Recension: "Resident Evil 4 Remake" - kärleksfull omdaning av Capcoms bästa lir

Välkommen, främling! Det är dags för dig att svettas framför skärmen nu när det återbesöker Resident Evils fasansfulla by och kusligt prunkade kråkslott. Här kommer du fly för ditt liv, utkämpa dödsföraktande strider och rå på horder av monster med kniv och bly!

 

Resident Evil-fans har väntat tåligt på att Capcoms flaggskeppsserie ska räcka dem sin gnistrande kronjuvel – en remake på omåttligt populära "Resident Evil 4". Nu är tiden här och frågan är om skräckäventyret från 2005 står pall för alla högt ställda förväntningar. Låt oss då börja den guidade turen...

 

 

 

Redan spelets titelskärm med sin midnattsblå sakta scrollande skogsbakgrund känns påkostad och rätt och redan i inledningens intåg i Gandosbyn märker man: "Resident Evil 4 Remake" lattjar inte. Visuellt sett är remaken en kärleksfull omdaning för att ge mer djup och detaljer med mindre kosmetiska förändringar i ban och fiendedesign.

 

Allt från miljöer till fiender kommer kännas igen och Ganados, de parasitinfesterade bybornas aggressivt framspottade svordomar och rop skallar än på spanska som sig bör. Att Capcom inte blivit stämda av spanska pensionärsförbund är ett under i sig, men det välbekanta språket ger spelet en extra dimension - inte minst när ett ett land många (undertecknad, hell yes!) förknippar med skön semestertrivsel förvandlas till en plats av terror.

 

 

Fans kan även glädjas år har fått nya stämningsfulla texturer som lyfter spelets atmosfär lite extra. Den inledande Ganadosbyn återger troget originalets nerviga intro medan Salazars slott bländar med sin stora skala och överdåd. Det är främst här föreningen av skräck och camp äger rum – och frukta inte, ni tvivlare – även om Salazars ikoniska utseende ändrats är den lille greven precis lika perverterad och obehaglig som vi vill ha honom.

 

 

Spelets snabba action och ständiga hot ger lite tid till eftertanke – ofta rusar man fram i blindo i hopp om att lägga avstånd mellan Leon och förföljarna för att överleva fram till nästa checkpoint. Någon powergamer är jag knappast längre och otaliga är de gånger jag stirrade i blint i mina inventarier i hopp om att hitta mer ammunition.

 

Utmaningarna man ställs inför är många och varierade – allt från horder av vapensvingande ganados till attackerande kryp och giganter som slungar klippblock mot en medan man omringas av andra fiender. Det saknas inte heller nya fiender som sätter press på Leon – karln är kapabel men mängden resurskrävande strider och dödliga fällor hade kunnat ge vem som helst grått hår. Om ni tror att det blir lättare de gånger då de tillfälliga kompanjoner Luis och fanfavoriten Ada blandar sig i leken tänk igen - det gäller att aldrig tappa fokus.

 

 

Överlag är motståndarna mer aggressiva och anfaller mer än gärna i flock – glöm bort tiden då de stod tålmodigt på sin tur för att bli plockade en och en. Känslan är att livet står på spel vid varje sammandrabbning – och att det alltid lönar sig att leta efter alternativa sätt att ta livet av motståndarna – något Capcom snällt bidrar med. Här finns även helt nya fiendetyper, som det brutala tjurhuvudet som svingar omkring en gigantisk slägga som kan krossa Leon som en sockerkub. Det lurar en fara runt varje hörn - vare sig det är mässande fanatiker, skräckinjagande blinda tortyrmonster, eller gigantiska sjöodjur - för inte förväntar ni er lugn dag ute på sjön? 

 

 

Actionmässigt var RE4 en stor uppryckning gentemot de första tre spelen med större svängrum och variation i omgivningarna och mer betoning på Kennedys färdigheter i närstrid. Remaken tar tillvara på allt det samtidigt som man ger Leons militärkniv större betydelse – den är nu det primära sättet att frigöra sig ur fiendens grepp – så länge bladet håller. När det bryts är det dags att lägga sina surt förvärvade slantar på att reparera bladet hos allas vår favorit, köpmannen. För givetvis är den mystiska och ogenerat godmodige typen tillbaka – med mer heltäckande service än någonsin förr.

 

"Resident Evil 4" snålar varken med vapen eller extra content. För att uppgradera sin arsenal kan Leon numera ta sig an okomplicerade sidequests för att byta in mot helt unika föremål. Samtidigt har Capcom biffat upp antalet vapen och skatter – det är så mycket mer påkostat än "Resident Evil 3" genomskinliga cashgrab.

 

 

Att Capcom tagit till sig av önskemålen hos RE4-fans märks tydligt genom Ashley – det civila mål du ska eskortera genom vågor av muterade parasiter och rubbade mördarmunkar. I originalet var Ashley mest i vägen – en irriterande tonåring med attityd, som konstant behövde räddas och som dog under uppdrag när hennes hälsomätare var i botten . Fanboys dreglade mest över hennes "vapenarsenal" - något Capcom valde att underminera denna gång när Ashley är både mer påklädd och mer av sin egen person. 

 

 

Numera är hennes karaktär mer utkristalliserad – en ungdom utan stridserfarenhet slängd i en främmande och fasansfull miljö gör hon ändå sitt yttersta för att hålla humöret uppe och bistå Leon så gott hon kan. När du väl styr Ashley kan du inte förvänta dig att hon kan försvara sig mot hot - det är att undvika konfrontation som gäller. Capcom lyckas förmedla hennes korta sekvens på ett sätt som visar karaktärens mod i skenet från yttre och inre hot.

 

Uttrycken av fruktan, nervositet och trots i Ashleys ansikte ger spelet en välbehövlig känslomässig dimension – Hon är det känslomässiga ankare som visar oss när oskuldsfull normalitet möter Saddlers mardrömsvärld. Snart nog märker man att man saknar Ashley de (alltför många) scriptade gånger som hon blir bortförd. Ge upp Ganados – tjejen vill stanna vid min sida!

 

 

 Sammanfattningsvis är "Resident Evil 4 Remake" ett påkostat och kärleksfullt återgivet spel med full respekt för sin förlaga. Utvecklarna har inte vilat på sina arslen utan har förbättrar spelets grafik och atmosfär till max. Man har tagit tag i otidsenlig sexism och gjort Ashley till spelets känslomässiga motor samtidigt som man förbättrat karaktärens gameplay och ökat hennes användbarhet. De många striderna inleder intensivt och slår inte av på takten – varje fiendehord eller skräckinjagandeboss som övervinns känns som en milstolpe i vägen mot frihet.

 

Visst finns det irritationsmoment i form av vissa irriterande pussel och en del (farligt) backtrackande för att få tag på alla skatter. Men utmaningen till trots kommer man alltid vidare med siktet inställt på vad som är runt nästa hörn. Spelets historia må vara komiskt nonsens men fanatiska bybor och skräckinjagande muterade torterargiganter är det inte. Efter att du stannar i den här skogen gäller det att överleva – och det kommer bli en bra utmaning för de flesta. 

 

Det här är slutstationen på min tour. Så vad säger du, främling? Jag ser hur dina ögon gnistrar lystet. Du har hittat det du vill ha.

 

 

 

 

Genre: Action, skräck
Plattform: Playstation 4, Playstation 5, Xbox Series X/S och Windows
Utvecklare: Capcom
Utgivare: Capcom
Släpps: 24 Mars