Tokyos filmfestival firar 30 år med gediget program

Det japanska filmfestivalklimatet är prunkande. Utöver att Tokyo International Film Festival har växt fram till en av Asiens mest betydelsefulla under sina tre decennier – om än fortfarande en bra bit från Busanfestivalen i Sydkorea, gällande internationellt inflytande – så har det dykt upp en mängd andra filmfestivaler på olika platser i Den uppgående solens land. Undertecknad var häromveckan på ambitiösa Kyoto International Film and Art Festival, och därutöver finns det nu också internationella filmfestivaler i bland annat Nara i hjärtat av Japan, i Sapporo i norr, och i Okinawa i södern. Tokyos filmfestival är den enda av dessa med internationell karaktär i verklig bemärkelse dock, inte minst i fråga om att dra till sig stora internationella namn.

 

 

 

I år däribland tre amerikanska filmgubbar; som juryordförande för International Competition-kategorin, barskheten själv, Tommy Lee Jones (som på äldre dagar har blivit ultrakändis i Japan på nästan parodisk nivå – där hans halvhjärtade medverkan i billboardreklam för kaffe otvunget för tankarna till Bill Murray’s whiskeyreklam i "Lost In Translation"), Stephen Soderberg – som tog sin nya heistkomedi "Logan Lucky" till Tokyo och även förärades med en retrospektiv av sina tidigare filmer, samt Al Gore, som imorgon fredag avslutar festivalen med sin senaste dokumentär "An Inconvenient Sequel: Truth to Power".

 

 

Lägg där till ett led av internationella art house-anstrukna gäster, från Margarethe von Trotta – legendar jämte Werner Herzog och Fassbinder under Nya Tyska Filmen-åren – som visade sin första engelskspråkiga film "Forget About Nick" (med svenske Fredrik Wagner stilfullt spelandes en av de större rollerna), ett kammardramebetonat porträtt av två exfruar som förs ihop av deras försvunne exmake i ett grått mode-New York. Även franske multiförmågan Mathieu Kassovitz – regissör till Paris-förortsmästerverket "Medan Vi Faller" – infann sig mot festivalens slut, för att tala om sin roll som känslomässigt blockerad boxare i underdogdramat "Sparring". Japansk ny art house – som starkt feministiskt präglade tonårsdramat "The Hungry Lion" och tävlande dramat "The Lowlife" (om tillvaron för kvinnor i Japans enorma porrbransch), samt japanska dokumentärer – som "Of Love & Law (om Japans första advokatfirma driven av ett öppet homosexuellt manligt par) – samtliga om utanförskap på olika sätt, var dock mest drabbande på festivalen  – vilket jag skriver om här.

 

 

 

Festivalens International Competition-jury i år var för övrigt en intressant blandning av representanter från länder som åtminstone i fyra av fem fall har komplicerade politiska/diplomatiska relationer; USA (Jones), Iran (regissören Reza Mirkarimi), Kina (skådespelerskan Zhao Wei), Japan (skådespelaren Masatoshi Nagase), och så Frankrike (regissören Martin Provost), som alltså har överbryggts av filmkonstens förenade kraft. Under juryns inledande presskonferens annonserade Tommy Lee Jones att de gemensamt ”inte representerar hela världen, och heller inte en specifik plats mer än en annan” och att hans övertygelse var att alla i juryn har ”samma djupa intresse för de förenande aspekterna av mänskligt intellektuellt och känslomässigt liv”. 

 

 

Öppningsfilm på festivalen var den nya japansk storfilm en "Fullmetal Alchemist", en adaption av den omåttligt populära mangaserieföljetongen av Hiromu Arakawa från 2001, som 2003 även blev till anime-tv-serie – och som sedan dess har utvecklat en stor läsekrets globalt, även i Sverige. Spelfilmen är en påkostad sak, både i fråga om inspelningsplatsen – Toscana i Italien, dit hela produktionen alltså tagits, inklusive den digra skådespelarlistan – till effekterna, där de ”alkemiska” magiuppvisningarna och horderna av både mekaniska och biologiska monster ligger väldigt nära Hollywoodsk nivå. Liksom serietidningen utspelar sig filmen i en aningslöst bedårande korsbefruktning av sydeuropeiska länder à la sekelskiftet, med slottsbyggnader, fontäner och puffande ånglok. Men detta är bara i målningens kanter, för här finns också vapen och annan teknologi av både idag och en hopfantiserad morgondag. Som det får vara i fantasy, alltså. Ett mischmasch. Men tyvärr blir vad som helt uppenbart i manga- och animeserien är en väldigt mångbottnad saga om de två bröderna Edward och Alphonse (där smeknamnet ”Al” på japanska uttalas ”ALÖ!”) – och deras väg från föräldralöshet till alkemiska mästare (där ”ALÖ!” förlorar sin kropp och med sin själ får uppta en blaffig robotrustning) – på tok för mycket att få in i filmen, trots att den är 134 minuter lång. Slutresultatet blir snarare till en slags belöning för trogna fans av franchisen, nyfikna på spelfilmsversionen. För en oinvigd blir den istället absurd i nästan varje vändning, även om det förstås också är underhållande på flera sätt.

