Terrence Malicks 8 filmer rankade från sämst till bäst

Omhuldad, ifrågasatt, älskad, hånad. Vill man hitta en specifik åsikt om Terrence Malick så lär man hitta den, vilket håll den än lutar åt. Men som ni lär märka så kommer det vara nästintill enhälligt positiva omdömen som kommer att luftas när jag får säga mitt. Har man fallit så har man, och då är det svårt att ta sig upp. Man vill ju inte ens ta sig upp.

Suget för Terrence Malick som ofta finns där hos mig är ganska lätt att få då han är en av de, trots allt ganska få regissörer där ute som sätter en sådan extremt tydlig prägel på sina filmer, och där stilen går som en röd tråd genom precis allting.

 

Ingen av de åtta filmerna på den kommande listan hade sett ens till någon procents grad likadana ut om någon annan tagit sig an dem. Vissa av dem hade förmodligen varit så väsensskilda om de gjorts av någon annan, vem som helst, att det knappt ens hade gått att se att det var samma berättelse. Faktumet att han själv även skrivit manus till alla sina filmer förstärker än mer känslan av att hans syn på berättelserna som visas upp är såpass unik att det är svårt att tänka sig dem i någon annans händer.

 

 

Det är av vikt hur man tar sig an denna samling filmer, då det krävs lite mer av en som tittare för att uppskatta en film av Terrence Malick i jämförelse med en film från en Martin Scorsese-typ eller en Denis Villeneuve-typ (för att nämna några enkla exempel, och missförstå mig inte, jag älskar bägge dessa minst lika mycket som textens huvudperson).

Jag skulle vilja ge två simpla tips till någon som hypotetiskt sett inte sett en enda Malick-film.

 

Tips nummer ett är att börja från början av samlingen och gå kronologiskt framåt. Filmstilen är relativt tydlig från början, men man uppskattar de senare filmerna mer om man följt med i utvecklingen av den.

 

Tips nummer två är att verkligen vilja tycka om filmerna. Ett råd som visserligen passar för alla filmer som någonsin gjorts, men jag upplever det som lite extra viktigt just här. Försök omslutas av världen som byggs upp och försök uppskatta det som berättas och visas. Läs om filmerna i efterhand, ta in andras syn på dem, titta på dem igen, ha viljan att uppskatta dem än mer. Det är något speciellt med att komma in i herr Malicks värld.

Nu, över till listan.

 

 

 

En tavla med ständigt skiftande motiv. "Knight of Cups" har osynliga eller obefintliga ramar, trots tavelformen, och är en utmaning att förstå sig på. Men hur svår den än kan upplevas vara, hur osynliga ramarna än är, så är det en makalöst vacker film.

 

Det finns ingen av de åtta filmerna på listan som inte kan förklaras som just “makalöst vacker”, och "Knight of Cups" är sannerligen inget undantag, jumboplatsen till trots. Skillnaden med skönheten i den här filmen jämfört med de flesta andra filmerna på listan är att det är stadsbilder som här dominerar. Byggnader, skyltar, trappor, hissar, fönster, tak. Visst vandras det också, som sig bör, på stränder och ödemarker, men det är i stadsmiljö filmen existerar i huvudsak.

 

Lyckas man finna njutning i de extremt lösa ramarna och den svårtydda händelseutvecklingen, då håller "Knight of Cups".

 

 

 

Ofta nämnd som en av tidernas bästa regidebuter. Det är inte svårt att se varför. Magin finns där från start. Stilen, som vi ser tydliga spår av än idag, är om inte utmejslad så åtminstone påkommen och påbörjad redan där och då. Berättarröster, tystnad, kontemplerande karaktärer, natur och otroligt vackert foto. Det mesta finns där, men i en mindre dos och berättat på ett rakare sätt.

Berättelsen är enkel, tydlig och väl utförd. En uppenbart, eller inte alls uppenbart, galen ung man som får med sig en ännu yngre och till en början oskuldsfull tjej på sina mörka bravader. En roadtrip-film som visar en hemsk version av en roadtrip men på ett vackert sätt. Det är död och flykt, men det är det vid solnedgångar, med vacker musik och genom ung kärlek på vägarna.

