Francis Ford Coppolas “Gudfadern del III” (1990) har alltid haft en väldigt märklig och fascinerande plats i filmhistorien. De två mästerliga föregångarna, “Gudfadern” (1972) och “Gudfadern del II” (1974), är välförtjänt erkända som tidlösa klassiker och känns ständigt aktuella och omtalade i filmsammanhang. Del III, trilogins Fredo (mittenbrodern, jag vet, men ändå!), sladdis och svarta får, känns till skillnad från dem synnerligen bortglömd och minimalt diskuterad. När den väl kommer på tal är det ofta på listor över stora besvikelser och franchise-sinkande uppföljare som helt enkelt inte håller måttet.
Som jag skrev i min recension för ett antal år sedan så håller jag med om att den inte kan gå en jämn match mot sina föregångare (två av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna). Det behöver inte samtidigt betyda att den förtjänar den brinnande avsky som ofta skickas i dess riktning. För mig är “Gudfadern del III” kort sagt en helt fantastisk film som gömmer sig i den kvävande magistrala skuggan från två felfria titaner som bara en handfull andra filmer kan mäta sig med. Inte ens för en film i samma saga är det en rimlig standard att jämföra med, utan det gäller att försöka omfamna den för vad den är på sina egna meriter.
"Mario Puzo's The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone"
Ingen mindre än Francis Ford Coppola själv gör det nu enklare för oss än någonsin tidigare att göra just det, då han har släppt filmen i en ny och omklippt version med titeln “Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone” (det är sannerligen vad jag kallar en respektingivande samling ord). Faktum är att både Puzo (som skrev Gudfadern-böckerna och var med och adapterade materialet till film) och Coppola ville att filmen skulle ha den titeln redan när den släpptes på 90-talet. Detta för att med hjälp av ordet “coda” (musikens motsvarighet till epilog) betona att filmen är mer av en avrundning än en fortsättning. Till deras förtret satte Paramount Pictures distinkt ner foten och valde det mer kommersiella alternativet, såklart.
Lagom till filmens 30-årsjubileum har det felet nu rättats till och vi kan alla njuta av Puzos och Coppolas originalvision i skinande ny och 4K-remastrad förpackning. De var rätt ute från början, för redan på titelnivå har denna nya version en subtil men märkbar effekt på hela upplevelsen. “Del III” och “Coda” sätter helt olika förväntningar hos tittaren när orden tornar upp sig i bild och i det här fallet förbereds vi på en upplevelse som avviker från de föregående två delarna. Vi värms upp inför att se en ikonisk maffiaboss som vi aldrig har sett honom tidigare. Under de 16 år som har passerat mellan “Del II” och “Coda” har han gått från hungrig till skröplig, från hämndlysten till ångerfull, från hetlevrad till återhållsam och från mäktig till nästintill ynklig. Han har bränt broar, förlorat mycket av värde i sitt liv och känner döden närma sig, vilket gör honom mer reflekterande och öm.
En helt ny öppningsscen förstärker fundamentet som filmen vilar på
Coppola har också passat på att göra en del förändringar i filmens klippning och även på den fronten händer det en del intressanta grejer med resultatet. Rent speltidsmässigt är det ingen större skillnad (“Coda” är fyra minuter kortare) och allt mellan öppningen och slutet är i princip identiskt (med mindre förändringar och puts här och där) med “Del III”-versionen, men de två större förändringarna som är gjorda får onekligen effekt.
Den allra tydligaste är att filmen börjar på ett helt nytt sätt. I “Del III”-versionen möts vi först av vemodiga bilder från Corleone-familjens en gång idylliska tillhåll vid Lake Tahoe, följt av en brevskrivande Michael (Al Pacino) och sedan ceremonin där han tilldelas en prestigefylld medalj och utmärkelse av katolska kyrkan. De bitarna är helt borttagna i “Coda” som istället börjar med scenen där Michael och den korrupta ärkebiskopen Gilday (Donal Donnelly) sluter en ömsesidigt förmånlig överenskommelse för att få bukt med vatikanbankens djupa skuld, en scen som hittas 40 minuter in i “Del III”.
Effekterna av den omstruktureringen är många. Dels så gör avsaknaden av medaljceremonin att betoningen läggs på hyckleriet i utmärkelsen snarare än själva hyllningen i sig. Trots att ceremonin inte visas får vi nämligen se efterspelet och de reaktioner och den kritik som Michael mottar och tycks absorbera. Han intalar sig själv att han nu vandrar på en mer hederlig bana än tidigare men påminns hela tiden om att det bara är sant till viss del (om ens det), och att han inte kan tvätta bort sin blodiga historia i första taget. Att den stora portionen handling som kretsar kring Vatikanen och Immobiliare-dealen förankras så pass mycket tidigare i berättelsen förstärker också den känslan, eftersom han i sin “hederliga strävan” fulspelar med korruption som maktmedel. På köpet får vi dessutom mer tydlighet och framåtrörelse i berättandet.
