Uppföljarna som gud glömde - min usla filmhelg

Jag såg nyligen om fantastiska “American Psycho” (2000) som nu firar hela 20 år. Med “såg om” menar jag inte för andra gången; det är oklart hur många varv skivan har snurrat i spelaren. Det är en fantastisk prestation att lyckas filma en ofilmbar bok på ett så framgångsrikt sätt. En grym film på alla sätt och vis.

 

Glädjen över hur bra filmen är övergav mig dock när tankarna istället vandrade in på uppföljaren som landade två år senare. En film jag av ren princip bojkottat efter att ha läst sammanfattningen och någon enstaka recension.

 

I ren uttråkning och mot bättre vetande beslöt jag mig ändå för att det var dags att tackla “American Psycho 2” (2002). Jag gillar dock inte att göra något halvhjärtat och filmmaraton är som bekant kul så... Varför inte göra en helg av det med fem riktigt dåliga uppföljare?

Upplägget var okomplicerat. Det enda som krävdes för att få delta i mitt maraton var att du skulle klassas som långfilm och vara riktigt kass. Låga betyg av både kritiker och publik med andra ord. Skulle en helg med nedanstående rullar kännas för mastigt (fullt förståeligt) kan du åtminstone ta med dig mina tankar från upplevelsen. Se det som en solidarisk gest; mitt strå till stacken i dessa dystra tider.

 

 

Respekt mot källmaterialet: Haha...

Allmän kvalitet: Produktionsvärde i paritet med de sämsta TV-filmerna. Fast sämre.

För dig som: Uppvisar ett starkt självhat.

 

 

Öppningen är känslomässigt stark; det är sällan jag hatat en film efter bara en minut. Innan förtexterna rullat klart har “American Psycho 2” med en fantastisk beslutsamhet tagit död på allt som gjorde originalet så bra. Imponerande i sig. Behöver jag varna för spoilers i en sådan här artikel? Att inte varna känns faktiskt mer som en god gärning. Skulle någon bli arg på grund av spoilers och därför välja att inte se filmen, får det räknas som en vinst för mänskligheten. Åter till filmen eller “88 minuters förolämpning mot alla sinnen” som jag hädanefter benämner den.

Man tar sig tidigt vissa friheter med källmaterialet om vi uttrycker det diplomatiskt. I vad som måste varit VM i felcasting fick Mila Kunis möjligheten att spela renodlad sociopat (vilket även hennes kassa psykolog i filmen diagnostiserar henne med efter en sittning). Som barn bevittnade hon Patrick Bateman mörda hennes barnvakt varpå hon, som sig bör, själv dödade honom. En stark bedrift av en 7-åring kan tyckas.

 

Filmmakarna raserar raskt det som gjorde originalet så bra: den öppna frågan gällande huruvida Batemans mord i “American Psycho” bara utspelade sig i hans huvud. Subtilitet är dock inget för manusförfattarna bakom del två; de bestämde sig för att Patrick Bateman var en seriemördare. Punkt slut. Sedan får han vara med i två minuter innan han får en syl i ryggen.

Där tar kopplingen till det mästerliga originalet slut tillsammans med mitt tålamod. Tur att det är 86 minuter kvar där Mila Kunis gnälliga berättarröst guidar oss igenom filmen likt en sämre version av “mitt sommarlov”.

 

Rachael (Mila) växer efter Bateman-incidenten upp med livsmålet att jaga seriemördare. För att nå dit och komma in på FBI tar hon livet av sina konkurrenter vid skolan hon studerar på. På någon planet räknas detta säkert som logiskt. Hon är tyvärr inte särskilt bra på sitt gebit utan mördar hejvilt när andan faller på, helst mitt på blanka dan. Exempelvis sparar hon liket från sin rumskamrat i garderoben x antal månader utan någon som helst orsak. Avslutningsvis mördar hon även sin professor som för övrigt var biljetten in till FBI. Efter det iscensätts någon slags plan (i brist på bättre ord) som jag inte fattade något av överhuvudtaget.

 

Förutom horribelt skådespeleri och lika delar obefintlig som ologisk plot bjuds vi även på ett soundtrack bestående av ratade låtar från “Dawson's Creek”. Detta kan mycket väl vara det sämsta jag sett, utan att ens bjuda på något som helst underhållningsvärde.

 

 

 

Respekt mot källmaterialet: Respekt måste förtjänas.

Allmän kvalitet: Svårbedömt. Underhållningsvärdet tenderar att överskugga filmens svagheter. Såsom avsaknad av manus, professionella skådespelare och rekvisita som inte hämtats från en skolpjäs på lågstadiet.

