Svag svensk filmvår bjuder på få ljusglimtar

2018 var ett sällsynt tråkigt svenskt filmår. Det är min högst personliga åsikt, men jag tror att statistiken håller med mig. De stora publikdragarna uteblev, och de mest omtalade filmerna var det ingen som såg.

Det finns förstås undantag. ”Ted - För kärlekens skull” blev den mest sedda svenska filmen med 400 000 sålda biljetter, ”Den blomstertid nu kommer” toppar min lista som något av det mest ambitiösa som producerats på länge, och ”Gräns” vann alla slags möjliga prestigefyllda priser. Men film-Sverige har haft det lika kämpigt i flera år. Och medan fokus i debatten ligger på jämställdhet bakom kameran, och vems historier som ska få lov att berättas, undviker man det största problemet - att de 40+ svenska filmer som släpps varje år förblir ofta osedda och anynoma. De väcker sällan intresse hos den vanlige biobesökaren.

Nog med gnäll, det får kanske bli något att utveckla i en annan artikel framöver. I morse presenterades vårens svenska biofilmer under en stor pressträff på Filmhuset i Stockholm, och jag försökte gå in med öppet sinne och hitta några titlar att bli pepp på. Tyvärr känns det inte som en pangstart på det svenska filmåret, men det finns iallafall några lovande titlar att lägga på minnet.

Här är 5 svenska filmer värda att uppmärksammas lite extra i vår:

 

 

 

Pernilla August har huvudrollen i dramakomedin som kan ses som en spirituell uppföljare till ”En man som heter Ove”. Också här är det Fredrik Backman som skrivit boken, om en tant i 60-årsåldern som bryter upp med maken, flyr stan, och får både en chans att börja om sitt liv och bryta gamla mönster. En lite väl snäll och enkel film som kanske inte bjuder på många överraskningar, men här finns tillräckligt med charm och värme för att locka stor publik. Jag tror på årets första stora, svenska biosuccé.

 

 

 

Det är däremot oklart om ”Aniara” har samma dragningskraft på mainstreampubliken, men det är en film som gör cineasten i mig alldeles glad. Pella Kågerman och Hugo Lilja har filmat Harry Martinsons dystopiska bok, om ett passagerar-rymdskepp som lämnat döende Jorden. Och säg den rymdresa på film som slutar lyckligt? Ett ambitiöst och häftigt projekt som till stora delar spelats in på befintliga platser, som Finlandsfärjor och shoppinggallerior.

 

 

 

Lagom till Alla hjärtans dag får vi färdas tillbaka i tiden, till Stockholm år 1940, och bevittna ett krig mellan två rivaliserande nöjesfält. Mitt i den bittra striden om besökarna blir två ungdomar förälskade i äkta Romeo & Julia-tappning. Regissörerna Björn Stein och Måns Mårlind har gjort en förförande vacker och visuell film där specialeffekter och musik bidrar till en rätt otippad upplevelse. Väldigt osvenskt, och väldigt sevärt.

 

 

 

Det är inte ofta en dokumentär hamnar på min pepp-lista, men det är något speciellt med Lina Mannheimers ”Parning”. Regissören ville undersöka hur 90-talister dejtar i en tid av smartphones och sociala medier, och hittade en kille och en tjej som gick med på att filmas under ett år. Sen råkade Edvin och Naomi bli kära - i varandra. ”Parning” (liksom övriga filmerna på den här listan) får sin premiär på Göteborg Film Festival som startar nästa vecka, så vi återkommer snart med en recension.

 

 

 

Jag vet inte vad jag ska tro om Johannes Nyholms film med den fåniga barnprograms-titeln. Men med tanke på att regissörens förra film ”Jätten” var en fantastiskt varm och berörande liten historia, är jag iallafall försiktigt nyfiken. Även om ”Koko-di Koko-da” verkar vara något helt annorlunda. Här ska vi få följa ett par som har förlorat sitt barn. De åker på tältsemester för att hitta tillbaka till varandra, men hamnar i någon slags mardrömssituation som pendlar mellan terror och slapstick.

 

Den svenska filmhösten verkar desto mer intressant med titlar som verklighetsbaserade "438 dagar", en nyfilmatisering av Jonas Gardells "En komikers uppväxt", Roy Anderssons comeback "Om det oändliga" och ett nytt försök att reboota "Jönssonligan". Kolla in årets alla biopremiärer i MovieZines kalender...