Recension: "Rage 2" är det bästa av två spelstudior

Ingen trodde väl att Id Softwares "Rage" någonsin skulle få en uppföljare? Spelet fick ljummet mottagande när det begav sig för närmare tio år sedan och blev inte heller den försäljningssuccé som utvecklarna hade hoppats på. Med andra ord: som upplagt för att strunta i en uppföljare, men vilket tur att det inte blev så! Istället har Id Software tagit hjälp av Avalanche Studios för att göra ett underbart kaosartat "Rage 2", som glädjande nog är allt det där som det första spelet aldrig blev.

 

Id Software är sedan länge de okrönta kungarna av fps-genren, med stilbildande titlar såsom "Wolfenstein", "Doom" och "Quake" på CV:t. Att de kan bjuda spelarna på tillfredsställande vapen, coola specialattacker och skapa grym närvarokänsla, råder det ingen tvekan om. Detta medan Avalanche Studios å sin sida befinner sig i det absoluta toppskiktet när det gäller öppna spelvärldar, med lång erfarenhet från genren tack vare "Just Cause"-serien. Dessutom ligger Avalanche bakom världens bästa tv-spelsbil i form av Magnum Opus, vilken vi fick lära känna i det förbisedda "Mad Max" från 2015.

 

 

 

När dessa två spelstudior då går ihop för att göra ett fps-action-racing-sandlådespel, blir resultatet faktiskt precis så bra som man hade kunnat hoppas! Fps-expertisen från Id Software gör att varje eldstrid känns rolig, medan Avalanche återigen ger oss ett Magnum Opus-liknande vrålåk i form av Phoenix. Men låt oss börja med fps-delarna och hur barnsligt kul det är att ha ihjäl skurkarna i "Rage 2".

 

Skjutglädjen beror till största del på att det är ett så fantastiskt tryck i alla vapen. Framför allt hagelbrakaren är ett rent drömgevär att använda. Det känns när jag springer omkring i rollen som Walker och utrotar patrask på nära håll, med min härliga arsenal av kraftfulla krutpåkar i högsta hugg. Alla vapen går att uppgradera på en rad olika sätt, bland annat med större magasin och starkare, armorbrytande ammunition, vilket gör att det hela tiden känns meningsfullt att ta sig an sidosysslor och hitta material för att kunna förbättra Walkers utrustning.

 

 

Något som gör eldstriderna ännu roligare, är alla Nanotrite-förmågor som jag låser upp under spelets gång. Bland annat finns "Grav Jump" som tillåter mig att svävande i luften ha ihjäl fiender på marken, för att inte tala om "Shatter" som kan lemlästa en fiende med ett knapptryck. Allra skönast är den Hulksmash-inspirerade "Ground Slam" som låter mig mosa en hel hop med fiender, vilka flyger all världens väg när jag dundrar mina nävar i marken. Nanotrites ger en härlig variation till eldstriderna och gör att jag aldrig tröttnar på att stöta på patrull. Istället för att tänka "åh vad segt, tar fienderna aldrig slut?" känner jag raka motsatsen: "yes, ännu mer ohyra att slakta!"

 

Som pricken över i finns slutligen något kallat Overload, vilket är ett tidsbegränsat kaosläge som gör Walker närmast oövervinnerlig. Han blir snabbare, tål mer stryk och hans vapen blir både mer snabbskjutna och kraftfullare än vanligt när jag aktiverar detta läge. Overload är perfekt att använda i hopplösa situationer då fienderna blir för många och livmätaren börjar skrika rött. Id Software visar kort och gott ännu en gång att de är bäst på fps-genren, men pangandet till fots är ju bara halva spelupplevelsen när det gäller "Rage 2".

 

 

 

Den andra halvan står Avalanche Studios för, vars egna spel "Mad Max" uppenbarligen har legat till grund för både spelvärlden och bilkörningen i "Rage 2". För att börja med miljöerna, påminner det postapokalyptiska landskapet väldigt mycket om ökenlandskapen i "Mad Max". Det är samma karga bergsklippor, sandiga vägar och vackra vyer, även om jag personligen tycker att "Mad Max" känns något mer levande i all sin ödslighet. Jag kan inte sätta fingret på varför, men trots att områdena är mer variationsrika i "Rage 2" känns de ändå inte riktigt lika fyllda av inlevd historia som de vidsträckta markerna i "Mad Max" gjorde.

