Ett team dokumentärfilmare blir inbjudna till att besöka det berömda hotellet där Amerikas första kända seriemördare, H.H. Holmes lurade in och brutalt slaktade sina offer. Teamet bestående av fem personer, förstår snabbt att platsen är mer än bara en turistattraktion. De måste de göra allt de kan för att överleva och ta sig ut ur mördarhotellet.
”The Dark Pictures Anthology: The Devil in Me” är ett interaktivt drama- och överlevnadsskräckspel utvecklat av Supermassive Games, som också ligger bakom de tre tidigare spelen i serien. Fokus i spelet är karaktärernas relation till varandra och de ständiga val spelaren måste ta som leder spelberättelsen i en viss riktning. Genom ledtrådar och föraningar kan man som spelare ibland se i förväg vad ett val kan leda till.
Varje spel baseras på olika historier och teman och alla spel är fristående. De kan spelas i vilken ordningsföljd som helst, dock är det intressant att spela utifrån när de släpptes för att se små intressanta ändringar som gjorts.
Och det är här vi hittar den gamla vanliga charmen kring ”The Devil in Me”, det är ett kärt återseende, en gammal bekant jag inte träffar ofta men blir alltid lika glad att se. Vid varje nytt spel ser jag hur spelutvecklarna tänkt lite till genom att ändra spelmekanik eller implementera nya typer av element. Som i detta fall, varje karaktär har sin egna ljuskälla, det kan vara till exempel en tändare, en spegel eller kamerautrustningen. Förändringarna är små men välkomnas.
Individualitet
Olika karaktärer har även tillgång till personliga objekt som kan till exempel vara till hjälp när lås ska öppnas, nå saker som står högt upp eller erbjuda ökad ljudupptagning med teknisk utrustning. En av karaktärerna lider av astma, när hon inte har tillgång till sin inhalator ändras skärmen visuellt för att återge känslan av belastad andning blandad med hennes panik.
I tidigare spel när en karaktär styrs har det knappt haft inverkan på känslan i spelet, då alla karaktärer rör sig likadant och har tillgång till samma utrustning. Här bjuder ”The Devil in Me” på något nytt och jag hoppas få se mer av denna karaktärstypiska spelupplevelse i kommande spel i ”The Dark Pictures Anthology”-serien.
Det finns ett stort irritationsmoment med ”The Devil in Me”. Varje karaktärs andning hörs väldigt tydligt. Enligt min vetskap har jag inte misofoni och jag förstår syftet med att det ska skapa stämning vid enstaka tillfällen, till exempel plötsligt skrämmande moment, eller vid tillfällen jag måste fly från mördaren.
Att gå runt i det vackra viktorianska slottet medan miljön utforskas och ledtrådar hittas räcker långt och väl för att skapa stämning. Jag behöver inte höra varenda överdrivna andetag, och kommer på mig själv med att störas så mycket av det tidvis, att jag ibland skyndar mig igenom spelmoment för att slippa höra mer.
Fortfarande klumpiga kontroller
Jag reagerar på att kontrollerna glider mer än vanligt, samtidigt som min karaktär ibland stöter på osynliga väggar eller fastnar mellan objekt. Det krävs lite lirkande och snurrande med kontrollen för att komma loss. Intentionen var nog att skapa en mjukare känsla med mera flyt när man styr karaktären, men det matchar inte med miljön man rör sig i.
Här ligger spelets största svaghet och framtida utmaning, det går fortfarande lite trögt att styra karaktärer och kontrollen är inte alltid så responsiv som jag vill. Vid framtida ”Dark Pictures Anthology”-spel hoppas jag få se lite mer finmotorik.
Förutom personliga föremål som våra fem karaktärer har så har de även blivit lite mer fysiska. Äntligen kan jag springa, och inte bara gå snabbt, jag kan också balansera på plankor och smala kanter, och gripa tag i föremål och flytta på dem, något som förekommer regelbundet när ett av spelets miljöbetingade pussel ska lösas. ”The Devil in Me” håller låg svårighetsgrad på sina pussel, de flesta är återkommande och enkla.
Grafiken har fått sig en liten uppfräschning, allt är lite mjukare och lite trevligare att titta på, musiken ligger som vanligt i bakgrunden och hjälper skapa stämning. Ljudeffekterna är häftiga, husets gamla struktur knakar, plötsligt hörs röster och viskningar, jag är emellanåt på tårna och vaksam för att det närsomhelst kan hända något.
Spelutvecklarna tog inspiration från den verkliga H.H. Holmes och hans mördarslott när strukturen designades för huset i spelet. Husets struktur och dess väggar är skapade för att framkalla rädsla och förvirring hos mördarens offer. Gammaldags inredning möter modern övervakning och teknisk utrustning. Det känns klaustrofobiskt, trångt och jag hamnar ofta i labyrintliknande situationer.
Tidigare spel har haft en mer öppen spelvärld, där det funnits utrymme att utforska närmiljön mer fritt, i ”The Devil in Me” är spelvärlden mer styrd och linjär, vilket sätter ton på just detta spelet och ger det dess karaktärsdrag.
Vill ha mer av allt
”The Devil in Me” är väldigt lik sina föregångare, lite ny spelmekanik men inget som gör att spelet avviker. Det finns inget revolutionerande nytt eller något som överraskar anmärkningsvärt. Har man spelat de tidigare spelen från ”The Dark Pictures Anthology” så kommer man känna igen mycket.
Personligen hade jag velat se mer grafisk skräck och mer kittlande detaljer kring H.H. Holmes och hans slott. Visst bjuder spelet på ledtrådar vilket ger en bättre bild av bakgrundshistorien, men det är inget som får mig att reagera, berättelsen överraskar inte och är förutsägbar.
Historien kretsar ju faktiskt kring en metodisk seriemördare som funnits på riktigt, en skrämmande man som fokuserade enormt mycket på att jaga och sätta skräck i sina offer. I den kontexten tänker jag att det borde varit lite mer av allt.
Introduktionen till spelet är ett av de bästa jag spelat hittills, men sedan går allt tillbaka i sina vanliga gamla rutiner. Spelet bjuder på en helt okej historia, och interaktiva spel där mina val styr utgången är alltid roligt att spela, men det är inte särskilt läskigt eller obehagligt här.
”The Devil in Me” är underhållande men vågar inte gå hela vägen ut. Det är tryggt och bekant, det bjuder inte på något nytt, har man spelat tidigare spel från ”The Dark Pictures Anthology” kan man förvänta sig en liknande spelupplevelse.
”The Dark Pictures Anthology: The Devil in Me”
Genre: Interaktivt skräckspel
Plattform: PC, Playstation 5, Playstation 4, Xbox One, Xbox Series X/S
Utvecklare: Supermassive Games
Utgivare: Bandai Namco Entertainment
Vilket är ditt favoritspel i ”The Dark Pictures Anthology"-serien?
