Vi måste prata om det mästerliga slutet i "Get Out"

Jordan Peeles "Get Out" har blivit lite av en internationell sensation, och när vi i Sverige nu har fått möjlighet att se den är det inte svårt att förstå varför. Skräckfilmer som är så vassa, tematiskt rika och nyanserade som denna växer inte på träd och när de väl landar skapar de rejäla ringar på vattnet. Om de dessutom lyckas fånga något viktigt och aktuellt i det offentliga samtalet blir fästet i populärkulturen ännu starkare, precis som i det här fallet. 

 

Filmen lever verkligen upp till alla lovord och hyllningar den har fått och det faktum att det är Jordan Peeles regidebut är fortfarande svårt att greppa. När eftertexterna rullar inser jag att filmskapandet har fört mina tankar till Stanley Kubricks mästerliga filmografi – särskilt "The Shining" men även exempelvis "Eyes Wide Shut" – och det säger en hel del om verkets kvalitet och Peeles otippade briljans som regissör och manusförfattare. Jag hoppades givetvis på att han skulle kunna leverera något vasst, men att det skulle bli på den här oerhört höga nivån kunde jag inte förutspå. 

 

Från första bildrutan till sista är "Get Out" tillfredsställande, men för mig är det specifikt finalen som höjer hela filmen de där sista stegen upp till en helt fenomenal plats. Det är där alla bitar faller på plats och alla smått frustrerande frågetecken bemöts. Det är helt enkelt ett helt perfekt klimax för berättelsen och nedan förklarar jag varför (VARNING FÖR SPOILERS). 

 

 

 

Hela filmen är verkligen packad till max med finurlig symbolik och detaljer som man kanske inte reflekterar över när man ser filmen för första gången. Peele hymlar inte med att han gör en väldigt politisk film, en film som belyser slaveriets ärr och den fortsatta diskrimineringen som många mörkhyade människor dagligen möter i samhället. Den tematiken är djupt inrotad i hela narrativet på ett respektfullt och värdigt sätt, men särskilt i slutet lyfter Peele fram det på bästa vis. 

 

Bland annat är det helt fantastiskt att det är just bomull – som han klöser fram ur den fåtölj han är fast i och stoppar i öronen – som räddar Chris (Daniel Kaluuya) från det hemska öde som familjen Armitage har förberett för honom. Bomullen är en stark symbol för slaveriet och dess konsekvenser, särskilt i USA, och att det i slutändan är det som gör att huvudkaraktären kan bryta sig loss från det fysiska och psykiska slaveri som väntar är inget annat än briljant.  

 

Ett annat ögonblick där jag verkligen slogs av intelligensen i "Get Out" var när blåljusen dök upp på slutet efter den blodiga slutuppgörelsen. I alla andra skräckfilmer hade det varit en lättnad att få se de blinkande ljusen men här inser man direkt att det skulle kunna vara ett hot. Vare sig Chris kommer bli betrodd eller inte är genast ett stort frågetecken, särskilt med den skakiga historiken gällande polisväsendet i USA och deras problem med systematisk rasism i beaktning. Peele spelar verkligen publiken som en fiol här och det fungerar underbart bra.

 

 

 

Finalen bjuder också på en rad helt magiska payoffer som Peele har peggat upp i olika skeden av berättelsen. Den mest uppenbara är den Jesse Owens-anekdot som Dean (Bradley Whitford) drar när Chris precis har äntrat det idylliska huset. Slutet gör det tydligt att det är nyckeln till hela berättelsen, att farfar Armitages förlust mot Owens i OS 1936 var startskottet på familjens exotifiering och besatthet kring den mörkhyade kroppen och dess egenskaper. Peele är så pass självsäker och slipad att han droppar den tio minuter in i filmen, underbart.

 

Det blir även i slutet på filmen glasklart varför många av karaktärerna i filmen har betett sig så lustigt. Särskilt de mörkhyade karaktärerna Walter (Marcus Henderson), Georgina (Betty Gabriel) och Andrew (Keith Stanfield) agerar ofta oförklarligt och man hoppas hela vägen igenom att det ska få en rimlig förklaring, vilket det får. När det görs klart att det är vita, slitna åldringar som styr sina nya kroppar inifrån är det självklart att motoriken, mimiken och liknande tar en del stryk, vilket lägger många pusselbitar på plats.

