Recension: "We Happy Few" - en fantasifull men frustrerande dystopi

Det är ett indiespel jag länge sett fram emot. I inledningen tackar man några tusen Kickstarter-användare, som backat "We Happy Few" och haft tålamod under de senaste åren. Compulsion Games har med ett litet team skapat ett ambitiöst indie-äventyr, som vill vara större än det är. På sina håll känns det inte helt genomarbetat vilket gör mig som spelare ofta frustrerad.

"We Happy Few" utspelar sig i en alternativ version av 1960-talets England. För att dämpa ekande minnen av krig knaprar hela nationen Joy, ett hallucinogent piller som gör alla lyckligt ovetande - och lättmanipulerade. Här måste du behålla förståndet, avslöja sanningen och slå tillbaka mot övermakten.

 

 

 

Arthur är den förste av tre spelbara karaktärer. Han är kontorsråtta på ett arkiv med uppgiften att censurera tråkigheter i gamla tidningar. Efter upptäckten av en personlig notis kommer gamla förtryckta minnen tillbaka. Arthur slutar ta sin Joy, och ger sig ut för att se bortom fasaden. Det är rätt kul hur Arthur med torr brittisk humor och nyktra ögon granskar sin trippade omgivning. Dialogen är charmigt skruvad, och jag tänker mig att Martin Freeman vore klockren för en filmversion.

Spelets retrofuturistiska miljöer är dess stora styrka, och den dystopiska världen vi bjuds in i är både färgstark och fantasirik. Jag känner mig som om jag hamnat mitt i en Tim Burton-designad mardröm, en psykedelisk flower power-cirkus som blandar det bästa och värsta ur både "Austin Powers"-filmerna och "V for Vendetta".

Människorna döljer sig bakom stora leenden, men skenet bedrar - de kommer att attackera dig så fort du beter dig minsta suspekt. Ingen gillar en "downer"! Det är på många sätt ett överlevnadsspel där det gäller att göra allt för att smälta in: det vill säga klä sig rätt, ta Joy-pillret, eller försöka smyga förbi faror oupptäckt. Den modige kan också beväpna sig och banka skiten ur alla som kommer i vägen.

 

 

Smyg runt, smält in, överlev

"We Happy Few" är snyggt, men svårt. Nej, jobbigt och frustrerande snarare. Mina uppdrag skickar mig fram och tillbaka genom de olika byarna och städerna, samtidigt som man ständigt måste vara på sin vakt. Och är det inte invånarna som vänder sig mot dig, så patrulleras gatorna av hotfulla "bobbies", lagens väktare som inte tvekar inför att klubba dig till döds. Jag valde att spela på den mellansvåra nivån. Ett misstag jag snabbt får ångra.

Arthur är lyckligtvis snabb och kan springa ifrån de flesta. Men spelet sätter ändå käppar i hjulet för hans resa så ofta tillfälle ges. Det gäller nämligen också att hålla hungern och törsten i schack, och att regelbundet hitta en sovplats för att ladda batterierna. Medicin är också en bristvara vilket tyvärr gör att jag dör oftare än jag klarar ett uppdrag.

 

Att dö, det vill du inte göra i "We Happy Few". Mest för att den långa väntetiden är ett elände (snygga Saul Bass-inspirerade laddningssekvenser är en klen tröst). Och du riskerar att få börja om långt från platsen där du kolade.

 

 

Irriterande buggar får mig att stänga av

Det är inte en jättestor värld. Men det kan ta tid att ta sig fram, om du måste hitta rätt kläder för att smälta in, eller fördriva några timmar i spelet för att poliskontoret eller nattklubben har stängt.

 

Andra gånger är det buggar som hindrar mig. Enkla uppgifter som att ta sig upp från en bänk, eller hitta prylen du söker i ett hus, verkar omöjligt svåra. Även om man gillar en god utmaning, kommer de flesta av spelets brister ur dålig programmering och speldesign.

"We Happy Few" kunde ha blivit ett litet lyckopiller för att fly undan sensommarens regniga kvällar. Jag ville verkligen gilla det här! Men jag tvingas irriterat stänga av min PS4 efter en kämpig helg i Wellington Wells, och kan tyvärr inte rekommendera detta bristfälliga spel för någon.

 

 

"We Happy Few"
Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Compulsion Games
Utgivare: Gearbox Publishing
Format: Playstation 4, Xbox One, Windows
Släpps: 10 augusti 2018
Pris: 599 kronor