Topp 10: Skräckmusikaler

Rocky Horror Picture Show firar 40 år med en liten turné på våra biografer. Tyvärr är det inte filmen plus teater som går, men en musikalupplevelse från London får väl duga. ”Rocky Horror” är en unik film men inte ensam i den smått tokiga samlingen av skräckfilmsmusikaler. Här följer de tio allra bästa.

Den här filmen är som en slags krona på verket av skräckmusikaler. Välgjord med riktigt bra musik har den satt standarden för det mesta. Steve Martins inhopp som galen tandläkare ligger inte bara till grund för Brian Yuznas galna Tandläkar-filmer utan utgör också en av skådespelarens allra roligaste stunder. Den som inte peppar inför tandläkarbesöket med det här klippet är en noob..

Det är väl helt enkelt så att bara duon bakom South Park, Matt Stone och Trey Parker, kan komma på att göra musikal av en amerikansk ödeshistoria om en expedition som för att överleva var tvungna att äta varandra. ”Cannibal! The Musical” är kanske aningen långsam men sådär riktigt tokig att den bara måste ses. Topphittarna avlöser varandra sporadiskt men ”Let’s Build a Snowman” är en schlager som aldrig släpper hjärnbarken.

När Brian De Palma var i sitt esse tycktes han komma undan med precis vad som helst. ”Phantom of the Paradise” tycks också vara den mest personliga av hans 1970-talsfilmer. Historien om den onde skivbolagsdirektören och det musikaliska geniet som genom Jessica Harper (”Suspiria”) finner sin röst blir mer än lovligt likt Fantomen på Operan, men bättre. Soundtracket kan snurra på min skivtallrik vilken dag som helst.

Takashi Miike har inte bara gjort ultravåldsamheter som ”Itchi the Killer” eller ”Dead or Alive”. Inte så konstigt förresten eftersom han i snitt gör ungefär fem filmer per år. Den här udda musikalen om ett litet hotell som förmodas blomstra bara motorvägen byggs – om den nu gör det – är ett absurt litet stycke filmhistoria som är lika vacker som den är grotesk. ”Sound of Music” kan slänga sig i väggen. Alltså, på riktigt.

Inte riktigt skräck, eller ens en musikal, men tillräckligt galet för att vara med på vilken lista som helst. Svensk dessutom vilket gör den här queerhistorien om 1980-talsrockbandet Dyke Hard smått unik i sitt slag, om man inte räknar Hans Hatwigs ”Blödaren” från 1983 förstås, och det är klart man gör.

Det amerikanska trashfilmsbolaget Troma låg också bakom ”Cannibal! The Musical”. Frågan är om inte ”Poultrygeist” ändå toppar de 40 år av galenskap de producerat. Jag menar, bara titeln…”Poultrygeist”… sjukt sjuk humor ligger bakom den. Den här attacken mot snabbmatsindustrin är inte nådig och i blandningen av zombiekycklingar och sång-och-dansnummer blir den i princip omöjlig att någonsin glömma bort. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Tim Burtons skapelser I händerna på toppanimatören Henry Selick kunde inte bli annat än tipptopp. Lägg sedan till Burtons huskompositör Danny Elfman i sitt absoluta esse så har du en musikal som går varm inte bara på halloween – utan även julafton. ”Whats This?”, Kidnap the Sandy Claws” och ”This is Halloween” är bara tre exempel på en låtlista utöver det vanliga.

Plötsligt bara fanns den där. En slags steampunk-goth-skräckis med blodigt genetiska förtecken. Musiken är förvånande bra, främst imponerar Bill Moseley från ”Motorsågsmassakern 2” och Anthony Head från ”Buffy” med sina musikaliska insatser. Paris Hilton imponerar dock mindre.

En sjukt bra film som fångar de religiösa absurditeterna ute på ön alldeles utmärkt bara med sångerna. ”The Innkepers Daughter” är ett spår som inte bara lägger fram delar av handlingen utan också fäster sig på hjärnan likt en igel. För övrigt var det här Christopher Lees favoritfilm av alla han medverkade i. Det är bara att hålla med.

Ingen film, men utan tvekan den bästa musikalen som någonsin lämnat en teveserie bättre än vad den var innan. Det vimlar av små galna infall till riktigt vassa melodier som aldrig känns påklistrade. ”Once More with Feeling” är precis som en musikal ska vara där själva sångerna är integrerade i berättelsen istället för något krystat. ”I’ve Got a Theory” är en personlig favorit.