Premiären av "Star Wars: The Force Awakens" närmar sig med stormsteg. Datumet den 16 december 2015 kommer för i all framtid stå som en milstolpe i filmhistorien. Som vi alla vet vid det här laget så är det J.J. Abrams som sitter i regissörsstolen när vi återigen ska besöka den där galaxen långt, långt borta. Ett val av regissör som har möts med jubel och öppna armar av fan-boysen världen över. Han blev snabbt utnämnd till frälsaren som skulle ge nytt liv till den slumrande filmtitanen. Stor del av supportrarnas lovsång grundas i Abrams fina arbete med Star Trek-franchisen och dess uppståndelse. Förväntningarna skruvades upp ännu mer när J.J. Abrams tillsammans med filmens ensemble besökte San Diego och Comic Con under sommaren.
Här förkunnade J.J. Abrams sina planer på att återvända till rymdsagans rötter. Alltså var det den omtyckta, originaltriologin som skulle stå som modell för de framtida filmerna. Inte den mer bespottade och unkna prequel-triologin. Jublet fortsatte!
Uttrycket som stod i centrum under Comic Con var ”praktiska effekter”. För att återskapa samma magiska känsla, som gick förlorad ungefär 15 minuter in i Episode I: Det mörka hotet, var planen att minska användandet av CGI och istället låta praktiska effekter ta större plats. Back to basics, kort och gott. Abrams förklarar stolt att i stort sett varje karaktär, farkost och kuliss skulle bestå av fysiska ting som en skulle kunna ta på och känna lukten av. Allt för att ge filmen en mer autentisk känsla. Jubel och åter jubel!
Men det är inte bara "Star Wars: The Force Awakens" och J.J. Abrams som det jublas åt. Tidigare i år har Christopher Nolan hyllats för hans arbetsmetoder gällande specialeffekterna i Intersteller. Hans metoder att göra film har alltid varit ”old school” och Nolan själv anses vara en rebell inom Hollywood då han vägrar omfamna 3D och överdrivet användande av CGI. Även om Interstellar lämnar mycket att önska som en film i sin helhet, så måste man ge creed åt Nolan och hans förhållningssätt till hur man på bästa sätt trollbinder publiken visuellt. Mad Max hyllades inte bara för sitt femistiska anslag utan även för att majoriteten av filmens stuntricks, volter med monstertrucks och explosioner hade blivit iscensatta IRL ute i den postapokalytiska öknen.
Även om de få filmskapare som trotsar den digitala normen för att satsa på ett mer analogt tillvägagångssätt har höjts mot stratosfären, så anses de vara anomalier i branschen. Så för att slå ett slag för de praktiska effekterna och stämma in i fan-boysens lovsång, tänkta jag att vi kunde titta på en rad historiska milstolpar inom praktiska effekter som är lika relevanta nu som då.
Samtidigt passar det sig att hitta svaret på en filmfilosofisk fråga: Vad är egentligen en specialeffekt?
1. Filma. Det känns kanske som en grundläggande sak, men att uppta och spara rörliga bilder med en apparat för att sedan projicera dem på en duk är i sig själv en specialeffekt. Alltså kan specialeffekten dateras lika långt bak som filmen själv, nämligen år 1895. Filmremsan har sedan länge ersatts av ettor och nollar men på ett tidigt stadium var alla filmskapare effektmakare i någon mån. Den franska magikern Georges Méliès progressiva och innovativa idéer och arbetssätt inom filmen kom att bli väldigt betydelsefulla för mediets framfart samt tekniska utveckling under 1910-talet. ’Specialeffektens fader’, som han ofta kallas, gjorde hundratals kortfilmer där han utvecklade och förfinade filmskapandets konst.
2. Böja tid och rum. Att komponera olika bilder så att de följer en spatial och temporal ordning anses i dag som en grundläggande princip i konventionellt filmskapande. Egentligen är detta också ett trick för att manipulera tid och rum så att åskådaren ska tro att det finns någon slags kontinuitet.
3. Antika Blue Screens och en tidig version av Bullet Time. I Méliès kölvatten kom andra viktiga filmskapare, såsom den amerikanska filmskaparen D.W. Griffith. Tillsammans med sin kameraman Frank Williams konstruerade han en tidig version av Blue Screen där man filmade skådespelare framför en svart duk för att sedan lägga på en annan bakgrund, filmad på en annan plats vid ett annat tillfälle, på filmremsan. De använde sig även av så kallade Traveling Mattes, en duk, som utgör bakgrunden i scenen, som blivit målad i önskat stil, t.ex. ett landskap eller stadssiluett. Griffith lekte även med tempo i sina filmer. Genom att höja och sänka bildrutornas tempo åstadkom han olika effekter, en tidig form av Bullet Time.
4. LJUD! Det är kanske inte så lätt att tänka sig idag en ända fram till 1927 fanns inget ljud på film. Innan dess fick publiken nöja sig med informativa textbilder mellan scener som dialog, och om man hade tur så fanns orkestrar som spelade musik i samma lokal. Ljudfilmen slog dock inte genom förrän 1930-tal, på grund av ett stort motstånd inom skådespelarfacket där många helt enkelt var för dåliga skådespelare för att kunna leverera repliker. Men efter ett tag var det ingen som ville ha tillbaka stumfilmen. Alla som har försökt se ”The Artist” vet vad jag pratar om.
5. Lerfigurer. Alla som har sett ”Wallace & Gromit” vet hur charmigt stop-motion animationer är. Från början användes tekniken till att göra tidiga actionfilmer på 1930-talet. Istället för att Andy Serkis ska fästa elektroder på sitt ansikte för att porträttera den missförstådda megaapan King Kong så byggde man honom i lera och lät honom härja runt i ett miniatyr Manhattan.
6. Miniatyrer. Under andra världskriget producerades en stor mängd av propagandafilmer som skulle stärka moralen i den stundande kampen mot Hitler och Nazi-Tyskland. För att vara kapabla att rekonstruera de våldsamma striderna byggdes miniatyrmodeller av diverse stridsfordon som kryssare, jaktplan och pansarvagnar i stora kvantiteter. Dessa manövrerades sedan av ett avancerat arrangemang av trådar och annat för att på så trovärdigt sätt spränga varandra i luften. Detta är en teknik som kom att bli mycket populär inom Hollywoodfilmen och än i dag assisterar olika actionregissörer i deras jakt på större och mer spektakulära explosioner och nyskapande förstörelse av materiella ting.
7. Färgfilm. Vi fortsätter att sparka in vidöppna dörrar och presenterar färgfilmen som en specialeffekt. Den blev på riktigt introducerat då effektivare utrustning och snabbare film tillät tekniken att nå, för tillfället, sin fulla potential.
Läs mer på samma tema: Vad har Marvel och attraktionsfilm gemensamt?
Olov Östlund