En förfinad och mer tankeväckande avrundning vrider om kniven
Ändringen i finalen är också avgörande. “Del III” visar hur en gammal, skröplig och käpp-buren Michael sjunker ihop i en stol och faller ner död på marken. Detta kommer direkt efter scenen där hans dotter Mary (Sofia Coppola) har skjutits till döds på trappstegen utanför Palermos storslagna operahus. Kulan var menad för Michael men lik flera andra gånger under karaktärens resa spiller konsekvenserna av hans handlingar över på de som står honom närmast, de som han enligt egen utsago gör allt för att skydda. Det är en hjärtskärande och helt fenomenal scen som blottlägger den ändlösa och självbärande spiral av våld och lidande som klanen Corleone är fångad i.
Opera-biten utspelar sig på samma vis i “Coda”, men sekvensen med en äldre Michael längre fram i tiden har fått en markant förändring. Istället för att falla ihop död på marken så tar filmen slut precis efter vi har fått se hans sargade och sorgtyngda ansiktsuttryck, så när eftertexterna rullar är han fortfarande vid liv, åtminstone kroppsligt. Det briljanta i detta enkla drag är att “the death of Michael Corleone” blir mer av en abstraktion. Snarare än en död i ordets rätta bemärkelse är det en emotionell och själslig död vi får se, vilket är ett långt mycket värre “straff” för karaktären än att avlida. Tanken på hans bottenlösa förlust, sorg och demoner som man lämnas med under de avslutande sekunderna är svindlande i sitt mörker. Allt som han försökte skydda har gått förlorat, hans hederskodex var betydelselös och gnistan av hopp om förlåtelse och försoning har slocknat. Coppola vrider om kniven, rejält.
Filmens styrkor och svagheter förblir oförändrade
Dessa två större förändringar ger helheten ett stabilare ramverk, bättre tematiskt tryck och passar helt enkelt bättre för berättelsen och karaktärerna än det vi ser i “Del III”. Inom de ramarna ryms allt som gjorde filmen till vad den var redan i sin tidigare form, både styrkor och svagheter. Den är fortfarande oerhört välskriven och träffsäker i sin utforskning av skuld och sökandet efter botgöring. De milt Hitchcock-doftande influenserna i både intrigerna och finalen passar förbluffande bra i sammanhanget och den vattendelande Vatikan-ploten fungerar helt och hållet för mig.
Magin i att se spektakulära Talia Shire regera som en ärrad, härdad och giftig Lady Macbeth-Connie som har blivit mer hänsynslös, manipulativ och farlig än Michael själv kvartstår också. Scenerna mellan henne och Pacino är fortfarande otroliga. Det kan även sägas om delarna med Pacino och Diane Keaton, där Michael desperat försöker vinna tillbaka sitt livs kärlek med vissa glimtar av hopp. Frågan är om detta inte till och med är Pacinos starkaste prestation i trilogin. Scener som bikten i Vatikanen, sammanbrottet vid Operahuset och odödliga replikleveranser som “just when I thought I was out, they pull me back in” tillhör hans allra finaste ögonblick.
Filmens problem kan dock inte ens “Coda” fixa. Tom Hagen (Robert Duvall) lyser fortfarande med sin frånvaro och Sofia Coppola är som bekant ingen höjdare i Mary-rollen. Vissa vill få det till att hennes prestation är ett oförlåtligt brott mot mänskliga rättigheter men så illa tycker jag inte att det är, problemet är mer att hon är platt och oengagerande. I en uppsjö av ikoniskt skådespeleri från giganter och legender blir det extra uppenbart och varje scen med henne känns malplacerad i en annars tätt sammanvävd saga. Lyckligtvis har inget av dessa minustecken kraften att stjälpa hela filmen och det fantastiska vida överväger det mediokra hela vägen.
Sammanfattningsvis är “Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone” kanske inte så revolutionerande som den ryktades om att vara. I mångt och mycket är det precis samma film som “Gudfadern del III” men den nya öppningen och avslutningen gör den mycket sevärd, om inte annat som ett experiment. Särskilt för de skeptiker som inte har sett denna del i berättelsen på länge tror jag den kan ge en mycket intressant upplevelse och kanske leda till någon sorts omvärdering. Undertecknad är personligen mest bara glad över att ha fått en anledning att se och prata om denna underskattade film än en gång, för det har den alltid varit värd.