 

 

 

En av Tokyo International Film Festivals absoluta höjdpunkter varje år är aftonen på Japans på nationalscen för kabukiteater, majestätiska Kabukiza i Tokyos eget Rodeo Drive, flotta Ginza. I år hade en spektakulär kväll med temat köttsligt begär satts samman, först den hjärtekrossande klassikern "Gate of Hell" – som vann Grand Prix på Cannes 1954, och Oscars både för Bästa Utländska Film och Bästa Kostym, 1955 (!)– om en samuraj som i passionsvansinne förgör kvinnan han säger sig älska. Efter det den mest akrobatiska kabukiföreställning jag har sett – "Otokodate Hana no Yoshiwara" – om tupphanen Goshono Gorozo i Edo, som på väg till sin älskarinna i kurtisandistriktet blir attackerad av ett gäng busar, som han konstfullt knackar ner, för att sedan fortsätta sin färd. En banal handling, men med ett utförande så raffinerat att denna banalitet bara gav extra färg.

 

 

Ny festivaldirektör för i år är filmindustriveteranen och producenten Takeo Hisamatsu, som innan sin post på TIFF JP – som festivalen förkortas, med suffixet ”JP” för att inte blandas ihop med Torontos dito – har en karriär på nästan 40 år bakom sig, både på japanska filmbolag som Shochiku och Warner Bros. När undertecknad får en pratstund med Hisamatsu, berättar han att en av hans största ambitioner med festivalen är att kontinuerligt fortsätta att utvidga dess redan bastanta animesektion, ”kanske med en årlig tävling”, funderar han högt på perfekt engelska.

 

 

Animationsutbudet på årets festival var väntat kvalitativt, främst på grund av festivaltraditionen med huvudfokus på en japansk animationsregissör som i år hade tillägnats den eklektiske Keiichi Hara. Den 58-årige, lätt förlägne och för att vara japansk väldigt reslige Hara sågs under festivalen gående i korridorerna mellan salongerna på Toho Cinemas-komplexet i Roppongi, där merparten av festivalens filmer visas, och där han deltog på flertalet Q&A-stunder efter sina filmer, och även på festivalhögkvarteret på 49:e våningen i intilliggande konferensskyskrapan Roppongi Academyhills, gav undertecknad en intervju (artikel kommer). Hara har en stil- och genremässigt brokig bakgrund, med start som regissör av anime-tv-serien och superfranchisen "Doraemon" i början av 80-talet, vilket på 90-talet fortsatte med animeserien "Crayon Shin-chan".

 

 

Först på 00-talet började Hara hitta fram sitt eget uttryck som animeregissör, både rent estetiskt och berättarmässigt. Först som ett halvsteg ifrån hans barn-anime-regisserande, i form av den flerfaldigt prisbelönade filmen "Summer Days with Coo" från 2007, om en ”kappa” – ett japansk mytologiskt vattentroll – som överlevt 200 år och hittas av en pojke i dagens Tokyo. Därefter kom "Colorful", en finstämt komplex skildring av tonårssjälvmord, 2010. Och så 2015, "Miss Hokusai", den film som har fått Hara att inkluderas i klubben av internationellt relevanta animeregissörer från Japan, ledd av Hayao Miyazaki förstås, och där fjolårets TIFF JP--anime-fokus Mamoru Hosoda, också ingår. "Miss Hokusai" är baserad på mangaserien av den kvinnlige serietecknaren Hinako Sugiura, och handlar om O-Ei, dottern till den legendariske konstnären Hokusai (vars mest kända målning sannolikt också är den mest kända konstverket från Japan; Under vågen utanför Kanagawa), men transcenderar ”kvinnan-bakom-mannen”-mallen i konstnärsskildringar. O-Ei lyfts själv fram som en stor konstnär, men hon blir så mycket mer då hennes många egenheter, lynne och komplicerade förhållningssätt till närhet hamnar i fokus. Flera av Hokusais mest mest kända konstverk är effektfullt integrerade i animationerna, och den tillknäppte träsnittspatriarken får också plats i berättelsen. Hara lyckas på samma gång hylla en nationalkonstnär, ta ner honom på jorden, och rikta strålkastaren mot en komplex ung kvinna, allt i bländande Edo-era-miljöer, lika historiskt fullkomliga som bitvis surrealistiskt hypnotiska.

 

 

Under veckan höll flera japanska filmikoner masterclass-föreläsningar om skapande, vilket i samtliga fall utmynnade till fler och djupare betraktelser. Japans främsta kvinnliga auteur Naomi Kawase – vars senaste film "Radiance" tävlade om Guldpalmen i Cannes, och nu visades i TIFF JP:s Japan Now-sektion – sa bland annat att hon egentligen allra mest gör film för ”någon som mig själv, sittandes i publiken, och vare sig denna person befinner sig i Japan eller utomlands”. Den Oscarsvinnande kompositören Ryuichi Sakamoto – som 2015 även fick en Grammy för sitt soundtrack till "The Revenant" av Alejandro G. Iñárritu – höll sin masterclass i onsdags, där han mot slutet bekände ”Vad som helst går an i filmmusik, det finns inga regler. Vissa regissör är fanatiska, men filmbranschen är full av udda människor. Kanske är det därför jag gillar den.”

 

 

En annan av veckans absoluta crescendon var konserthallsinramningen av original-"Godzilla" från 1954 på Tokyo International Forum, där Tokyos filharmoniker framförde originalsoundtracket av kompositören Akira Ifukube – och med dirigenten Kaoru Wada, en av Ifukubes studenter. Bilderna av Japans mest kända monster (som nu i november kommer i ännu en version i Netflix animerade serie "Godzilla: Planet of the Monsters"), runtklampandes i svartvitt ursinne ovanför den andaktsfulla japanska orkestern, utgjorde både en nostalgisk rosett knuten runt festivalen, och ännu ett vittnesmål om denna stora filmnation, och hur den vårdar sin (film)historia.