Topp 10: De bästa svenska filmerna från 2015

Det jublas inte i den svenska filmbranschen. År 2015 skulle ha gått betydligt bättre, enligt alla prognoser. Innan publikmagneten ”En man som heter Ove” gjorde entré på juldagen kämpade de allra flesta svenska filmer med att nå sina publikmål. Synd, för det innebär att biobesökarna har missat flera fina historier och grymma debutanter. Nedan följer en lista på mina tio svenska favoritfilmer från året som gått. Gör sig själv en tjänst och ge någon av dem en chans. Jag tror inte att du blir besviken.

Men först; en filmserie som bjöd på en pangfinal, och en novellfilm som imponerade stort.

Hedersomnämnande 1: Kung Fury

Mycket kärlek till actiongenren hittas i David Sandbergs coola retroäventyr. En explosiv mix av pojkrumsfantasier och 80-talets popkultur i filmen som med bara en halvtimmes speltid brädar det mesta av årets bioutbud. Med 13 miljoner tittningar på Youtube är ”Kung Fury” en av de mest sedda svenska filmerna i världen på länge.

Hedersomnämnande 2: Johan Falk (säsong tre)

En del skulle avfärda de här filmerna som massproducerade snutdeckare. Då har man inte gett Johan Falk en ärlig chans. För här är det ultimata beviset att kvantitet och kvalitet kan gå hand i hand. Anders Nilsson och gänget har överträffat sig själva med en avslutande säsong med spänning i toppklass. Det är omöjligt att kora den bästa, men om jag var tvungen att välja så var ”Lockdown” snäppet vassare än de andra.

Att ranka min topp-10 var inte en lätt uppgift, då det fanns mycket sevärt att välja mellan. Och om du saknar omskrivna titlar som ”Unga Sophie Bell”, ”Svenskjävel”, ”Efterskalv”, ”Flocken” eller ”Min lilla syster” så var de helt enkelt inte starka nog för att ta sig in här. På min topp-10 behövs lite mer attityd, nytänkande och egen stil. Inget ont om filmerna i övrigt, de var alla bra på sitt sätt, men saknade det lilla extra. Det hittade jag däremot i nedanstående filmer.

Nästa gång någon klagar på att inget spännande händer i svensk film, fråga dem vad de gjorde när ”Cirkeln” gick på bio. Alltför få gick och såg att det går att göra påkostad och häftig fantasy om magiska krafter i en deppig småstad. Håller ännu tummarna för att producenterna hittar ett sätt att fortsätta historien med ”Eld” och ”Nyckeln”, så att Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens trilogi får bli komplett även på bio.

Årets publikfriare på bioduken bjöd på skratt, tårar, värme, kärlek och en folkkär Rolf Lassgård i huvudrollen. Vad mer kan man begära? Hannes Holm har gjort en blivande svensk filmklassiker.

Det är spännande tider för svensk dokumentärfilm, varje år kommer åtminstone ett par riktiga pärlor som fångar stort publikintresse och internationell uppmärksamhet. Stig Björkman låter oss komma riktigt nära en av våra största filmikoner med en både vacker och tänkvärd skildring.

Många rynkade på pannan och undrade om man verkligen kan, och borde, ge sig på en reboot av ”Jönssonligan”. Svaret är ja! Det här är en explosivt underhållande återupplivning av gamla karaktärer i ny, modern kostym. Mindre buskis och mer cool actionkomedi á la ”Ocean’s Eleven”. Jag vill genast se mer.

Andreas Öhman har gjort en ruskigt snygg roadmovie där varje detalj - från låtarna till bilen, från scenografin till fotot - är en njutning att uppleva. Men det är också en spännande kärlekshistoria som känns i hela kroppen. Filip Berg och Madeleine Martin är en match made in movie heaven.

Årets fem bästa filmer har en sak gemensamt. Filmskaparna har riktat kameran mot grupper i samhällets utkant, de bortglömda och utstötta, de som lever med fördomar och andras blickar på sig. Filmerna visar på mångfalden i ett Sverige som är mer än cis, straight, vit medelklass, och med mycket kärlek och respekt väcker de förståelse och empati. Det gör mig glad att de här filmerna gjorts, och att de blev så jävla bra!

Vare sig det handlar om invandrare, papperslösa flyktingar, hemlösa, mentalt handikappade, eller bögar och flator så skildras de som människor som vill bli älskade, accepterade och sedda. Skådespelarna har skapat mångbottnade karaktärer som når ut genom duken och berör en.  Så se dem, och jag lovar fem filmupplevelser att minnas.

Färgstark svensk lågdbudgetfilm där kreativiteten vet inga gränser. Som en Prideparad på speed attackerar ”Dyke Hard” alla sinnen och lämnar en med ett lyckligt leende samtidigt som man undrar: ”Vad fan var det som just hände?”

Filip och Fredrik har otippat nog gjort en av årets bästa filmer. Radarparet från tv tar dock ett steg tillbaka för att släppa fram filmens verkliga hjältar, en grupp somalier i Borlänge på väg mot innebandy-vm. Varm och hoppfull underdog-resa om fördomar och laganda.

Filmen som alltför få hört talas om och ännu färre faktiskt sett, är årets utan tvekan finaste svenska kärlekshistoria. Med mycket humor och två fantastiska skådespelare i huvudrollerna får vi möta och heja på ett otippat par som visar att kärlek kommer i alla former. En riktig liten feelgood-pärla!

Egentligen raka motsatsen till förra filmen på listan. Ingen värme, inget mys, bara en skarp och obekväm film som både är ruggigt snygg och skrämmande aktuell. Lisa Aschans inlägg i flyktingdebatten är maskerat till kylig rymdskräck som för tankarna till ”Alien” eller ”Låt den rätte komma in”. Och när såg vi något liknande i svensk film senast?

Värme och hopp har annars genomsyrat många av årets allra bästa svenska filmer. Allra mest gillade jag Peter Grönlunds mycket lovande, ärliga och välspelade debutfilm. Malin Levanon och Lo Kauppi ger Plattan-missbrukarna ett ansikte, och väcker förståelse för de mindre lyckligt lottade. Jag tippar att guldbaggarna kommer regna i januari.