Recension: "Resident Evil: Village" bjuder på skräck i lagom dos

Efter fiaskot  “Resident Evil 6” var det nog fler än jag som tänkte att detta nog innebar slutet för den uppskattade spelserien. Men tack och lov valde Capcom att ta till sig av kritiken och sadla om.

 

År 2017 släpptes “Resident Evil 7: Biohazard”. Ett spel som tokhyllades av både kritiker och fans. Resident Evil hade hittat tillbaka till sina rötter och fansen jublade. Nu är äntligen Capcom tillbaka med ett nytt spel som bjuder på en fin blandning av både gammalt och nytt.

 

I “Resident Evil: Village” får vi än en gång axla rollen som Ethan Winters. En man som har en tendens att tappa bort familjemedlemmar.  

 

 

Tre år har gått sedan de fruktansvärda händelserna ägde rum i familjen Bakers hus i Louisiana. I ett försök att fly bort från de obehagliga minnerna har Ethan och Mia valt att lämna landet och bosätta sig i Europa. Paret har fått en liten dotter vid namn Rose som de överöser med kärlek och söta gosedjur. Allting borde vara frid och fröjd nu.  

 

Men det är någonting som skaver. Hur mycket Ethan än försöker förtränga tankarna, känns det som att en bit av honom fortfarande befinner sig där i Baker-huset. Känslan plågar honom. Men så fort han försöker diskutera det förflutna med sin fru blir hon arg och sluter sig. En kväll är det så dags igen. Ethan vädjar till sin fru att öppna upp sig och prata med honom om händelserna i Louisana. Plötsligt avbryts deras diskussion av skottsalvor. Ethan ser sin fru falla ihop på golvet och några sekunder senare har ett flertal beväpnade män stormat in i huset och kidnappat honom och dottern Rose.  

 

Läs också: Allt vi vet om nya "Resident Evil"-filmen

 

 

En tid senare vaknar en frusen och omtöcknad Ethan upp mitt ute i ingenstans. Hans fru är troligtvis död och han har ingen aning om vart hans dotter befinner sig. Han måste hitta henne. Med stapplande steg tar sig Ethan allt djupare in i skogen. Plötsligt skingrar sig träden och en by uppenbarar sig. Kan hans dotter finnas här någonstans? Finns det någon här överhuvudtaget? Jodå. Det dröjer inte länge förrän Ethan tvingas inse att han har trampat rakt in i obeskrivlig ondska, och att han ska vara enormt tacksam om han lyckas ta sig levande därifrån. 

 

 

Det dröjer inte många sekunder från att jag har traskat in i byn tills jakten (på mig) är i full gång. Om jag flyr in i ett hus och barrikaderar dörrarna tjänar jag några dyrbara sekunder innan fienderna lyckas ta sig in. I “Resident Evil: Village” jagar tyvärr varulvarna (eller Lycans som de också kallas) i flock och kommer från alla möjliga (och omöjliga) håll. Det är bara att peppra på och hoppas på det bästa. Tankarna för mig tillbaka till kultklassikern "Resident Evil 4". Och visst finns det en del likheter mellan de båda titlarna. 

 

I“Resident Evil 7: Biohazard” valde man att frångå det klassiska tredjepersonperspektivet och växla till förstapersonsvy. Det har man valt att fortsätta med i “Resident Evil: Village”. Ett mycket klokt beslut. Eldstriderna känns mer intensiva och obehaget kryper sig betydligt närmare. Jag får det bokstavligt talat kastat i ansiktet. 

 

 

Ganska snart blir mitt uppdrag tydligt. Denna by styrs med järnhand av fem stycken skräckfigurer som måste förgöras om Ethan ska få se sin dotter i livet igen. Jag lär bara lista ut vart dessa otäckingar befinner sig, och hur jag egentligen ska förgöra dem. Till min hjälp har jag handelsmannen "The Duke" som kommer med tips och råd. Utöver personlig rådgivning kan jag också köpa och sälja förnödenheter av honom som hjälper mig att överleva.

 

Borta är stressen som vanligtvis hänger över mig då jag spelar ett Resident Evil-spel. Vi känner alla igen frustrationen då man står framför en fiende och har slut på ammunition, eller när man äntligen har lyckats hitta den där dörren som man har letat efter så länge, bara för att inse att nyckeln som behövs för att öppna den ligger i förvaringslådan tre trappor ner. I “Resident Evil: Village” behöver du inte tänka på någonting av detta. “The Duke” har alltid det du behöver och pengar tjänar du enkelt. Kanske lite för enkelt?

