Vem är 2000-talets Arnold?

80- och 90-talet bjöd den actionsuktande biopubliken på Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone, Bruce Willis, Jean-Claude van Damme och Steven Seagal. År 2016, några decennier senare, produceras det fortfarande mycket framgångsrik actionfilm men finns det verkligen några riktiga actionkungar kvar? Har vår smak förändrats i takt med tiden eller är det så att ingen av nuvarande actionskådisar kan leva upp till arvet från Arnold eller Sly?

Det fanns en självklarhet i att Schwarzenegger och Stallone var de största actionhjältarna för en sisådär tjugo, trettio år sedan. Konkurrensen var förmodligen inte mindre då än idag men ändå var dessa herrar rätt ensamma på toppen av Hollywoods action-pyramid. Bruce Willis var kanske inte så långt efter men har samtidigt ett lite för brett cv för att på allvar kunna claima action-tronen. Van Damme körde sin grej och gjorde det bra även om han inte genererade samma intäkter som Arnie eller Sly.  

Steven Seagal undrar ni? Japp, även om Seagals senaste hundra filmer är lika underhållande som att titta på torkande färg, skall vi heller inte förglömma att han var rätt poppis på 90-talet. Fem namn som var synonyma med action. Hur imponerande och underhållande det än må vara att gubbarna fortfarande gör actionfilm när de borde lösa korsord, är det inte riktigt samma sak som under storhetsdagarna. Inte så konstigt måhända; tiderna förändras och med dessa publikens krav på vad en schysst actionfilm är. Även om bilden av den moderna actionhjälten kanske har ändrats kvarstår frågan; vem är egentligen vår tids Arnold Schwarzenegger? Låt oss ta en titt på nedanstående potentiella kandidater. 

Det är svårt att inte gilla ”The Rock”. Han har det mesta som krävs för en lyckad actionhjälte; fysiken, utstrålningen och en viss komisk timing. Något han visat prov på i flertalet filmer sedan den underhållande ”Welcome to the Jungle”( 2003). Vi får låtsas att det var hans debutfilm. ”Mumien- Återkomsten” (2001) och “The Scorpion King” (2002) har slutat att existera enligt pålitliga källor. Som alla stora actionhjältar har han också gjort misstaget att emellanåt glida över till en och annan pinsam komedi och/eller barnfilm i ett försök att bredda sig. 

Så vad är problemet? En bra fråga som saknar ett riktigt bra svar. Visst är The Rock framgångsrik så att det räcker och kan i nuläget rida på ”Fast & Furious”-vågen fram till nummer femtiotvå, det vill säga om sju filmer. Möjligen har han medverkat i en eller två floppar för mycket i ett försök att tilltala en bredare publik. Jag gissar att just dessa försök samtidigt har gjort honom lite identitetslös och utsmetad som skådis. Actionpubliken är förlåtande men bara till en viss gräns. Underhållande? Oftast. Småtråkig? Tyvärr en aning…

Efter en vända i ”Game of Thrones” var det läge för Jasons stora chans till action glory genom ”Conan the Barbarian” (2011). Det hela såg rätt lovande ut på förhand men slutresultatet var inte mycket att hänga i julgranen; det blev en klockren flopp på alla plan. Därefter följde en blek skurkroll i ”Bullet to the Head” där Jason fick slåss lite med Stallone, regisserad av ingen mindre än Walter Hill. Ett 80-talsdoftande filmprojekt som borde blivit episkt men bara föll platt; en dussinaction som bara kändes ofrivilligt B-aktig. Jason har en viss karisma och är duglig som skådis så vi får se om hans insats som Aquaman i de kommande Justice Leauge-filmerna ger honom bättre utdelning än hans tidigare roller.

Ah, Marky Mark…. Man vet aldrig var man har dig. Ofta är du träigare än ett sågverk samtidigt som du också emellanåt imponerar stort. Ställ hans insatser i ”The Happening” (2008) mot ”The Departed” (2006) så får du lite perspektiv på det hela. Sedan ”The Big Hit” (1998) har Mark gjort en del actionsatsningar med blandat resultat. Ok, inte så blandat kanske… I princip alla de filmerna har varit rätt kassa. Det är uppenbart att han behöver en bra regissör för att kunna leverera; likaså när det gäller actionfilm. Det är bara att vänta och se antar jag; än är det inte försent för en storsatsning. Se bara på Liam Neeson.

Efter ”Ong-Bak: The Muay Thai Warrior” (2003) såg framtiden ljus ut för herr Jaa. En fenomenal debutfilm där han gjorde alla stunts själv och där varje slag och spark kändes.  Inga vajrar eller annat tjafs; publiken var trött på ”wire-fu” med hukande tigrar och gömda drakar. ”Ong-Bak” låg helt rätt i tiden och alla väntade på att få följa Tonys karriär. 

