Recension: "Days Gone" lyckas sticka ut i zombiegenren

Till en början var jag skeptisk till spelet “Days Gone”, om sanningen ska fram. Första gången jag hörde talas om detta spel var, precis som för många andra under E3 år 2016. Just där och då blev jag inte såld. “Ännu ett zombie-spel" suckade jag för mig själv och tänkte inte så mycket mer på saken. Men med tiden har nyfikenheten för detta spel vuxit sig allt starkare inom mig. Till slut hade den vuxit sig så pass stark att jag verkligen började längta efter att få testa det. Så det var med stor förväntan i kroppen, som jag slog mig ned i förra veckan och startade spelet för allra första gången. Och jag är nöjd.

 

 

Jag ska försöka fatta mig kort kring själva storyn i “Days Gone”. Och givetvis utan att avslöja några betydelsefulla detaljer. Du spelar som den laglöse bikern Deacon St John. En man som kämpar för sin överlevnad efter att samhället kollapsat. En smitta spred sig över landet cirka 2 år tidigare och majoriteten av befolkningen dog av smittan. Men, en del av dem förvandlades till människoätande missfoster. Deacon söker efter en fristad i denna misär och beslutar sig för att hoppa upp på sin motorcykel och bege sig norrut. Det blir en farofylld resa på de slingriga vägarna genom Oregon. Nya hinder, det ena mer motbjudande och fasansfullt än det andra sätter Deacons viljestyrka och mod på prov. Utöver detta plågas Deacon av sitt förflutna. Hans sorg efter att ha förlorat sin stora kärlek, sin fru Sarah. 

 

När det kommer till just storyn i spelet finns det ingenting som vi aldrig har sett tidigare. Ett samhälle som har kollapsat efter att ett zombie-virus spridit sig över världen är inte direkt ett unikt  upplägg. Den känns rent av, uttjatad. Det var just detta som gjorde mig skeptisk till en början. Behöver vi verkligen ännu ett zombie-spel? Det kommer ju bara att kännas som en kopia av någonting jag redan har spelat flera gånger om. Eller? Jag hade fel, skulle det visa sig. För trots att "Days Gone" är ytterligare ett tillskott till den ack så mättade zombie-genren, finns det saker i spelet som gör det unikt, tillfredställande och extremt spännande. 

 

 

Deacon är verkligen inte den typ av hjälte vi är vana vid att se som huvudkaraktär i ett spel. Han har ett stökigt förflutet, är arrogant och rätt så spydig emellanåt. Han har varit aktiv inom det militära och han har tidigare även varit med i ett mc-gäng. Där allt kanske inte riktigt höll sig inom lagens ramar. Deacon har brister, men han är också medveten om att han har dem. Och hans brister gör honom mer mänsklig, på något konstigt vis.

 

 

Jag får en mer fördjupad relation till Deacon, än vad jag vanligtvis får till en huvudkaraktär i ett spel. Detta är också någonting som byggs på alltmer med tiden, för under spelets gång får jag lära känna Deacon mer och mer. Inblickar i viktiga händelser från hans förflutna, hans relation till  Sarah samt andra, betydelsefulla tillfällen i hans liv som har format honom till den han är idag. Deacon älskade verkligen sin fru högt, och man kan verkligen känna med Deacon när han tänker tillbaka på fina stunder från förr samt den smärta han känner över det som har gått förlorat. Under spelets gång händer saker som sätter allt på sin spets och Deacon behöver fatta viktiga men också svåra beslut. 

 

 

 

Det finns en sak till som Deacon verkligen älskar, utöver sin fantastiska fru. Och det är motorcyklar. Deacons motorcykel är en mycket viktig pusselbit i “Days Gone”. Den är verkligen nyckeln för överlevnad. Att se ett spel där ett fordon har så stor betydelse är någonting unikt och utvecklarna bakom “Days Gone” har gjort motorcykeln till en lika självklar och betydelsefull del i spelet som Deacon själv. För att ha en chans att klara sig där ute i den stora stygga världen måste du ta dig fram med hjälp av ditt fordon. Det går även att uppgradera och förbättra motorcykeln under spelets gång, vilket kan behövas. För de otäcka människoätarna må vara sjuka av en vedervärdig smitta, men de är fortfarande otroligt duktiga på att springa, och fort går det. Därför är det viktigt att ständigt se över och förbättra motorcykeln. Jag som kör motorcykel själv tycker verkligen att Bend Studios har lyckats väldigt bra med att återspegla en verklig motorcykels rörelser och mekaniker. Det märks att utvecklarna har lagt ner mycket tid på att skapa ett så realistiskt fordon som möjligt. Vilket jag tycker är ett stort plus. 

