senare lyser de fortfarande precis lika starkt.
Utöver titelfamiljen får vi även spela som isens mästare Frozone och nykomlingen Voyd som kan öppna portaler att teleportera saker i, samt en hel drös andra hjältar. Glädjande nog används allas olika förmågor på ett strålande sätt i "Lego The Incredibles" och även om banornas pussel inte är särskilt utmanande för den vane spelaren, är det ändå kul att lösa problemen med hjälp av de olika karaktärerna och deras unika superkrafter.
Precis som i de flesta andra "Lego"-spelen, går många pussel ut på att bygga ihop diverse maskiner som sedan används för att ta sig vidare på banan. Den stora skillnaden i "Lego The Incredibles" är att spelandet hela tiden känns varierat, då pusslen ofta kräver att jag skiftar mellan olika figurer för att få tillgång till deras speciella förmågor. För att lösa vissa pussel kan jag först behöva använda Elastigirl och sträcka mig genom långa, trånga utrymmen och trycka på en knapp, för att i nästa stund byta till Dash och springa igång en generator som öppnar en dörr. Det är sällan särskilt klurigt, men det känns ändå alltid kul att lira eftersom de unika hjältarna kompletterar varandra såpass väl genom hela äventyret.
Precis som i de flesta andra "Lego"-spelen, går många pussel ut på att bygga ihop diverse maskiner som sedan används för att ta sig vidare på banan. Den stora skillnaden i "Lego The Incredibles" är att spelandet hela tiden känns varierat, då pusslen ofta kräver att jag skiftar mellan olika figurer för att få tillgång till deras speciella förmågor. För att lösa vissa pussel kan jag först behöva använda Elastigirl och sträcka mig genom långa, trånga utrymmen och trycka på en knapp, för att i nästa stund byta till Dash och springa igång en generator som öppnar en dörr. Det är sällan särskilt klurigt, men det känns ändå alltid kul att lira eftersom de unika hjältarna kompletterar varandra såpass väl genom hela äventyret.
De tolv storybanorna ger bara tillgång till några få specifika karaktärer under varje nivå, men detta leder också till att variationsrikedomen känns desto större när jag i ena banan får använda mig av Dash och Elastigirl, för att i nästa kravla omkring med superbebisen Jack-Jack, och så vidare. Tack vare den sköna mixen av spelbara figurer, lockas jag hela tiden att fortsätta äventyret och se vilka hjältar jag kommer få spela som härnäst.
Något som däremot inte är lika uppslukande, är det fria spelläget där jag kan åka runt i städerna Municiberg och New Urbem. Här kan jag visserligen välja mellan en löjlig mängd spännande karaktärer (både hjältar och bovar) att spela som, men tyvärr är städerna ganska små och livlösa i jämförelse med andra moderna sandlådespel. Att det finns en hel del speciella legoklossar att samla på, småroliga sidouppdrag att utföra och fordon att låsa upp med hjälp av ihopsamlade poäng, hjälper tyvärr inte när själva spelvärlden är så platt jämfört med andra spel i genren. Istället längtar jag hela tiden tillbaka till de mer linjära uppdragen.
Något som däremot inte är lika uppslukande, är det fria spelläget där jag kan åka runt i städerna Municiberg och New Urbem. Här kan jag visserligen välja mellan en löjlig mängd spännande karaktärer (både hjältar och bovar) att spela som, men tyvärr är städerna ganska små och livlösa i jämförelse med andra moderna sandlådespel. Att det finns en hel del speciella legoklossar att samla på, småroliga sidouppdrag att utföra och fordon att låsa upp med hjälp av ihopsamlade poäng, hjälper tyvärr inte när själva spelvärlden är så platt jämfört med andra spel i genren. Istället längtar jag hela tiden tillbaka till de mer linjära uppdragen.
Precis som i övriga "Lego"-spel, går det givetvis att köra igenom hela rasket med en vän. När som helst kan en till spelare hoppa in och hjälpa till, men när jag provar detta tar bilduppdateringen i PS4-versionen rejält med stryk. Det är framför allt i den öppna spelvärlden som allting börjar hacka när skärmen delas på två, inte minst när någon av oss tar en tur i en bil eller något annat fartfyllt/actionpackat äger rum. De tekniska problemen är inte alls lika påträngande när vi tar oss an storyuppdragen tillsammans och detta är säkert en bidragande faktor till att jag föredrar att spela kampanjen, istället för att lattja runt helt fritt i Municiberg och New Urbem.
Medan varken huvudskurken eller den öppna spelvärlden engagerar mig, lyckas "Lego The Incredibles" ändå underhålla med sin charmiga slapstickhumor, den variationsrika spelbarheten och alla färgstarka superhjältar. Spelet får mig inte direkt att sjunga Loreens fantastiska "Euphoria", men nog nynnar jag både en och två gånger på Zelmerlöws stabila "Heroes" medan jag spelar.
Medan varken huvudskurken eller den öppna spelvärlden engagerar mig, lyckas "Lego The Incredibles" ändå underhålla med sin charmiga slapstickhumor, den variationsrika spelbarheten och alla färgstarka superhjältar. Spelet får mig inte direkt att sjunga Loreens fantastiska "Euphoria", men nog nynnar jag både en och två gånger på Zelmerlöws stabila "Heroes" medan jag spelar.
Om du sedan tidigare gillar "Lego"-spelen kommer du definitivt tycka om detta också, men om du inte redan är frälst kommer du med största sannolikhet inte bli det denna gång heller.
"Lego The Incredibles"
Genre: Äventyr i klossform
Utvecklare: TT Fusion
Utgivare: Warner Bros. Interactive Entertainment
Format: Playstation 4, Xbox One, Windows, Nintendo Switch
Släpps: 15 juni 2018
Pris: 529 kronor
Utvecklare: TT Fusion
Utgivare: Warner Bros. Interactive Entertainment
Format: Playstation 4, Xbox One, Windows, Nintendo Switch
Släpps: 15 juni 2018
Pris: 529 kronor