Efter hans andra film ”The Protector” (2005) borde Hollywood ha varit nästa steg. Istället gick Tony, som vi alla någon gång gör, in i en existentiell kris. Han beslöt sig för att leva som munk under tre års tid vilket knappast gör underverk för en blomstrande karriär. De kommande filmerna fick måttligt med uppmärksamhet och först nu har han tagit steget till Hollywood-produktioner med småroller i ”Fast & Furious 7” (2015) samt kommande ”xXx: The Return of Xander Cage” (2017). Var det för övrigt någon som efterfrågade en tredje ”XXX-film”? Tony är värd betydligt bättre än så… 

Just det, Vin efterfrågade en tredje ”xXx”… Den andra kandidaten på listan som, om jag måste välja, placerar sig rätt högt upp vad det gäller att ärva actiontronen. Nära men ändå ganska långt borta skall tilläggas. Vin har en skön pondus och verkar vara en allmänt trevlig kille men personligen är det bara hans insats som Riddick som jag egentligen uppskattar. ”Fast & Furious”-rullarna må vara lite småkul men dess sjuka framgångar är ett mysterium värdigt en omfattande statlig utredning. Att Vins senaste ”The Last Witch Hunter” (2015) floppade hårt tyder också på att Vin inte är ett sånt självklart dragplåster utan sitt bilgäng. 

Om det är någon på listan som borde få lite mer uppmärksamhet är det väl stackars Scott. Förutom några småroller i exempelvis ”The Bourne Ultimatum” (2008) och ”The Expendables 2” (2012) har det mest varit direkt till DVD för honom. Han är betydligt bättre än de flesta filmer han medverkar i och borde vara vår tids Jean Claude van Damme (när JCVD var i sin prime vill säga). En fantastisk kampsportare som faktiskt kan agera habilt; spana exempelvis in ”Ninja” (2009), dess uppföljare ”Ninja: Shadow of a Tear” (2013) och framförallt ”Universal Soldier: Day of Reckoning” (2012). Den sistnämnda är fanimej helt galen; en over the top action-skräck filmad av någon på PCP. Grymma fighter och överdrivet våldsam samtidigt som den skiter i alla föregående filmer i serien. Van Damme och Dolph Lundgren är också med fast i andra roller även om de heter samma som tidigare. Whatever, det spelar mindre roll… Scott stjäl hur som helst showen och det hade varit kul att se honom få en riktig chans i någon större actionfilm.  

Ni som har orkat läsa hela artikeln har nu en aning om vart det hela barkar. Med andra ord är det svårt att hitta någon motsvarighet till 80-talets ikoner inom actionfilm. Skulle jag, under pistolhot, behöva välja ut någon gissar jag att det blir Jason Statham. Om inte annat baserat på hans förhållningssätt till val av roller. Där de flesta andra inom gebitet försöker bredda sig är ”The Stath” fanimej konsekvent. Efter framgångarna med ”The Transporter” (2002) har han till 90 % spelat samma roll i mer eller mindre dugliga actionrullar; sammanbiten ensamvarg som gillar att kicka röv. Och visst gör han det bra, det får man ge honom. Han är i det avseendet ohyggligt stabil även om de flesta av hans filmer bara gör ok ifrån sig, varken mer eller mindre. Egentligen borde han vara hur tråkig som helst men Jason har någon slags icke-utstrålning vilket får det att fungera på något sätt. Stathams försök till mer komiska roller har faktiskt också blivit ganska lyckade; ”Crank” (2006) och uppföljaren ”Crank 2: High Voltage” (2009) är det svårt att tycka illa om och ”Spy” (2015) verkade också gå hem i stugorna. Jämför gärna med Stallones vågade satsning ”Oscar” (1991) eller för all del ”Stopp! Annars skjuter morsan skarpt” (1992). Två filmer inom loppet av lika många år med potentialen att sända även det mest renommerade action-cv:t till helvetets sjunde cirkel. 

Trots mer eller mindre goda försök finns ingen riktig motsvarighet till 80-talets legendarer. Beror det på att den typen av oövervinnerlig mördarmaskin inte längre efterfrågas eller saknar våra nutida hjältar det där lilla extra som skulle ta dem hela vägen in i ”Action Heroes Hall of Fame”? Lite både och kanske… Måhända har publiken en annan bild av vad bra actionfilm är nu jämfört med för trettio år sedan. Samtidigt finns uppenbarligen en stor efterfrågan på just gamla hederliga old school-karaktärer. Se bara på de galna framgångarna för ”Bourne-filmerna” eller för all del ”John Wick” (2014). Mer retrodoftande action är egentligen svår att finna; ensam, extremt fokuserad och sjukt svårdödad hjälte plöjer igenom allt och alla för att nå sitt mål. Pang-pang, slagsmål och praktiska filmeffekter till förmån för CGI-tjafs. Eller så handlar det helt enkelt om ren karisma hos de största inom det dåtida actionfacket; en wow-faktor som är svår att sätta ord på… Je ne sais quoi. 

Var sak, inklusive legendariska actionhjältar, må ha sin tid men vår tid har tyvärr ingen Arnie eller Sly.