 

Dessutom får scenerna med den vedhuggande Walter och splittrade Georgina, sin förklaring. När Walter säger "it's nothing I don't like doing" menar han verkligen allvar, då farfar Armitage gillade träning – löpning specifikt, vilket även förklarar varför han kommer kutandes mot Chris mitt i natten – och utomhusarbete. I fallet med den tighta närbilden på Georginas ansikte då hon tycks försöka hålla tillbaka en flod av tårar samtidigt som hon pressar fram ett leende, verkar den hopplöst förtryckta själen inom henne försöka bryta sig loss utan framgång. Förkrossande. 

 

Små sköna detaljer som att familjen Armitage verkligen aktivt föraktar Chris rökning får också sin förklaring, då de givetvis vill hålla hans kropp så oförstörd som möjligt för köparens skull.

 

 

 

Trots att det i "Get Out" inte bjuds på någon sorts Marvel-doftande världsomvälvande hot som måste stoppas till varje pris är insatserna så ofantligt höga att man inte vet var man ska ta vägen. Det som står på spel – i första ledet – är en enda ensam mans välbefinnande, men det räcker för att få oss i publiken att verkligen sitta som på nålar och engagera oss med allt vi har i hjärta och själ för den här karaktären, något som också kan härledas till Peeles skicklighet som filmskapare. 

 

Allt hänger nämligen på hur han har byggt upp hotet i filmen, hur han har etablerat och skildrat "the sunken place" där Chris medvetande riskerar att hamna för resten av livet. För mig personligen tillhör det psykologiska konceptet det mest skräckinjagande jag har sett på film i hela mitt liv, då jag knappt ens kan föreställa mig ett värre öde än att vara "inlåst" där och sakta men säkert ätas upp av total hopplöshet och maktlöshet. Det är verkligen ett mardrömsscenario på alla sätt och vis, som för mig utan tvekan kraftigt överträffar rent fysiska hot när det gäller skräcknivå.

 

Dessutom är bilden av familjen Armitage så pass osympatisk (Catherine Keener och Bradley Whitford är verkligen utsökt onda och vrickade) att man hoppas med varje cell i kroppen att Chris ska vinna över dem, och därtill vinna över dem på hårdast möjliga vis.

 

 

 

Jordan Peele styr också självsäkert undan från ett av de allra vanligaste skräckfilmsproblemen som tynger ner mycket i genren, nämligen alldeles för uttragna finaler. När twisten väl har kommit och huvudkaraktären – och därmed publiken – är helt med på noterna väntar ofta någon sorts lång och utmattande kamp mot de övermänskliga antagonisterna, gärna genom ett hus som tycks ha oändligt många rum eller en skog som aldrig tar slut. Berättelsen tappar momentum, hindren blir hopplöst repetitiva och helhetsintrycket tar stryk. 

 

Så blir det aldrig i "Get Out", utan från det ögonblick då Chris har fått fullt grepp om Armitage-klanens ondskefulla plan tar det relativt kort tid till eftertexterna rullar. Steg för steg tar han sig an alla i familjen, men det går snabbt och tempot hålls i allra högsta grad levande. Konfrontationerna känns verkliga, varje smäll räknas och huset är skönt nog ett vanligt hus och inte en plötslig labyrint-liknande konstruktion som blir parodiskt omöjlig att överlista. Redan smått legendariska Rod (hysteriskt roliga Lil Rey Howery) dyker sedan upp i precis rätt ögonblick och lättar upp när svärtan har stigit till nästan olidlig nivå. 

 

 

Det här skulle kunna visa sig bli en förbannelse för Jordan Peele, att ge sig in i filmgamet med en så pass stark, politiskt explosiv och internationellt erkänd debut. Förväntningarna på vad han än väljer att göra härnäst (det har bland annat ryktats om "Akira") kommer vara omöjligt höga och om det inte håller en viss standard så kan "det är ju inte en ny Get Out"-snacket med stor sannolikhet överrösta diskussionen om själva filmerna i sig. 

 

Erbjudandena lär hagla in för honom nu – filmen drog in 190 miljoner dollar och hade en budget på under fem miljoner, hyfsat(!) lukrativt för alla inblandade – och oavsett vad han väljer att göra kommer jag sitta på första parkett. Förhoppningsvis har han en lång och framgångsrik karriär framför sig, en karriär som jag kommer följa med spänning.