Filmens sista 20-25 minuter är för mig höjdpunkten i hela filmen, där Martin Sheen får visa upp de sista speciella sidorna av hans karaktär vi tidigare bara fått glimtar av. Att se hur han njuter, eller vill se ut som att han njuter, av situationerna som uppstår i slutet av det hela är helt fantastiskt och lyfter upplevelsen av helheten ett snäpp upp.

En fantastisk debut, vars sjunde- och nästjumboplats på listan säger mer om filmografin i stort än om "Badlands" som film.

 

 

 

Även en av de, av allmänheten, minst uppskattade filmerna ur denna filmografi är en mycket bättre film än vad som syns vid första anblick. Det är så lätt att råka komma in fel i "To the Wonder", precis som med egentligen alla hans filmer från det nuvarande decenniet, och gör man det så skall det mycket till för att komma på rätt spår igen. Men kör man på rätt bana från första stund och håller sig på vägen under de knappa två timmarna så är det en upplevelse på samma höga nivå som resterande filmer på listan.

Ett uppenbart personligt återkallande av minnen av ett liv som varit, av en kärlek som funnits och förlorats. I centrum av allt står tvivlen och tvekandet inför livet, religionen, kärleken och människorna i ens närhet. Ben Affleck går runt och tvekar på vilken väg i livet han skall ta, vilken del av sig själv han måste ge upp. Olga Kurylenko tvivlar på kärleken som hon får eller inte får. Javier Bardem funderar över livet och vad guds roll i det hela är, om man som vanlig, dödlig, kan göra någonting åt saker nere på jorden eller inte.

Kärleken och religionen är ständigt närvarande i samtliga åtta filmer och är alltid intressant, då det känns personligt, då personen bakom verken skiner igenom så starkt och han låter sig skina igenom utan att be om ursäkt för det. 

 

 

 

En fortsättning på stilen som funnits i både "To the Wonder" och "Knight of Cups". Naturen och människans plats i den spelar en nästintill obetydlig sidoroll, medan staden, lyxen och människans förmåga att hantera allt vad det innebär tar huvudrollen. Den röda kärlekstråden är dock kvar, och står även här i centrum.

"Song to Song" är inget undantag i det att man efter att man har sett något ur den här samlingen vill ut och se världen på samma sätt som den visas genom fotot i filmerna. När man sedan möts av verkligheten, av en grådaskig motorväg och buskar och träd som bara ser ut som vanliga buskar och träd så vill man genast tillbaka in i det hypnotiskt vackra som visas upp i "Song to Song". Allt blir magiskt, upphöjt, genom sättet Emmanuel Lubezki (som har haft hand om fotot de senaste fem filmerna) visar världen på.

Om inte det som redan sagts lockar, så borde åtminstone rollistan göra det. Michael Fassbender, Ryan Gosling, Rooney Mara, Cate Blanchett, Natalie Portman är en huvudkvintett som heter duga.

 

 

 

Det är inte direkt Disney-varianten av berättelsen om Pocahontas. Det är den Malickska versionen, och då blir den på sitt alldeles egna sätt.

 

Även ifall "The New World" inte toppar listan så är det kanske här som den tidiga Terrence Malick möter den sena på det allra finaste sättet. Där den mer okomplicerade berättarstilen som tidigt fanns i exempelvis "Badlands" möter den mer kontemplerande och lösa stilen som vi fått se i de tre senaste filmerna. I "The New World" så blir blandningen helt fantastisk, och det är hit man vill att det skall gå igen, när Malicks andra världskriget-film skall upp i salongerna under det kommande året.

Den första timmen av denna film är en storartad upplevelse. I ansatsen att försöka fånga krocken mellan två vitt skilda världar när Captain Smith (Colin Farrell) möter Pocahontas-karaktären (Q'orianka Kilcher) och stammen hon lever tillsammans med, så lyckas Malick som inte någon annan hade gjort i samma utsträckning.

 

Skönheten i vyerna och de ordlösa mötena människorna emellan som behövs för att helt greppa varför Captain Smith blir så hänförd av allting finns där till fullo och gör upplevelsen till en man sent glömmer.

