Vi färdas 100 år tillbaka i tiden till ett London i kaos. Den spanska sjukan skördar tusentals offer i den dödligaste epidemin på mycket länge. Men något annat sprider också skräck och terror när mörkret lagt sig över gatorna. Det är då blodtörstiga varelser och monster kryper fram, och det är upp till dig att stoppa dem. Eller bli ett med dem.
I ”Vampyr” antar du rollen som Dr. Jonathan Reid, en framstående läkare med blodtransfusioner som sin specialitet - oh, the irony! När spelet börjar vaknar Jonathan upp och känner varken igen sig själv eller sin plötsliga törst efter blod. Någon har förvandlat stackaren till vampyr, och till råga på allt råkar helt fel person komma först i vägen för hans nya, djuriska sida. Tyngd av sorg och fasa söker Jonathan svar på vad som hänt honom, samtidigt som han försöker hitta balansen - att döda eller rädda liv, den frågan är inte alls enkel när man behöver blod för att fungera.
I ”Vampyr” antar du rollen som Dr. Jonathan Reid, en framstående läkare med blodtransfusioner som sin specialitet - oh, the irony! När spelet börjar vaknar Jonathan upp och känner varken igen sig själv eller sin plötsliga törst efter blod. Någon har förvandlat stackaren till vampyr, och till råga på allt råkar helt fel person komma först i vägen för hans nya, djuriska sida. Tyngd av sorg och fasa söker Jonathan svar på vad som hänt honom, samtidigt som han försöker hitta balansen - att döda eller rädda liv, den frågan är inte alls enkel när man behöver blod för att fungera.
En komplex huvudperson med ett ovanligt dilemma
Det är en minst sagt komplex huvudperson vars skor du får kliva in i. Kampen mellan hans goda natur och hans omänskliga drift påminner om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, och det är upp till spelaren att välja väg.
Du kan lätt lura iväg inget ont anande medborgare och dricka deras blod i ett mörkt hörn. Det kan ge gott om XP, mycket värdefulla ”experience points” för att utveckla dina superförmågor och attacker. Är det någon gång det faktiskt hjälper att vara vampyr, så är det när du ska tackla de andra monster som kryper runt om natten. Då gäller det att ha styrkan med sig, annars dör du för lätt. Det får jag erfarna när jag möter den första bossen, en muterad varelse nere i kloakerna. Jag tvingas ge upp och återvända till sjukhuset där Dr. Reid jobbar, för att lösa in XP och utveckla mina färdigheter innan ett nytt försök. Då lyckas fighten bättre.
Det är en minst sagt komplex huvudperson vars skor du får kliva in i. Kampen mellan hans goda natur och hans omänskliga drift påminner om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, och det är upp till spelaren att välja väg.
Du kan lätt lura iväg inget ont anande medborgare och dricka deras blod i ett mörkt hörn. Det kan ge gott om XP, mycket värdefulla ”experience points” för att utveckla dina superförmågor och attacker. Är det någon gång det faktiskt hjälper att vara vampyr, så är det när du ska tackla de andra monster som kryper runt om natten. Då gäller det att ha styrkan med sig, annars dör du för lätt. Det får jag erfarna när jag möter den första bossen, en muterad varelse nere i kloakerna. Jag tvingas ge upp och återvända till sjukhuset där Dr. Reid jobbar, för att lösa in XP och utveckla mina färdigheter innan ett nytt försök. Då lyckas fighten bättre.
Men valen i spelet har sina konsekvenser, och här är den tydligaste. Börjar du döda av andra människor så sjunker säkerhetsnivån i stadsdelen, från ”Stabilt” hela vägen ner till ”Kaos” - och jag har ännu inte vågat undersöka vad exakt som händer då. Ju fler människor du dödar desto starkare blir du, men fler ondskefulla fiender kommer också på köpet. En viss utmaning ligger i att låta den gode doktorn försöka hela folk istället, och få lite ordning på sin stad innan det går käpprätt åt helvete.
…men varför är spelet så fult?
”Vampyr” hade kunnat bli både snyggt och stämningsfullt. Det borde ha varit det. Miljön bäddar verkligen för något mörkt och ruggigt, ett skitigt London inte långt efter Jack the Rippers dagar. Att spelet av logiska skäl utspelar sig på natten (solljus och vampyrer går inte bra ihop), öppnar upp för många öde gator och kusliga kyrkogårdar.
