Recension: "Far Cry: New Dawn" - färgglad actionrökare med snipertanter

Knappt ett år har gått sedan vi fick stifta bekantskap med den där hjärntvättande Seed-sekten i "Far Cry 5", ett spel som lyckades andas nytt liv i den långlivade spelserien. Trots den korta utvecklingstiden för den direkta uppföljaren "New Dawn", är det ändå ett nytt Montana jag möts av. Även om områdena är desamma som sist, har alltid droppats i en färggladare palett och Hope County är numera fyllt av skrikrosa blommor och grönskande växtliv.

 

Allt annat är dock gammalt. Det är samma beprövade spelbarhet som i femman, samma tidsslukande pluppsamlande och framför allt: samma co-op-problem, tyvärr. Redan i "Far Cry 5" gick det att avnjuta storyn tillsammans med en vän, men av någon knäpp anledning lät spelet bara hosten få alla framsteg sparade. Co-op-systemet fungerar precis lika dåligt i "Far Cry: New Dawn", där den som hoppar in i ditt spel alltså måste göra alla uppdrag en gång till - i "sin egen värld" vid ett annat tillfälle. Med andra ord är det fullkomligt meningslöst att ta sig an storyn tillsammans, eftersom det bara leder till dubbelarbete för den olycklige själ som hoppar in i någon annans spel. Korkat!

 

 

 

Med det sagt finns det gott om annat kul att ha i multiplayer, samtidigt som alla personliga erfarenhetspoäng och material åtsminstone sparas för båda spelarna, vilket gör det värt att lira ihop ändå. De klassiska Ubisoft-utposterna finns självklart kvar, utspridda över hela kartan. Att smyga in i ett fiendeläger i co-op kräver både list och kommunikation, koordination och ibland hederlig dynamit.

 

Det är ren spelglädje att snickra ihop en stealthig plan och sedan se den gå i lås. Eller se den gå åt helvete, om man blir upptäckt och alarmet börjar tjuta. Då anländer fler motståndare och inte sällan slutar det med att ni båda dör och får försöka på nytt - inte minst när svårighetsgraden har ökat. "Far Cry: New Dawn" doppar nämligen tårna i rollspelsgenren, med traditionella inslag som olika svåra fiender som successivt blir mer stryktåliga för varje rank de stiger i.

 

Att ta sig an ett fiendeläger är en enkel match första gången, då alla fiender har en ganska fattig livmätare, men när du kör samma utpost en gång till har motståndet blivit värre. Allra jävligast är det när du ger dig i kast med ett fiendenäste för tredje gången, då det plötsligt kryllar av Rank 3-soldater och extremt jobbiga Elite-bossar. Dessa utmanande situationer är utan tvivel spelets starkaste punkt enligt mig, och gör det roligt att spela i co-op trots att storyn alltså är något ni bör köra på olika håll istället.

 

 

 

Även om det inte riktigt når upp till "Far Cry 5"-nivåer, måste jag ändå säga att storyn faktiskt är en bra fortsättning på föregångaren. 17 år har gått sedan (spoiler) The Father lät atombomberna smälla i slutet av det förra spelet. De som överlevde har sedan dess fått börja om på ny kula, medan växt- och djurlivet har frodats och resurserna blivit mer sparsmakade.

 

Efter den sedvanligt explosiva inledningen träffar du snart Carmina Rye, dotter till piloten Nick från "Far Cry 5", och det blir din uppgift att hjälpa henne bekämpa de plundrande Highwaymen som löper amok i Hope County. Du blir snart en del av gänget som har sin plats i Prosperity, en liten herrgård där du kan uppgradera dina föremål och färdigheter på en rad olika sätt under spelets gång. Bland annat kan du låsa upp mer hälsa, fräsigare fordon och förbättra dina Guns- och Fangs for Hire. De sistnämnda är olika sidekicks du kan anlita för att kämpa vid din sida, vilket gör upplevelsen dubbelt så rolig när du kör solo. Men mer om dem senare, först vill jag prata lite om storyn och huvudkaraktärerna.