För dig som: Vill njuta av den bästa sämsta filmen som gjorts.

 

 

“Troll” (1986) klassas inte som något mästerverk så det krävs en extra ansträngning att lyckas göra en uppföljare av denna kaliber. Jag passade på att se även originalet då jag lagt vantarna på en finfin dubbeldvd fylld av Troll-glädje.

 

Ettan bjuder på ett troll (rätt och slätt) och är faktiskt ingen katastrof. Trollet bor av någon anledning i ett hyreshus och ämnar förvandla stället till en trollskog eller nåt. Kul dockeffekter och faktiskt rätt habila skådisar; ganska charmigt.

 

Avseende uppföljaren är kopplingen till “Troll” rätt vag hur man än vrider och vänder på det. Det sket sig redan i titelsättningen då det faktiskt inte finns några troll i uppföljaren utan goblins (typ svartalver på svenska). Det finns tydligen vissa skillnader mellan troll och svartalver men det kanske är överkurs? Trollet i ettan beter sig ändå inte som ett troll och svartalverna i tvåan spelas av säckklädda dvärgar med masker av papier-maché.

Handlingen går ut på att en amerikansk helyllefamilj åker på semester till staden Nilbog (wow). Staden består av svartalver som vill förvandla människor till klorofyll och äta upp dem.

 

 

Dialogen i filmen är klart intressant. Det har framkommit att filmteamet bestod av ett gäng italienare med begränsade engelskkunskaper. De översatte italiensk dialog till knagglig engelska och tvingade de amerikanska skådespelarna att läsa upp allt ordagrant trots protester. Skådisarna verkar också tävla i VM i överspel vilket ger en skön dynamik till filmen.

 

Det finns en orsak till att “Troll 2” är rankad som nummer 31 på IMDB:s Bottom 100. På samma sätt finns det en orsak till dess kultstatus och att det anordnas årliga festivaler till filmens ära. Sämre har aldrig varit bättre!

 

 

Respekt mot källmaterialet: Kommer ni ihåg allt som var bra med ettan? Glöm det.

Allmän kvalitet: En extra skitnödig Christopher Lambert med alldeles för mycket dialog, de sämsta effekterna från tidigt 90-tal och en handling som omkullkastar allt som hände i del ett.

För dig som: Saknade utomjordingar i originalfilmen.

 

 

“There can be only one” känns rätt passande efter att ha sett “Highlander 2” eller någon annan av uppföljarna för den delen. “Highlander” från 1986 håller faktiskt fortfarande hög klass; det var riktigt trevligt att se om den härom året. “Highlander 2”, som märkligt nog regisserades av Russel Mulcahy som även stod för originalet, valde en annan väg. Gissningsvis måste filmen fått eget liv under resans gång och bestämt sig för att sänka sin egen kvalitetsnivå rejält. Detta är en mycket märklig film, låt oss säga så.

Det positiva är att du inte behöver ha sett ettan för att uppskatta del två. Uppföljaren skriver nämligen om hela ettans story ungefär fem minuter in i filmen. Det framkommer nämligen att Connor MacLeod (Christopher Lambert) härstammar från planeten Zeist och inte alls från de skotska vidderna. Han skickades till jorden i exil tillsammans med sin vapendragare Ramirez (Sean Connery) för femhundra år sen eller nåt sånt.

 

Jorden har år 1999 problem med ozonlagret så MacLeod bygger en stor sköld som hindrar de dumma solstrålarna från att grilla planeten. Det skiter sig och i den avlägsna framtiden år 2024 är allt riktigt kass. Samtidigt har MacLeod åldrats då han tagit död på alla andra odödliga. Tur då att filmens skurk, generalen på planeten Zeist, fortfarande är sur på MacLeod och skickar två av sina sämsta hantlangare efter honom.

 

Två kapade huvuden senare och Macleod är ung på nytt! Just det, han behöver hjälp att besegra generalen så Sean Connerys karaktär väcks till liv igen efter halshuggningen i ettan. Ny film, nya regler antar jag.

Filmen är inte särskilt långtråkig i alla fall, det får jag ge den. Den klassas lätt in i kategorin “så dålig att den blir bra” och föll på så sätt fint in i ledet efter “Troll 2” som öppnade filmkvällen. Är ni fortfaraden inte övertygade om att alien-vinkeln var en friskt fläkt finns en “Renegade Version” av filmen. Den klippte bort allt som hade med planeten Zeist att göra och skall tydligen vara betydligt bättre. Inte lika rolig dock...