”Vampyr” hade kunnat bli både snyggt och stämningsfullt. Det borde ha varit det. Miljön bäddar verkligen för något mörkt och ruggigt, ett skitigt London inte långt efter Jack the Rippers dagar. Att spelet av logiska skäl utspelar sig på natten (solljus och vampyrer går inte bra ihop), öppnar upp för många öde gator och kusliga kyrkogårdar.
Jag såg fram emot att sätta min nya Samsung-tv på prov med ett riktigt läckert spel. Tyvärr håller inte grafiken någon högre nivå. Hade man sagt till mig att ”Vampyr” var ett fem år gammalt spel, hade jag trott det. Det är verkligen att ta några steg tillbaka i den snabba tekniska utvecklingen som sker på tv-spelsfronten. Karaktärerna ser livlösa ut (no pun intended) och filmsekvenserna känns lata, nästan framstressade.
Detektivarbetet blir snabbt enformigt
Jag fascineras av den här huvudpersonen, men känner mig inte direkt lockad av att utforska den här miljön i mer än några timmar. För att vara en öppen värld är du ganska begränsad i var du kan gå eller vad du kan göra. Enda vettiga är helt enkelt att skynda vidare till nästa uppdrag, och komma närmare svaren på vem som förvandlade dig till vampyr och varför.
Och tyvärr - väntar man sig ett ruggigt skräckspel blir man besviken. Här är det snarare gammalt hederligt detektivarbete som gäller. Hitta rätt person, förhör denne och leta upp nästa. Mysteriet griper inte tag i mig, och efter två, tre kapitel har jag tappat intresset för Dr. Reids jakt.
Förväntningarna var höga när den franska utvecklaren Dontnod utannonserade ”Vampyr”, efter det fängslande tonårsmysteriet ”Life is Strange”. Man märker att studion lägger stor vikt vid berättandet och dramat, och de har lyckats skapa en hjälte (antihjälte om man vill) som känns tacksamt nyanserad med alla sina talanger och brister. Kanske skulle Dr. Reid passa bättre i ett mindre indiespel som gick sin egen väg. Att tvingas uppgradera hans klor, eller samla skrot för att snickra sig ett bättre vapen - sånt hör hemma i betydligt större och mer ambitiösa spel.
Jag fascineras av den här huvudpersonen, men känner mig inte direkt lockad av att utforska den här miljön i mer än några timmar. För att vara en öppen värld är du ganska begränsad i var du kan gå eller vad du kan göra. Enda vettiga är helt enkelt att skynda vidare till nästa uppdrag, och komma närmare svaren på vem som förvandlade dig till vampyr och varför.
Och tyvärr - väntar man sig ett ruggigt skräckspel blir man besviken. Här är det snarare gammalt hederligt detektivarbete som gäller. Hitta rätt person, förhör denne och leta upp nästa. Mysteriet griper inte tag i mig, och efter två, tre kapitel har jag tappat intresset för Dr. Reids jakt.
Förväntningarna var höga när den franska utvecklaren Dontnod utannonserade ”Vampyr”, efter det fängslande tonårsmysteriet ”Life is Strange”. Man märker att studion lägger stor vikt vid berättandet och dramat, och de har lyckats skapa en hjälte (antihjälte om man vill) som känns tacksamt nyanserad med alla sina talanger och brister. Kanske skulle Dr. Reid passa bättre i ett mindre indiespel som gick sin egen väg. Att tvingas uppgradera hans klor, eller samla skrot för att snickra sig ett bättre vapen - sånt hör hemma i betydligt större och mer ambitiösa spel.
”Vampyr”
Genre: Fantasy/skräck
Utvecklare: Dontnod Entertainment
Utgivare: Focus Home Interactive
Format: Playstation 4, Xbox One, Windows
Släpps: 5 juni 2018
Pris: 549 kronor
Genre: Fantasy/skräck
Utvecklare: Dontnod Entertainment
Utgivare: Focus Home Interactive
Format: Playstation 4, Xbox One, Windows
Släpps: 5 juni 2018
Pris: 549 kronor