 

 

Trots att det bara gått ett år sedan "Far Cry 5", är det nämligen kul att besöka Montana på nytt och stifta bekantskap med Carmina Rye och – framför allt – att återse hennes föräldrar. Nick och Kim har blivit äldre, men viljan att göra Hope County till en bra plats för alla invånare lever fortfarande kvar. Joseph "The Father" Seed gör också sin storslagna återkomst och den gamla skurken från femman blir här en slags allierad, i kampen mot de brutala tvillingarna Mickey och Lou och deras klan av Highwaymen.

 

Visst, storyn känns inte lika storslagen som i femman, men den är likväl en stabil uppföljning på berättelsen som vi fick ta del av förra året. Uppdragen underhåller och det går fort att känna sig hemmastadd i Prosperity, även om "New Dawn" är som roligast när du lägger storyn åt sidan. Som vanligt kommer de bästa stunderna när du bara utforskar det rosasprakande landskapet, tar dig an fiendeläger, samlar oändligt med pluppar, uppgraderar dina färdigheter och låser upp nya, grymma vapen. Antingen i co-op tillsammans med en annan spelare eller med en AI-styrd medhjälpare vid din sida.

 

 

 

Låt mig gå tillbaka till Guns/Fangs for Hire. Timber är (likt Boomer i "Far Cry 5") en bitande jycke som dessutom råkar vara mästare på att hitta värdefull loot vart du än beger dig i Hope County, medan det gigantiska vildsvinet Horatio bäst kan beskrivas som en fyrfota bulldozer. Det är alltid lika tillfredsställande (och aningen groteskt) att bussa Horatio på närmaste Highwayman och se den stackars motståndaren slungas iväg av besten.

 

För den som vill ta sig an spelet med lite mer subtila metoder, finns däremot gammeltanten Nana. Med sitt ljuddämpade snipergevär blir det tydligt att denna äldre dam ännu inte lider av någon gråstarr, då hon med ständig pricksäkerhet tar död på fiender snabbare än alla andra Guns/Fangs for Hire i hela spelet. Hon är dessutom sanslöst pratglad och hennes kacklande repliker tillhör några av spelets absolut bästa ("I'm a witch and you can't kill me!").

 

 

Alla dessa AI-kontrollerade kumpaner förgyller verkligen spelsessionerna när du kör solo, även om det är lite trist att man denna gång bara kan anlita en medhjälpare åt gången. I "Far Cry 5" kunde du alltid ha två personer vid din sida samtidigt och jag förstår inte varför de ändrade på detta i "New Dawn". Med tanke på att både Nana och Horatio redan är såpass dödliga på egen hand, kanske det skulle ha blivit alldeles för lätt ifall man fick ha båda på samma gång? Fast med tanke på hur överdriven all action redan är i "Far Cry: New Dawn", skulle det bara ha gjort spelet så mycket bättre ifall man kunde ha Sniper-Nana ridande på vildsvinet Horatio! Nåja, kanske till nästa del i serien...

 

 

 

I slutändan är "Far Cry: New Dawn" inte den nytändning för spelserien som femman var, utan snarare bara en mer färgglad variant av föregångaren. Det är samma karta (med mer rosa inslag), samma pluppsamlande, samma idiotiska co-op-problem och – framför allt – samma lättspelade actionröj. Det är i skrivande stund också samma Ubisoft-buggar som vanligt, där det ibland händer att gubbar svävar Dementor-likt några meter upp i luften eller Guns for Hire inte fattar att de ska springa och hjälpa dig när du är nerskjuten, men dessa störande moment kan förmodligen fixas med framtida patchar.

 

Hade du skoj med "Far Cry 5" lär du utan tvekan även gilla "New Dawn", förvänta dig ingen ny gryning bara. Ett litet plus i kanten för att spelet har en något lägre prislapp, dock! Fast så ska det väl vara, eftersom detta mest känns som en expansion av femman, snarare än ett helt nytt spel.

 

 

Genre: FPS

Utvecklare: Ubisoft Montreal

Utgivare: Ubisoft

Format: PS4, Xbox One, PC

Släpps: 15 februari 2019

Pris: 450 kronor