 

 

Respekt mot källmaterialet: Han som spelar Lloyd Christmas är lite lik Jim Carrey... Räknas det?

Allmän kvalitet: Bajs, bajs, bajs.

För dig som: Har brutna revben och vill undvika att skratta. Ett riskfritt val.

 

 

Ny kväll, nya filmer... Dags att gå till toppen av listan över prequels absolut ingen bad om! Med det sagt går vi ifrån “så dåligt att det blir bra” och hamnar i helt nytt territorium. För det här är bara dåligt. Inte bara dåligt faktiskt; mer en provokation mot allt som är heligt.

 

“Dum & dummare” (1994) är tjugosex år senare fortfarande ohyggligt roligt; lätt en av tidernas bästa komedifilmer. Den går att se om hur många gånger som helst; det är oviktigt att man kan varje scen utan och innan. Samspelet mellan Jim Carrey och Jeff Daniels är magiskt och filmen spelade in drygt 250 miljoner dollar på bio världen över (produktionsbudget låg på 16 miljoner dollar).

 

Likt en ful gädda borde en uppföljare legat och lurat i vassen kort därefter men tacksamt nog hände ingenting på nästan tio år. 2003 kände dock någon behovet av att berätta hur Harry och Lloyd träffades på high school. En prequel utan Jim Carrey eller Jeff Daniels; vilken rolig idé.

Filmens snåriga handling går ut på att skolans rektor behöver sätta samman en klass för ungdomar med särskilda behov; allt för att bidragsfuska sig till statliga pengar. Lloyd och Harry får i uppdrag att ragga studenter till klassen. Det är allt, bokstavligen talet. Resten är bara ohyggligt dåliga sketcher där jag med en dåres envishet väntar på en poäng som aldrig kommer. Man återanvänder skämt från första filmen i något försök till hyllning men allt faller platt. Ohyggligt dåligt; det finns fan inget värre än en komedi som inte är rolig överhuvudtaget.

“Dum & dummare 2” (2014) är snäppet vassare men det säger rimligen inte så mycket. Den gör mig nästan lika arg då den är helt och hållet onödig; sämre på alla tänkbara punkter. Dessutom förvandlade den huvudkaraktärerna från snälla puckon till några riktiga rövhål. Istället för att vara svagbegåvade och naiva blev de i tvåan stundtals rent osympatiska. Svårt att förstå att det tog tjugo år att få ihop en så halvdan uppföljare.

 

 

Respekt mot källmaterialet: Tja, inte alltför långt ifrån antar jag.

Allmän kvalitet: Inte lika hög som sparkarna.

För dig som: Av någon anledning saknar 90-talet.

 

 

Sist ut och aggressivt kaxigt redan i titeln. Här finns det goda chanser att avsluta på topp med tanke på konkurrensen. Men hur skulle det se ut? Nu gäller det att öka insatsen så att det inte slinker in något halvbra i slutminuterna. Jag nöjer mig alltså inte med varken “Kickboxer 2: The Road Back” (1991) eller “Kickboxer 3 - Dödande slag” (1992). Sasha Mitchell, mest känd som Cody i den hemska komediserien "Step by Step" (1991-1998), fick äran att ta över stafettpinnen efter van Dammes “Kickboxer” (1989).

 

Sasha hade tydligen en gedigen bakgrund inom kampsport även om det är svårt att se på film. Vad händer i fyran då? Tong Po såklart. Den jäveln är tillbaka igen efter att ha tagit semester i film nummer tre. Nu har han tydligen satt dit David Sloan (Sasha Mitchell) för ett brott han inte begått varpå han sitter i finkan. Inte nog med det; Tong Po har även kidnappat Davids fru och håller henne som sexslav i sitt fort i Mexiko. Som tur är får David ett erbjudande av FBI; han släpps fri mot att han infiltrerar Tong Pos fort och deltar i den kampsportturnering som hålls där.

 

Sen blir det åka av! Det är svårt att sammanfatta alla intryck med ord; jag hittade istället ett klipp som gör jobbet bättre:

 

 

Sasha Mitchell behandlar motståndet på samma sätt som sina repliker; med loj misshandel. Han var klart spralligare i del två och tre men här tar allvaret tydligen över.

 

Det är svårt att ta så mycket annat med filmen på allvar och det är såklart inte meningen heller. Tong Po spelas av oklar anledning av en ny skådis iklädd gummimask; de har knappt försökt att dölja hålen kring ögonen. Får han spö på slutet? Det skall jag såklart inte avslöja här. Mycket dåligt men också ganska kul; det får räknas som en lyckad avslutning.