Många tittar tillbaka på de första superhjältefilmerna så som Richard Donners “Stålmannen” samt Tim Burtons Batman-filmer och påstår att de var filmer som visade humor och glädje. Jag håller till viss del med men samtidigt inte. “Stålmannen” hade en mysig optimism och vita tänder, men den hade inga konsekvenser. Medan Christopher Reeve log och gav ut livsråd, glömde filmen sina offer med otroliga trauman och skador. Och ja, även i denna filmserie dödar Superman Zod.
När det kommer till Tim Burtons "Batman" förstår jag inte var någonstans folk hittar det ljusa. De är becksvarta filmer. Inte bara i sin scenografi men också i ton, dessa är inte direkt barnfilmer. Inte nog med att Jokern och Pingvinen dödar folkmassor, Batman är också med i massmordet. Batman - vars enda regel är att inte döda, dödar massor i dessa filmer. Allt sammanfattas bra när Batman mördar en cirkusclown med en bomb. Dessa filmer är mörkare än Burtons själ.
Sedan hände något, världen förändrades. 11 september skedde och vi såg något som vi nästan bara sett i serietidningarna, skyskrapor föll. Vi såg det som vi trodde var fantasi, totalförstörelse. Efter det var superhjältefilmer mer nödvändiga än någonsin, men de var också tvungna att förändras. Konsekvenser var det som behövdes. Det visade Nolans trilogi väldigt bra. "Batman Begins" och dess uppföljare handlade inte om att det helt plötsligt kom en ny skurk till stan, de handlade om konsekvenserna av Batmans handlingar. Jokern dök upp på grund av Batman, likaså Bane. Filmerna visade att du inte kunde vara hjälte utan att ofrivilliga offer for illa, att hjälten var lika ansvarig för vinsten som förlusten. Man kunde nu inte bara ha en leende hjälte, världen var förändrad och så även hjältarna.
Nu tycker jag vi ser en fantastisk fas i superhjältefilmerna, där konsekvenserna verkligen tar fokus. I “Batman v Superman: Dawn of Justice” är utgångpunkten förstörelsen i Metropolis, att Batman är flyförbannad över vad Superman gjorde i “Man of Steel”. Och Superman måste nu stå till svars för det som hände.
I “Captain America: Civil War” måste Steve Rogers svara för allt Avengers har gjort, alla uppdrag som slutade lyckligt men som ändå drog ner hela städer. Det görs nu hela filmer om hjältars resultat, vilket är fantastiskt. Likt hur vi ska granska människor med makt, ska vi granska superhjältar och det resulterar i en mörkare ton som behövs. Allvarliga ämnen kräver att tas på allvar. Visst, Superman kan få le lite mer och Batman kan väl dra en oneliner. Absolut. Och jag tror vi kommer se det.
Stanley Kubrick sa en gång till Stephen King att han tyckte "The Shining" var en optimistisk historia. När King frågande varför svarade Kubrick att alla historier som porträtterade livet efter döden måste vara positiva, det ger hopp. Lite så ser jag dagens superhjältefilmer. I all massförstörelse och misär ser jag en optimism. Jag ser individer som vågar kliva fram och offra sig själva för andra i hemska situationer. Om det inte optimistiskt, så vet jag inte vad.
Vilken slags superhjältefilmer föredrar ni? Kommentera gärna.
