7 filmer som har gjort 2016 till ett magiskt år för skräck-älskare

När jag för några kvällar sedan lämnade biosalongen efter att ha sett Fede Alvarez hyllade "Don't Breathe" slog det mig; 2016 har varit ett oerhört vasst år hittills när det gäller filmer åt skräck- och thrillerhållet. För mig personligen är det inte direkt favoritgenrer, men när det levereras på så här pass hög nivå är det bara att kapitulera och njuta av den emotionella terrorn. Nedan har jag listat de sju titlar från i år som man bara inte får missa under några som helst omständigheter: 

Fede Alvarez följer upp sin "Evil Dead"-remake med en mycket mer återhållsam, tankeväckande och psykologiskt läskig film. Den härligt oförutsägbara berättelsen kretsar kring tre inbrottstjuvar (Jane Levy, Dylan Minnette och Daniel Zovatto) i 20-årsåldern som bestämmer sig för att bryta sig in hos ett till synes "lätt byte", en blind och tillbakadragen krigsveteran (Stephen Lang) som sägs ha en rejäl summa försäkringspengar undangömd. Kort sagt: det var ingen bra idé. 

Spänningen stegrar till nästan olidliga nivåer i denna ohyggligt välregisserade, intensiva och klaustrofobiska film som för tankarna till Hitchcock och David Finchers underskattade "Panic Room". Särskilt den härligt svävande kameran som sveper genom väggar och golv påminner om den sistnämnda. Ljudarbetet är verkligen att dö för, för titelns löfte om att varje andetag räknas infrias fler gånger om. Bör definitivt ses i en biosalong med så stor duk och maffigt ljud som möjligt, men varning för hjärtklappning!

Jeremy Saulniers debutfilm "Murder Party" försvann förbi relativt obemärkt, men när briljanta "Blue Ruin" kom hamnade han mitt på den internationella radarn. Han lär ha fått en hel del storskaliga erbjudanden efter det, men valde att hålla sig kvar på den kreativt fria och djupt personliga banan. "Green Room" kan vara hans mest personliga film hittills, då den handlar om ett blygsamt punkband - fiktiva The Ain't Rights - som liknar det Saulnier själv var en del av i yngre år. 

Av olika anledningar hamnar de på en spelning på ett risigt hak i Oregons dunkla skogar, ett hak som till deras förvåning drivs av militanta nynazister. Allt är dock under kontroll, fram tills dess att bandet bevittnar ett mord i green room och på ett ögonblick blir ett hot mot hela organisationen. Det som följer är den bästa skildringen av en småskalig belägring sedan John Carpenters "Assault on Precinct 13". Härligt skitigt, magstarkt rått och effektivt berättat. Tragiskt bortgångna Anton Yelchin, Imogen Poots och Patrick Stewart (som nazistledaren!) storspelar. 

Skräckfilmer kring häxor känns inte superhett så här år 2016, men det struntar regissören Robert Eggers fullständigt i. Med "The Witch" omfamnar han konceptet helhjärtat och ger oss en av de mest säregna och tematiskt intressanta skräckfilmerna som jag har sett på flera år. Oändligt talangfulla Anya Taylor-Joy spelar Thomasin, en ung tjej som tillsammans med sin familj tvingas bort från en puritansk by i 1600-talets New England. Detta till följd av en dispyt mellan hennes pappa (Ralph Ineson) och de lokala prästerna.

Föräldrarna och deras fem barn bosätter sig istället vid utkanten av en massiv skog, men det dröjer inte länge innan deras tillvaro slås i spillror av mörka krafter. Är det verkligen häxor som plågar dem, eller är det bara religiös paranoia som spökar? Den fullkomligt skräckinjagande berättelsen förstärks ytterligare av Mark Korvens fenomenala musik och det enkla bildspråket. Karaktärerna pratar vågat nog tidig nyengelska, vilket jag också älskar. Filmens avslutning tillhör 2000-talets bästa och har etsat sig fast på näthinnan för all framtid. Snudd på mästerverk. 

