Läs också Annika Anderssons recension: "Substanslös äckelfrossa med vagt feministiskt budskap"
Jag är inte särskilt kräsmagad och kan med viss behållning se rätt mycket äckel på film. Men visst vrider det sig i magen vid åsynen av variga, blödande sår och närbilder på andra kroppsvätskor på vift. I ”The Substance” kommer man verkligen nära inpå gegget. Så pass att jag flera gånger vill spy rätt ut, dock hela tiden med ett bibehållet leende på läpparna.
Det här är en film som fokuserar på sjuka skönhetsideal och vad främst kvinnor utsätter sig för, i en strävan att passa in i rådande utseendenorm. Den normen är otroligt snäv och tillåter oss till exempel inte att åldras, framförallt inte i nöjes- och filmindustrin.
Vi får möta skådespelerskan och gympinggurun Elisabeth (Demi Moore) som efter att ha fyllt 50 år inte längre är välkommen till jobbet. Tv-mogulen och bolagsdirektören Harvey (Dennis Quaid) informerar henne över lunch att han istället ska se sig om efter en ung ersättare.
Elisabeth blir knäckt, men biter ihop. Till en början. Därefter tar hon saken i egna händer, och den saken är en spruta med ett ämne som delar upp henne i två versioner, varav den ens ung och viril.
Varannan vecka, ska det unga alter egot leva det liv som Elisabeth tidigare levt, men nu bara kan minnas tillbaka på. Dock är det väldigt viktigt att inte rubba balansen och missa dealen - en vecka var, för gör man det, blir repressalierna milt uttryckt hyfsat mardrömslika.
Historien är i sin kärna egentligen rätt enkel, och kritik mot skönhetshysterin har vi sett förr. Men aldrig riktigt så här. ”The Substance” synar med sylvass satir självhatet som frodas i skuggan av tanken på att inte duga. Den handlar om patriarkatets krav på kvinnor och om att se värdet i att vara, snarare än att vara ung och snygg.
De inledande bilderna på en trottoarstjärna i Hollywood och hur den slits och trampas på med åren, är i all enkelhet en klockren metafor för vad filmen handlar om. Det som sedan följer en välberättad historia om svårgödd acceptans, som eskalerar i jämt, och bestämt tempo till en galopp utan tyglar.
Filmen bär sitt budskap i öppna händer, men lyckas ändå överraska med sättet den levererar det på. Genom att hela tiden ta ny fart och accelerera ännu mera, när man trodde att höjden redan var nådd, slår den oss med ytterligare knytnävsslag i magen.
Demi Moore är enastående i rollen som Elisabeth. Med en resolut närvaro tar hon med självsäkerhet an sin karaktär och visar upp en sida jag tidigare inte sett av henne. Hon är sårbar och naken (även bokstavligt) vilket måste ha varit emotionellt dränerande. Inte minst med tanke på att hon själv i princip är sin karaktär, en åldrad kvinna och en fallen stjärna i Hollywood. Men just därför, tänker jag, känns hennes agerande så övertygande och äkta. Även i de mer skruvade turerna där hon verkligen med galen uppsyn får ta ut svängarna.
Margaret Qualley som det yngre alter egot Sue gör också hon mycket bra ifrån sig. Båda kvinnorna bjuder på sig själva, och övertygar när det kommer till de våldsamma konfrontationerna, men också när de till synes mest ska stå i blickfånget.
Visst kan man ifrågasätta om två perfekta kvinnokroppar måste vara så mycket i lättklätt fokus i en film som slår ett slag för att se bortom ytan, och värdera det som är under. Det är en relevant fundering, men som enligt mig har ett ganska enkelt svar. I en film om orimliga skönhetsideal måste orimligheten sättas under lupp och det görs här genom att brutalt närgånget rikta ljuset på det upphöjda kontra det, så att säga fallna i gängse norm.
Regissören Coralie Fargeat har även skrivit manus, som bubblar av mörk humor och syrlig vrede. Liksom hennes ultrabrutala hämndrulle ”Revenge” från 2017, är också ”The Substance” en angelägen film om kvinnors utsatthet. I starka färger och till sköna toner sjuder filmen av ett vilt raseri och en bottenlös uppgivenhet, som sedan landar i ett skri efter förändring.
Estetiken är sinnrik och upplevelsen smått unik och ett måste för alla oss som gillar absurd och skruvad skräck med glimten i ögat, och inte är alltför äckelmagade. Se den med fördel (och möjligen med en spyhink) på bio!