 

 

 

Är det någon av de sju filmerna som framför allt annat är känd för sitt vackra foto så är det "Days of Heaven". Det finns sekvenser i filmen som än idag nämns som några av de vackraste ögonblicken som fångats på film. Det är däremot svårt att säga att den är mer iögonfallande än någon av de andra sju, men den är definitivt inte mindre så än någon av dem.

Fokuset i filmen ligger på det ständiga kämpandet. Kämpandet med livet, med kärleken och med motgångarna som ständigt knackar på dörren. Lillasystern till Richard Geres huvudkaraktär bidrar med en intressant vinkel till berättelsen via sin narration under filmens gång. Den skapar en förhöjd känsla, en känsla av erinring och reflektion.

Precis som i "Badlands" är handlingen här lätt att följa med i, och den är engagerande och intressant både på ett direkt sätt och ett mer eftertänksamt sådant. "Days of Heaven" fungerar på de flesta plan, och med musik och foto i nästintill oöverträfflig nivå så är det här en av mina favoriter, alla regissörer inräknade.

 

 

 

"The Thin Red Line" är en film som både kräver och inte kräver att man är väldigt uppmärksam. Den går att ses som en "vanlig" krigsfilm, som en från-punkt-a-till-punkt-b-film. Men den ses som allra bäst om man lyssnar på vad som sägs, om man funderar på tankarna som delas ut till höger och vänster. För det är där som filmen går från att vara fantastisk till att vara ett mästerverk. I tankarna och funderingarna som svävar över döden och lidandet som visas framför en.

"The Thin Red Line" handlar om livets ändlighet, människors lidande, krigets förgörelse. Den handlar om barndomen, att leva i det vilda, fria, människors plats och nytta och om kärlek. "Maybe all men got one big soul everybody's a part of, all faces are the same man." Kanske är det detta citat ur filmen som förkroppsligar bäst vad filmen handlar om och hur den är strukturerad. Enskilda karaktärer representerar olika sorters känslor, tankar och idéer, men tillsammans är de enskilda beståndsdelar i ett släkte som lider och som försöker förstå sig på vad allt egentligen är till för.

Det här är filmen av de sju som greppar tag i mig hårdast, och är den som tillsammans med "The Tree of Life" får mig att fundera som mest på livets mest existentiella och oundvikligen mest intressanta frågor. Utanpå det är det en engagerande, otroligt vackert fotad och välstrukturerad krigsfilm som slår det mesta, om inte allt, i sin genre på fingrarna. Kunde lika gärna (och har under långa perioder) haft förstaplatsen.

 

 

 

Det är med de två högsta placeringarna på listan som det börjar bli svårt på riktigt att försöka förmedla vad det speciella och fantastiska med de här filmerna är. För det handlar så oerhört mycket om känsla och tankar man får under filmens gång och som sedan, i alla fall för mig, sitter kvar flera dagar efteråt. Det är inte alltid lätt att få ner dem i textform.

"The Tree of Life" är en film att älska eller hata. Det är en film med enorma, alltså helt makalöst stora, ambitioner. Som alltid med stora ambitioner så antingen lyckas det och då är det hur bra som helst, eller så misslyckas det och då är det jobbigare än jobbigt. Men i min värld är det visserligen inte med "The Tree of Life" en fråga om att lyckas eller misslyckas. Det är uppenbart att Terrence Malick lyckats med vad han velat göra. Frågan är snarare om man gillar det.

För det är ingen film för de oinvigda. Det är ingen film för de cyniska och inte heller för de lättsamma. Ändå är det en film för precis alla. Alla som vill och kan. För en film som över två timmar och tjugo minuter behandlar skapandet av universum, människans plats i just universum och på jorden samt föräldraskap och uppväxt, säger något om det mesta och kan tilltala de flesta.

De saker som redan sagts nu ovan är också anledningar till varför "The Tree of Life" i mina ögon är en av de bästa filmerna som överhuvudtaget gjorts, och en av de mäktigaste filmupplevelserna som går att hitta. Jag känner för dem som inte kan uppskatta den. Det är något utöver det vanliga.
 
Så.

Det var Terrence Malick. En favorit som fortsätter att växa för varje omtitt av varje enskild film. Värd att upptäcka för er som av någon anledning ännu inte gjort det.

Så är det.

Vilka dårar ni är om ni inte gör det.