Magiska spelögonblick #2: Motorsågsmannen i "Resident Evil 4" var Leatherface på steroider

"The Texas Chainsaw Massacre"-remaken från 2003 var en av de läbbigaste filmerna jag visste när jag var yngre. Det var en sån där film som jag egentligen inte borde ha fått se, men vid det laget hade jag ju redan kollat på både "Excorcisten" och "Hajen", så lite motorsågsslafs kunde ju inte vara så farligt? Jodå! Bilden av Leatherface som vänder sig om, iförd en mask gjord av ett av offrens ansikten, etsade sig fast på näthinnan och ploppar än idag upp när jag tänker på de läskigaste ögonblicken ur skräckfilmer jag sett. Men värre än Leatherface? Dr. Salvador i "Resident Evil 4"...

 

I en spansk by huserar ett gäng sinnesrubbade kultister, bybor som har det nya Las Plagas-viruset flytande i sina ådror, styrda av den genomonda Lord Saddler. Alla i byn följer hans vilja slaviskt, och eftersom Saddler inte gillar inkräktare blir hans vilja snart att ha ihjäl Leon S. Kennedy: specialagenten som har skickats till landet för att leta reda på presidentens kidnappade dotter. Det är en ganska korkad plot, men 2005 var jag bara 14 år och älskade hela premissen!

 

 

Till skillnad mot de fasta kameravinklarna i Playstation 1-spelen "Resident Evil 1-3", fick vi nu styra Leon med kameran snett bakom hans axel. Nästan alla tredjepersons-actionspel har använt samma vinkel sedan dess, se bara på "The Last of Us", "Dead Space" och "Gears of War", men "Resident Evil 4" var alltså först. Det nya kameraperspektivet var en revolution när spelet släpptes för snart 20 år sedan och eftersom jag fick följa allt äckelpäckel på närmare håll blev skräcken genast mer påtaglig.

 

Utöver den upphottade kameravinkeln, var fienderna också nya. Borta var de långsamma zombierna från originaltrilogin, ersatta av den snabbare Las Plagas-varianten. Med yxor och högafflar i högsta hugg, gick de smittade människorna till angrepp i större drivor än vad zombierna någonsin hade gjort. Istället för att långsamt och hjärndött stappla mot mig med utsträckta armare, duckade och klev Las Plagas-människorna åt sidan när jag försökte skjuta dem, varpå de gjorde snabba utfall för att hugga ihjäl mig. Det var stressande, pressande och helt awesome.

 

 

Det dröjde inte många minuter innan allt blev ännu värre, när ljudet av en motorsåg skar igenom Las Plagas-skriken och Dr. Salvador intog scenen. Jag försökte barrikadera mig i ett hus genom att dra bokhyllor för dörrarna, men trädörrar och trähyllor är ju ingen match för en motorsåg... Dr. Salvador var mer ihärdig än de vanliga Las Plagas-byborna och trots att jag matade honom med otaliga shotgun-salvor, reste han sig gång på gång.

 

Plötsligt var jag inte längre supersnuten Leon S. Kennedy, utan hade istället blivit reducerad till en vettskrämd Jessica Biel anno 2003, jagad av "Resident Evils" egna version av Leatherface, skrämd från vettet när han förföljde mig med sin vrålande motorsåg. Snart fick jag ännu en bild fastetsad på näthinnan, när Dr. Salvador kom tillräckligt nära och på blodigast möjliga vis sågade huvudet av stackars Leon. Det var rått, slafsigt och - precis som "The Texas Chainsaw Massacre" från 2003 - helt awesome.

 

 

Tidigare delar i denna artikelserie:

Magiska spelögonblick #10: Introt i "The Last of Us" gör mig lika tårögd varje gång 
 
Magiska spelögonblick #9: Den första kolossen i "Shadow of the Colossus" fyllde både mitt hjärta och min tv-skärm
 
Magiska spelögonblick #8: Bankrånet i "Grand Theft Auto IV" var spelversionen av filmen "Heat"
 
Magiska spelögonblick #7: Vingmössan i "Super Mario 64" tog tv-spel till nya höjder
 
Magiska spelögonblick #6: Jag blev mindblown av DEN flashbackscenen i "God of War"
 
Magiska spelögonblick #5: Att kraschlanda på ringvärlden i "Halo: Combat Evolved" var ett litet steg för mänskligheten...
 
Magiska spelögonblick #4: Stegen i "Metal Gear Solid 3: Snake Eater" visade att spel inte alltid behöver underhålla
 
Magiska spelögonblick #3: "Batman: Arkham Asylum" var superhjältespelet jag alltid hade drömt om