 

Med det sagt är det ändå en befriande upplevelse att hoppa in i värstingkärran Phoenix och vråla iväg på upptäcktsfärd mot nya territorier. Phoenix är mer eller mindre en kopia av den enastående Magnum Opus och den ruvar både på fartfylld lustgas, smattrande maskingevär och värdefulla uppgraderingsmöjligheter (missiler!) som hela tiden gör fordonet kul att köra. Varje gång jag sätter mig i bilen, skiftar kameravinkeln till tredjeperson (tänk att inte "Far Cry"-serien har fattat fördelarna med detta än!) och det är alltid ren körglädje att braka omkring i den stora världen – även om det som sagt inte är fullt lika imponerande miljöer som det var i dystopin "Mad Max".

 

Som vanligt när det gäller sandlådespel, är kartan fylld av pluppar att samla och fiendeutposter att rensa, vilket aldrig blir tråkigt eftersom det ständigt känns belönande att ta sig an alla sidospår som dyker upp på vägen. Mest givande är när jag hittar spelets många Arker, vilka ruvar på högteknologiskt godis såsom nya Nanotrite-förmågor och nya vapen. Att beta av spelets Arker och uppgradera Walkers färdigheter, gör att det successivt blir både lättare och roligare att ta sig an motståndare – plötsligt blir det inte längre en omöjlighet att ge sig på det där 7-rankade fiendenästet som jag tidigare inte hade en chans att klara av.

 

 

 

Spelmekaniskt är "Rage 2" alltså en fröjd på alla punkter. Det är oerhört tillfredsställande varje gång jag hamnar i strid med banditer och får kötta loss ordentligt, eller när jag bara bränner runt i min bilbästis Phoenix. Däremot har jag under spelets gång insett att jag hellre letar efter nästa Ark, än att ta mig an nästa huvuduppdrag. Visst, här finns några färgstarka karaktärer såsom den gamle träskmarksgubben Doktor Kvasir och den egocentriske Donald Trump-satiren Klegg Clayton, men premissen är såpass lik många andra spel att den bäst kan beskrivas som standard. Att storskurken är en blek och ondskefull General Cross vars ondskefulla mål är att kontrollera hela ödemarken, känns minst sagt uttjatat år 2019. Precis som valfri actionrulle med The Rock är storyn inget mer än enklast möjliga underhållning. Berättelsen funkar, men förvänta dig ingen "Casablanca".

 

Ännu tråkigare är det konstanta samlandet av Data Pads som ligger utspridda i världen, där textrutor talar om vad karaktärer som jag aldrig mött har varit med om och vad de tänker. Att pausa all action för att istället läsa en själlös Data Pad, känns mest som en fantasilös lösning för att ge "lore" åt spelet – ett problem som blir ännu mer påtagligt när jag jämför med hur fartfyllt det variationsrika stridssystemet är. Ett spel behöver förstås inte ösa på fullständigt hela tiden, men "Rage 2" är som bäst när det är just ösigt.

 

 

I andra spel kan sidokaraktärers bakgrundshistorier vara snyggt förankrade i själva spelvärlden, där det bästa exemplet jag kan komma på är "The Last of Us". I Naughty Dogs mästerverk kunde man hitta ett lik som klottrat en varning på väggen, eller ett rum med leksaker som tillhört ett stackars barn som tvingats bosätta sig i avloppssystemen med sin familj. Dessa berättelser tillförde något till "The Last of Us", de gjorde att allting kändes mer äkta. I "Rage 2" får man plocka upp och läsa en massa Data Pads istället...

 

Nåväl! Om jag bortser från Data Pads och den tunna storyn – framför allt stereotypen General Cross - som mest är en axelryckning, har jag bara rosor att ge "Rage 2". Avalanche och Id har på ett strålande vis kombinerat sina två olika styrkor för att skapa en actionspäckad sandlåda, och om bara storyn hade varit starkare och omgivningarna lika förtrollande som i "Mad Max", skulle jag inte tveka att dela ut högsta betyg. "Rage 2" är ett högexplosivt pangpang-spektakel som engagerar fullkomligt i både eldstrider och bakom ratten. Det grymma gameplayet är anledning nog för att jag varmt ska rekommendera det till alla actionsugna fps-älskare.

 

 

"Rage 2"
Genre: Fps
Utvecklare: Avalanche Studios, Id Software
Utgivare: Bethesda
Format: PS4, Xbox One, PC
Släpps: 14 maj 2019
Pris: 599 kronor