Jag tycker att den största huvudsaken med en film är att den får dig att känna någonting.
Att den framkallar en känsla som inte fanns där från början i dig, utan som skapas tack vare (eller på grund av, beroende på vad du vill känna) filmen och vad den förmedlar. En film som inte får dig att känna starka känslor är ju de filmerna man glömmer och inte riktigt registrerar. De kan vara underhållande och funka som tidsfördriv, men inte mycket mer än så.
Med det sagt så finns det ju olika typer av starka känslor en film kan framkalla. Dessa känslor kan vara glädje, ilska, sorg, uppskattning eller något helt annat.
En känsla som, när den uppstår, oftast är väldigt tydlig och stark och som också en hel genre är döpt efter, är ju skräck. Av någon anledning är det dock den känslan som får ta absolut minst plats i filmvärldens finrum, något som jag alltid har tyckt är mycket tråkigt.
Jag ska försöka förklara varför just jag tycker om skräckfilm så oerhört mycket. Det har mycket att göra med att just få känna något. För när skräck görs bra så kan den känslan vara så väldigt omfattande och påverka tittaren kraftigt.
Att den framkallar en känsla som inte fanns där från början i dig, utan som skapas tack vare (eller på grund av, beroende på vad du vill känna) filmen och vad den förmedlar. En film som inte får dig att känna starka känslor är ju de filmerna man glömmer och inte riktigt registrerar. De kan vara underhållande och funka som tidsfördriv, men inte mycket mer än så.
Med det sagt så finns det ju olika typer av starka känslor en film kan framkalla. Dessa känslor kan vara glädje, ilska, sorg, uppskattning eller något helt annat.
En känsla som, när den uppstår, oftast är väldigt tydlig och stark och som också en hel genre är döpt efter, är ju skräck. Av någon anledning är det dock den känslan som får ta absolut minst plats i filmvärldens finrum, något som jag alltid har tyckt är mycket tråkigt.
Jag ska försöka förklara varför just jag tycker om skräckfilm så oerhört mycket. Det har mycket att göra med att just få känna något. För när skräck görs bra så kan den känslan vara så väldigt omfattande och påverka tittaren kraftigt.
Jag förstår ju varför inte alla vill känna den känslan. Skräck är ju trots allt en av de mer jobbiga och otrevliga känslorna att känna. Dock när det som framkallar skräcken är på film och på låtsas, så är det bland det bästa jag vet.
En vanlig liknelse är ju den med en bergochdalbana eller annan åkattraktion. Att man helt enkelt känner skräck, adrenalin och upprymdhet fast man samtidigt vet att det är framkallat av något ofarligt (får man hoppas). Därför njuter man (i alla fall jag) av kicken utan att behöva känna en verklig rädsla.
En vanlig liknelse är ju den med en bergochdalbana eller annan åkattraktion. Att man helt enkelt känner skräck, adrenalin och upprymdhet fast man samtidigt vet att det är framkallat av något ofarligt (får man hoppas). Därför njuter man (i alla fall jag) av kicken utan att behöva känna en verklig rädsla.
Nu är skräck den genren som förmodligen innehåller absolut mest skit, rent ut sagt, för skräck är svårt att göra. Det handlar ju just om att lyckas framkalla människors rädslor utan att utsätta dem för någonting farligt. Samt att för mycket fokus ofta hamnar på själva skrämselmomenten och lämnar resten av filmen att lida.
Därför kan jag bli så fasansfullt imponerad när en film lyckas skrämmas och samtidigt vara en välskriven, välregisserad och allmänt bra film, bortsett från just skräcken.
Dessa filmer är ganska ovanliga. Så när dessa guldkorn dyker upp känner jag att det är så himla synd att de inte får den uppskattningen de förtjänar i finrummen, i form av priser som exempelvis Oscar. Ett exempel på senare tid är ”Hereditary” från 2018. Den här filmen blev väldigt hyllad av kritiker och till stor del publiken och innehöll en av de bästa rollprestationer jag sett i en film på år och dagar. Toni Collette spelade rollen som en plågad och möjligen psykiskt sjuk mamma så makalöst bra.
Så när hon, eller filmen i överhuvudtaget, inte ens blev nominerad på varken Oscarsgalan eller Golden Globes, så blev jag genuint irriterad då filmer som exempelvis den betydligt sämre ”Black Panther” var nominerade i flera kategorier. Det är ju, i Kishti Tomitas ord, orimligt.
Jag tittar personligen extremt mycket på skräck. Som jag nämnde tidigare så finns det ju dock också extremt mycket som är totalt ovärt att se. Det görs också många indie-skräckfilmer som man i princip aktivt måste leta upp för att ens höra talas om. Därför krävs det ofta att man plöjer igenom massvis av kalkoner och skräp för att nå fram till de riktiga guldkornen.
Det kan ju såklart vara en anledning på bristen av högre uppskattning för skräck – att behöva se 10 bedrövliga filmer för att hitta en bra är väl kanske inte så lockande. Men för mig så är det så himla värt det när man väl stöter på den där härligt skräckinjagande pärlan. Vilket för mig också är en ännu större anledning för filmvärlden att uppmärksamma dem när de väl finns där.
Sen inser jag ju givetvis att priser och nomineringar inte är allt. ”Finare” skräckfilmer har blivit vanligare, nu på sistone ed Jordan Peeles ”Get Out” och ”Us”, och John Krasinskis ”A Quiet Place”. Skräckfilmer som dessa blir ju hyllade på andra fronter ändå, men det hade varit kul om de oftare kunde bli ”officiellt” uppskattade.
Men jag tänker ändå att fortsätta konsumera denna fantastiska genre ihärdigt. Huvudsaken är ju att filmerna finns där för individen att uppskatta, oavsett vad ”etablissemanget” tycker.
Det kan ju såklart vara en anledning på bristen av högre uppskattning för skräck – att behöva se 10 bedrövliga filmer för att hitta en bra är väl kanske inte så lockande. Men för mig så är det så himla värt det när man väl stöter på den där härligt skräckinjagande pärlan. Vilket för mig också är en ännu större anledning för filmvärlden att uppmärksamma dem när de väl finns där.
Sen inser jag ju givetvis att priser och nomineringar inte är allt. ”Finare” skräckfilmer har blivit vanligare, nu på sistone ed Jordan Peeles ”Get Out” och ”Us”, och John Krasinskis ”A Quiet Place”. Skräckfilmer som dessa blir ju hyllade på andra fronter ändå, men det hade varit kul om de oftare kunde bli ”officiellt” uppskattade.
Men jag tänker ändå att fortsätta konsumera denna fantastiska genre ihärdigt. Huvudsaken är ju att filmerna finns där för individen att uppskatta, oavsett vad ”etablissemanget” tycker.
Jonas Ryberg
