Den ultimata töntfilmslistan

Till skillnad från verkligheten som tvingats invänta hipsterkulturen för att uppvärdera nörden har filmvärlden länge stått på brillormarnas sida. Här kommer den ultimata nördfilmslistan.

Den här lilla filmen som aldrig lyckades göra särskilt bra ifrån sig på biograferna har med åren fått en stadig fanskara. Inte så konstigt då den tveklöst ställer sig på de utstöttas sida – om än lite väl groteskt – och blir till en slags hyllningsfilm till allting goth.

Historien är lika enkel som bisarr. På grund av en ögonsjukdom blev May under uppväxten betraktad som en udda fågel. Trots att hon lyckas korrigera felet lyckas hon inte hitta några vänner och efter en totalhavererad och kort romans tappar hon strax all slags besinning. Helt enkelt dags att bokstavligen lyssna till mammans enkla råd: ”om du inte har en vän, får du väl göra en”.

Med svart humor som inte liknar något annat än möjligtvis något i Tim Burtons undanträngda fantasier lyckas McKee med det omöjliga att förmedla den där mest privata upplevelsen av att känna sig fullständigt ensam i världen.

Det är över 30 år sedan som “Nördarna kommer” gjorde videobandspelaren osäker. Trots det är filmen, som fick hela tre uppföljare, den film som alla andra nördfilmer måste mäta sig emot. Den är med sina år på nacken idag aningen förlegad med en kvinnosyn från helvetet. Trots det är ändå historien om töntarna Gilbert och Lewis som aldrig får vara ifred från skolans sportkillar men strax visar alla var skåpet ska stå hjärtlig och betydelsefull för alla mobbade som längtar efter hämnd.

Bara affischen där de två nördarna triumferande står på fotbollskillarnas ryggar ger lite jävlaranamma till ögonen bakom de tjocka hipsterbågarna.

Apropå hämnd. Stanley Coopersmith har genomlidit hela sin barndom utan ens en tillstymmelse till gemenskap med sina jämnåriga. Vad gör man då? Åkallar lite demoner och släpper lös onda grisar såklart.

”Evilspeak” är på något vis 1980-talets skräckfilms själva essens. Här ryms hela det motstånd mot mainstream, tillhörighet och god smak som utgjorde nästan hela genren. Som skräckfilmsintresserad VIC64:a-nörd var det ju bara att känna igen sig – totalt.

Temat känns igen. Om “Evilspeak” talade till den förtryckta nörden på förtryckta nördars vis så är “Carrie” dess överkvinna. Den här Stephen King-historien om religiös fanatism, pubertet och tonårens obevekliga urskiljningsmekanismer är en berättelse om att helt enkelt få jävligt mycket nog. När Carrie luras till att för en sekund tro att hon också är värd något i skolans hierarki förbyts det i den förtrycktas ursinne. Det raseri Carrie ger uttryck för är sinnebilden för de gruvligheter mobbare faktiskt förtjänar. Grattis till er.

Många är väl de som önskar att de kunde gå om skolan och liksom få alla att inse att de har fel. Med ålder kommer oftast lite självkänsla och med den erfarenheten i bagaget kanske saker hade sett helt annorlunda ut. Så önskar även Josie som under skolan aldrig fick ens glänta på dörren till ens en skymt av popularitet. Som hemlig reporter infiltrerar hon återigen High School för att vinna det hon aldrig fick som ung. Frågan är om det ens var något att sträva efter?

Adam Sandler äntrar scenen med ett gäng av fellow nörds för att försvara världen från en invasion från yttre rymden. Utomjordingarna intar formen av jordens gamla arkadspel och tur är väl då att de där töntarna spelade alla de där töntiga spelen när det begav sig.

Att få visa världen att man behövs är något som väl upptar de flesta människors fantasier. Men för de som aldrig får känna sig tillhörande kan det närmast bli en besatthet. En dagdröm som överskuggar vardagens små glädjeämnen, ungefär som den föräldralösa som drömmer om att egentligen vara av kunglig börd.

Av någon anledning så är filmintresserade barn alltid nördiga på film. Kanske har det att göra med att filmskapare själva känner så eller så är det helt enkelt sant att alla slags specialintressen gör folk suspekta. I vilket fall. Den här Spielbergproducerade science fiction-rökaren som påminner om både ”The Goonies – Dödskallegänget” (Richard Donner 1985) och ”Stand by Me” (Rob Reiner 1986) är filmskapande det som driver historien framåt. För att göra det extra nördigt lät regissören J.J. Abrams barnskådespelarna själva bestämma över kortisen ”The Case” som de spelar in i filmen.

Människohatet, speciellt mot lyckligt folk, flödar i ”Ghost World”. Det är nästan så en känner igen tongångarna från de svenska punkarnas Svenssonförakt när det begav sig på tidigt 1980-tal. Enid är nog den allra bittraste nörden på listan men ändå lätt att ta till sitt hjärta. Det beror främst på hennes drypande men underfundiga självförakt och en så cynisk syn på världen att hon snarare upplevs som en 80-årig sur gammal gubbe. I en ung kvinnas gestalt blir det coolt på gränsen till bedårande.

Serieversionen ”American Splendor” har gått i den svenska tidningen Rocky och handlar precis som filmen om serieförfattaren Harvey Pekar. Filmen är en slags dokumentär i spelfilmskostym som ibland låtsas vara serie. Den helt vanlige men tillbakadragne och något knepiga Pekar spelas av Paul Giamatti i hans livs roll. Det är en hjärtknipande och underhållande skildring av hur undergroundseriens besatthet av självbiografiska skildringar tog sin början. För precis som i verkligheten – som vi sett även i Sverige med exempelvis ”Rocky”, ”Mats Kamp” och ”Det känns som hundra år” – gör Harvey Pekar i filmen mot alla förväntningar succé med sin serie om sig själv.

Möjligen är “Snilleskolan” den här listans allra nördigaste film. Historien kretsar kring Mitch som tillsammans med andra übersmarta kids vars föräldrar inte kan hantera deras briljans skickas till en slags superskola. Snart blir det tydligt att ju smartare en är desto mindre roll spelar utseendet. Med hjärnkraft kan vemsomhelst rädda världen och få flickan alla suktar efter.

Och kanske är det en värdig avslutning för nörden ändå. Fast visst hade det varit roligare om nörden (den manliga – för de är ju oftast pojkar ändå) siktade efter något annat än exakt samma tramsande kring sex och brudar. Just därför fick inte ”Drömtjejen” (John Hughes, 1985) vara med på den här listan.