Vi måste prata om de enorma överraskningarna i "Jurassic World: Fallen Kingdom"

Den filmfranchise som fick sin start med Steven Spielbergs mästerverk "Jurassic Park" har en permanent och varm plats i mitt hjärta, trots att det egentligen bara är just den första filmen som är något att ha. Michael Chrichtons centrala koncept med dinosaurier i en sorts djurpark i modern tid är så gränslöst briljant och mångbottnat att inte ens tre smärtsamt mediokra (och ibland rentav bedrövliga) uppföljare kunde få mig att tappa gnistan.

 

Det säger kanske därför inte särskilt mycket när jag nu deklarerar att Juan Antonio Bayonas "Jurassic World: Fallen Kingdom" är den näst bästa filmen i serien, men så är det. MovieZines chefredaktör Alexander Dunerfors satte 2/5 i sin recension och många håller med honom om att det är där någonstans på betygsskalan den borde hamna. Han kallar den för en "korkad uppföljare som gör det mesta fel" och "en mellansträcka till nästa del i serien", vilket jag helt och hållet respekterar och förstår, men för mig var reaktionen en helt annan.

 

 

Överlag är filmen svår att betygssätta och jag måste suga på karamellen ett tag till, men i korta drag ligger den och väger mellan 3/5 och 4/5 i betyg. Den har några riktigt svaga punkter, Rafe Spalls parodiskt platta och endimensionella skurk är allra värst, men mestadels tycker jag den fungerar grymt bra. Allt från den toksnygga öppningen och den bombastiska vulkansekvensen till den tillfredsställande finalen (utrotningshotat i Hollywood-blockbusters för övrigt) gick verkligen hem hos undertecknad. Hela rollistan levererar dessutom mycket kompetenta insatser och rent visuellt känner man tydliga influenser från Bayonas rötter i spansk skräck, vilket jag älskar. 

 

Det allra bästa med "Fallen Kingdom" är dock något helt annat; det faktum att den vågar bana så pass radikal ny väg framåt. Överraskningarna var mycket större än jag förväntade mig och att det här skulle bli installationen som ger den tveklöst mest kataklysmiska evolutionen för franchisen hittills var jag helt oförberedd på. Hur som helst, nedan går jag igenom vad det var som faktiskt hände och spekulerar lite kring vad det kan betyda för de kommande filmerna i serien.

 

 

 

 

Isla Nublar, den paradisliknande fiktiva ön som är huvudskådeplats i "Jurassic Park", har blivit en symbol för franchisen som helhet. Det var där allt tog sin början och det var ur det fröet som hela serien föddes. Därför blir det också en väldigt tydlig deklaration när Bayona och hans team bokstavligen SPRÄNGER hela ön till småbitar när vulkanen går loss. De lägger det gamla i backspegeln, blickar framåt och reducerar Nublar till en ointressant kolbit som förmodligen inte kommer vara så mycket mer än en fotnot i kommande filmer.

 

Jag gillar verkligen självsäkerheten och våghalsigheten i det, att de i princip (man vet ju aldrig, tyvärr) omöjliggör Isla Nublar som skådesplats i kommande filmer. Det gör att de tvingas hitta andra inriktningar än den nostalgiporr (jag tittar på dig, "Jurassic World") som det lätt blir om man gör samma grej om och om igen. Visst, nu krävdes det istället några smått obekväma logiska volter för att man skulle kunna acceptera att det helt plötsligt finns en aktiv vulkan på Isla Nublar och att någon skulle kunna tänka sig att bygga en park där från första början, men det är ett mindre brott. 

 

 

 

Det som jag egentligen borde ha förstått, att det bara var en tidsfråga innan de science fiction-koncept kring genetik som finns i hela seriens kärna skulle börja gälla människor också, kom verkligen som en chock för mig. Det kanske bara är jag som är dum men inte ens hela mystiken kring det foto som Lockwood (James Cromwell) tycks vilja dölja fick mig att misstänka att Maisie (Isabella Sermon) skulle vara någon sorts klon, en artificiellt framställd kopia av sin bortgångna mamma. Det får inte jättemycket utrymme i filmen, men är en på alla sätt dramatisk förflyttning av seriens ramar. 

 

När avslöjandet väl kom fick jag genast blandade känslor kring det, men nu så här i efterhand måste jag säga att jag gillar det skarpt. Dels gav det en väldigt stark emotionell punch i slutklämmen där Maisie väljer att trycka på den röda knappen och släppa lös alla dinosaurier ut i frihet. Eftersom hon själv fick liv på samma vis som dem har hon ett helt annat perspektiv än alla andra karaktärer kring en av filmens mest centrala frågor; ska artificiellt skapade djur ha samma rättigheter och värdesättas lika högt som de som föds naturligt? Känslomässigt var hela den sekvensen oerhört effektiv för mig.

 

Dessutom öppnar det här upp helt nya tematiska lager för sagan som helhet där parallellerna mellan Maisie (och eventuella andra människokloner) och dinosaurierna står i centrum. Hela den fascinerande etikfrågan kring genmanipulering och kloning kan få möjlighet att få fotfäste igen efter att ha helt tappats bort efter originalet.

 

 

 

Den enskilt största överraskningen i filmen var att den vågade leva upp till de två första orden i titeln så helhjärtat. Redan i filmens öppningssekvens tar sig mosasaurien, även kallad "havsdraken" av uppenbara skäl, ur sin undervattensinhängnad och det följs sedan upp med Maisies oväntade handling som släpper loss resten av bestarna ut i världen. "Jurassic Park"-serien har med andra ord förvandlats till en franchise som framöver kommer behöva handskas med antingen ett krig eller någon form av försök till samexistens mellan människor och fritt levande dinosaurier på fastlandet.

 

Det förändrar verkligen allt hela vägen ner till benmärgen, och jag är grymt förväntansfull på att få se fortsättningen. Efter haveriet med klimaxet i "The Lost World" har jag överlag varit negativt inställd till fastlandsdinos, men om det görs rätt är det onekligen en gränslöst kittlande tanke. Tänk er ett "Apornas planet"-liknande scenario där människligheten flyttas ner i näringskedjan och ställs inför hotet om total utrotning, jag kan verkligen se det fungera och hålla över tid. De få glimtar vi fick se av dinosaurierna ute i världen, som Blue i förorten, mosasaurien bland surfarna, t-rexens möte med lejonet och flygödlorna i Las Vegas (scen efter eftertexterna), bådade väldigt gott.

 

Det som talar emot det upplägget är att det till synes bara var en av varje ras som plockades från Isla Nublar innan massförstörelsen, vilket minst sagt försvårar för förökning. Den typen av problem har man dock hittat vägar runt tidigare i serien, som när dinosaurierna i första parken tack vare sitt grod-DNA kunde byta kön och sedan föröka sig. "Life finds a way", som Ian Malcolm (Jeff Goldblum) så vackert säger.