 

 

 

Det är en ren fröjd att utforska denna isolerade håla. Här bjuds det sannerligen på variation. I slottet är allting pampigt, färgglatt och gulddragerat. Pussel ska lösas och hemliga gångar ska upptäckas. Det är många skrymslen och vrår som ska genomsökas här, vilket jag gör med skräckblandad förtjusning. Samtidigt måste jag akta mig noga för att inte blir upptäckt av den blodtörstiga grevinnan Alcina Dimitrescu och hennes döttrar.

 

Kontrasterna blir stora när jag senare i spelet måste bege mig ner till den övergivna och slemfyllda gruvan vid floden för att ta mig an sjöodjuret Salvatore Moreau.

 

 

I psykopaten Heisenbergs gigantiska monsterfabrik (bokstavligt talat) kan man stöta på i stort sett vad som helst. Det är lätt att virra bort sig här inne, och tyvärr är detta typ det sista stället på jorden som man vill gå vilse på. Men den obehagligaste platsen enligt mig är helt klart Donna Benevientos hus. Här tvingas jag ta mig fram i mörka korridorer och klaustrofobiska rum som är fyllda till brädden med läbbiga dockor. 

 

Det är inte bara miljöerna som varierar i “Resident Evil: Village” det finns många olika sorts monster att tampas med också. Men för det mesta gäller samma strategi oavsett vad du stöter på. Vilket är lite synd. Jag känner sällan att jag behöver klura och fundera en längre stund kring hur jag ska agera medan jag spelar. Fienderna är inte särskilt svåra att fälla och pusslen löser jag snabbt.

 

Jag hade önskat lite mindre pang pangande och lite mera hjärngympa. Dessutom hade jag förväntat mig mer gällande grafiken. "Resident Evil: Village" skriker inte next-gen precis. Något som däremot höjer ribban är storyn i spelet. Den är ganska rätt fram och känns till en början något enkelspårig, men den bjuder på några oväntade twistar och vävs ihop snyggt med föregående titel. 

 

 

 

Jag är en riktig självplågare. Jag älskar att spela skräckspel trots att jag hatar att bli rädd. Jag har också en tendens att tro för mycket om mig själv. Därför var det en självklarhet för mig att jag skulle spela “Resident Evil 7: Biohazard” i VR då det släpptes.

 

Äntligen en utmaning tänkte jag. Efter cirka 20 minuters spelande insåg jag att detta nog kan ha varit en av mina dummaste idéer hittills i livet. Med gråten i halsen, hyperventilerandes av rädsla slet jag av mig VR-brillorna och bestämde mig för att jag trots allt skulle ta mig igenom spelet på det klassiska och mer hanterbara sättet. Och det var läskigt nog kan jag säga. “Resident Evil 7: Biohazard” var verkligen fruktansvärt, men också fullständigt briljant.  

 

Läs också: 10 tv-spel vi ser fram emot under 2021

 

 

När jag fick höra att “Resident Evil: Village” skulle bli en uppföljare till det sjunde spelet blev jag överlycklig. Men nu när jag har spelat igenom alltihopa kan jag konstatera att jag nog inte blev riktigt rädd en enda gång. “Resident Evil: Village” känns mer som ett actionspel med skräckinslag istället för tvärtom. Detta var dock ett medvetet val av Capcom.

 

Många spelare tyckte helt enkelt att “Resident Evil 7: Biohazard” var för läskigt, och därför valde man att dra ner på otäckheterna i “Resident Evil: Village”. Jag fattar grejen. Capcom vill självklart skapa något som lockar så många spelare som möjligt. Man ska bli rädd, men inte så pass rädd att man inte vågar spela spelet överhuvudtaget. Jag köper det. Men det blev lite väl mesigt tycker jag. Resident Evil-spel SKA vara läskiga. 

 

Med det sagt vill jag ändå understryka att jag uppskattade äventyret som “Resident Evil: Village” bjöd på. Jag tror att “Resident Evil: Village” kommer tilltala många spelare som är nyfikna på skräckgenren utan att för den delen vilja riskera att drabbas av hjärtstopp och svåra mardrömmar. Bra jobbat Capcom.

 

 

 

Genre: Action/skräck
Utvecklare: Capcom 
Utgivare: Capcom
Format: Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Xbox Series X, Google Stadia, Microsoft Windows
Släpps: 7 maj