 

Motorcykeln är som sagt en oerhört viktig del, men den ställer också till med bekymmer för mig. Detta för att verkligen spä på den maktlösa känslan som ska ligga och småputtra inom mig hela tiden under spelets gång. Min motorcykel behöver servas för att inte falla ihop och den behöver bensin. Bensin är en bristvara i ett postapokalyptiskt och förfallet samhälle men lik förbannat måste jag ha det. Under ett tillfälle i spelet får jag slut på bensin mitt ute i skogen. Jag har en lång bit att gå till närmsta bensinstation (som givetvis kryllar av muterade människoätare) och det har precis börjat skymma i den täta och inte så värst inbjudande skogen. Runtomkring mig hörs väsande, flämtande ljud som jag vet kommer från varelser som jag absolut inte vill stöta på. Ångest. En megastor dos med ångest. Men det är bara att bege sig iväg och söka efter bensin. För motorcykeln, måste jag ha med mig.

 

 

 

“Världen kommer efter dig” har “Days Gone” som slogan, och jag kan intyga att detta verkligen stämmer. Världen må vara vacker i “Days Gone”, och jag njuter till fullo medan jag tar mig fram på de slingriga småvägarna, sittandes på motorcykeln. Det kommer stunder då jag nästan glömmer bort vilken fasa som kan gömma sig bakom nästa krök. Men det dröjer inte länge förrän jag väcks ur min rofyllda motorcykeltur med ett ryck, då någonting fasansfullt dyker upp framför mig och genast attackerar. För i “Days Gone” vill 99% av allting som andas och rör på sig dig illa. Väldigt illa.

 

Till att börja med kryllar spelet av infekterade “människor”. Att kalla dem för zombies är fel, för dessa skrämmande varelser är inte döda kroppar som har rest sig igen och börjat hovra runt i jakten på människokött. Dessa varelser lever fortfarande. De behöver vatten och mat för att överleva. Smittan har påverkat individer på olika sätt och jag stöter emellanåt på några av dessa otäcka missfoster som befinner sig i olika faser av sin “sjukdom”. Varelserna är som mest aktiva på nätterna, vilket betyder att du helst inte ska bege dig ut på vägarna efter att mörkret fallit. Risken finns då att du stöter på en stor (väldigt stor) skara av dessa motbjudande varelser. Och det finns ingenting som får pulsen att skjuta till höjden lika fort som när du inser att en av dessa massiva hordar fått nys om att du är i närheten, och börjar jaga efter dig. 

 

Men man ska inte heller tro att man kan slappna av under dagtid. En stor skara människoätare rör sig fortfarande på vägarna, trots att solen skiner. Och det är inte bara människor som kan smittas av detta fruktade virus. Även djur kan göra det. Djur som i sig redan känns hotfulla, blir genast betydligt mer skräckinjagande. Till exempel var min första dust med en smittad björn en minst sagt, otrevlig upplevelse.

 

 

När världen ligger i spillror och mänskligheten är på väg att gå under skulle man ju kunna tycka att de få människor som mirakulöst nog har lyckats hålla sig vid liv skulle kunna hjälpa varandra i detta postapokalyptiska inferno. Men så är tyvärr inte fallet. För majoriteten av de människor jag stöter på under spelets gång, vill döda mig också. Med andra ord ska man aldrig tro att det finns någon eller något i “Days Gone” som vill dig väl. För att göra det än mer plågsamt är ammunition en bristvara. Min största chans till att få tag på mer är att rota igenom övergivna polisbilar. Men hur mycket jag än lyckas rota fram, räcker den ändå aldrig till. Deacon bär också med sig ett armborst och till den kan jag tillverka egna pilar med hjälp av avbrutna grenar och metallskrot. Alltid något, men det räcker inte långt.

 

“Days Gone” bjuder på en makalös resa genom ett postapokalyptiskt inferno. Känslan av hopplöshet lämnar sällan sinnet och det är verkligen med en skräckblandad förtjusning som jag fortsätter min resa tillsammans med Deacon. Och visst, detta är som sagt ytterligare ett tillägg på den ofantligt långa listan över gestaltade zombie-apokalypser. Men jag förlåter “Days Gone” för detta. För trots att jag knappt trodde det var möjligt, har "Days Gone" levererat någonting nytt och tilltalande till denna kategori.