”Mufasa: Lejonkungen” är som att se en av världens bästa konstnärer försöka färglägga mellan linjer där en styrelse redan har målat. Manuset ska vara på ett visst sätt, den missriktade estetiken är redan bestämd och klippningen styrs av Disneycheferna. Vad är poängen med att få den Oscarsvinnande regissören bakom mastodontprojekt som ”Moonlight” och ”The Underground Railroad” att leka Följa John med mushuset?
Visst, ibland finns det tecken på att det faktiskt är Barry Jenkins bakom den virtuella kameran. Det är antagligen han som försöker tjuvkoppla känslor i alla livlösa katter då och då. De fotorealistiska lejonen har kanske 20% mer liv bakom ögonen än de uppstoppade kadaverna i ”Lejonkungen” från 2019. Problemet är bara att man inte kan undkomma hur kaputt hela konceptet är på en grundläggande nivå. Alla fördelar med animerade filmer har plockats bort och inget har lagts till för att fylla tomrummet.
”Mufasa” är då en prequel som följer titelkaraktärens yngre dagar, innan hans tid som kung över Lejonriket. När en flodvåg slår till blir lilla Mufasa föräldralös och vilsen, tills han möter Taka, ett ungt lejon som visar vägen till sin stam. Efter några år hotas stammen av en grupp lejon som förgör alla flockar som står i deras väg. Taka, som är arvtagare, skickas i väg för att rädda deras kungliga blodslinje, med Mufasa som en hjälpande hand. Tillsammans försöker de hitta ett nytt hem.
Allt utspelas som tillbakablickar, då det är Rafiki som berättar historien för unga Kiara; Simba och Nalas dotter. Det är också så Timon och Pumbaa har lyckats klämma sig in i filmen trots att de inte har något vettigt att göra. Dessa scener är en dödsdom för ”Mufasa”. De avbryter tempot, har inget att tillägga och förstör ofta det lilla som funkar.
Angående Mufasa och Takas resa, den här exakta handlingen har redan setts mer än en gång i en blockbuster-prequel de senaste månaderna. Manuset fullkomligt vägrar att överraska eller komplicera dramat längs vägen, författaren Jeff Nathanson ser istället till att svara på frågor som aldrig ställdes. Nämligen, varför berget i Lejonriket ser ut sådär, hur en viss karaktär fick sitt namn, vart Rafiki fick sin käpp ifrån och när fågeln Zazu mötte lejonen. Liksom filmen i sig är det helt irrelevanta detaljer som bara påminner oss om originalet.
Det märks också att ”Mufasa” inte vågar utmana sin egen huvudkaraktär, möjligen på grund av hur mycket publiken ska kunna se upp till honom i ”Lejonkungen”. Mufasa har inga brister och manuset behandlar honom som en gud (så klart att Scar kommer bli irriterad). På grund av det har Mufasa ingenting att lära sig och ingenstans att ta vägen. Resultatet blir, ironiskt nog, att han är filmens tråkigaste karaktär.
Lin-Manuel Miranda kan i alla fall skriva ihop ett par skapliga sånger. Det finns inga framtida öronmaskar och definitivt inget som lever upp till originalfilmen, men de är helt okej. Filmen får lite liv i sig när Mufasa och Taka sjunger om deras brödraskap, samt när det onda lejonet Kiros drar igång en sång om hans ondska. Dock har klippningen ofta bråttom att ta sig vidare till nästa scen att det knappt finns tid för sångnumren att fastna.
Det enda ”Mufasa: Lejonkungen” verkligen lyckas med är att bevisa det uppenbara, fotorealistiska lejon kan inte leda Shakespeare-inspirerade pjäser. Det är en film som förlorat alla fördelar med animation och alla fördelar med live-action. Men det är inte Barry Jenkins fel, hela projektet var ett misstag redan innan han klev ombord. Det spelar ingen roll om världens bästa bilförare sätter sig bakom ratten om bilen saknar motor, hjul, säten och ligger i diket. Jag hoppas bara att lönen var skyhög.
"Mufasa: Lejonkungen" går nu på bio.