Sparsamma one location-filmer á la "12 Angry Men" eller "Buried" har alltid tilltalat mig. Att förlägga ett helt narrativ till en och samma plats poserar en spännande utmaning för både filmskaparna och skådespelarna, och resultatet visar vad de verkligen går för. Karyn Kusama och hennes ensemble valde att anta den utmaningen med "The Invitation" och även om de inte når Sidney Lumets nivå så imponerar de stort.

Premissen är enkel: huvudkaraktären Will (Logan Marshall-Green) och hans fru får en inbjudan till en middag hos hans exfru och dennes nya partner. Väl där får Will en obekväm känsla av att det är något som inte riktigt stämmer. De andra middagsgästerna verkar dock ha det trevligt, så frågan är om det bara är hans hjärnspöken som gör sig påminda? Kusama bjuder på nagelbitande spänning från början till slut och lyckas med små medel bygga upp en fruktansvärt otäck värld som man inte kan slita ögonen ifrån. Intelligent, välspelad och mångbottnad film med ett vågat slut.   

Även här är i vi inne lite på one location-spåret om man har överseende med några enstaka scener. Dan Trachtenbergs ambitiösa, pulserande och snygga "10 Cloverfield Lane" är trots namnet bara väldigt löst kopplad till Matt Reeves magiska "Cloverfield", men det tycker jag också är till filmens fördel på många sätt. Trachtenberg behöver inte förhålla sig till händelserna i föregångaren, utan kan mer eller mindre börja på helt ny kula och göra sin egen grej. 

I filmens inledande scener möter vi Michelle (Mary Elizabeth Winstead), som efter ett telefonbråk med sin pojkvän hamnar i en våldsam bilolycka. När hon vaknar upp befinner hon sig i en underjordisk bunker, fastkedjad i väggen. Två män - Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.) - befinner sig också i bunkern, och hävdar att någon form av förödande attack gjort världen utanför obeboelig, men hur ska hon kunna lita på det? Skådespelartrion levererar på hög nivå och att det är Trachtenbergs första film är svårt att tro. Finalen blev lite av en vattendelare, men jag gillar den skarpt. 

Att kombinera genrerna skräck och western är inte direkt vanligt, men S. Craig Zahler visar med stenhårda "Bone Tomahawk" att det kan fungera ofattbart bra i rätt händer. Kurt Russell - lika utsökt badass som alltid - spelar Franklin Hunt, sheriff i den lilla staden Bright Hope i 1890-talets USA. När stadens unga läkarassistent (Lili Simmons) kidnappas riktas misstankarna mot en typ av livsfarliga grottmänniskor vid namn troglodyter, och Hunt ger sig ut i vildmarken för att rädda henne.

Vid sin sida har han vicesheriffen (Richard Jenkins), en kaxig casanova (Matthew Fox) och den kidnappade kvinnans man (Patrick Wilson). Ingen av dem har någon aning om vad de har gett sig in på. Effektiv skräck i stekande dagsljus är inte lätt att få till, men Zahler lyckas och behöver inte mörkret för att skrämma skiten ur en. Man får inte någon traditionell "förvarning" heller, utan scener av ren terror kommer när man minst anar det och hugger en i ryggen. En specifik scen gör att man önskar att man inte hade ätit på ett dygn. Fruktansvärt otäckt, men fantastiskt. 

Om man bortser från "Drive" och "Pusher"-filmerna har i princip alla Nicolas Winding Refns verk varit väldig polariserande. Han gillar att provocera och tänja på gränserna, vilket inte helt oväntat ofta delar upp publiken i två distinkta läger. Oftast tillhör jag dem som verkligen uppskattar det han gör, särskilt eftersom filmerna ofta är helt spektakulära visuellt och samtidigt har något vettigt att säga. Så är även fallet med hans senaste film "The Neon Demon" som på väldigt kreativt vis tar sig an ytligheten, skönhetsfixeringen och den giftiga konkurrensen i modevärlden.

Refn gör en sorts bokstavlig och fysisk tolkning av vad som ofta händer psykologiskt med unga tjejer inom den sfären och det är minst sagt fascinerande att se. Vad händer egentligen när en ny modestjärna (Elle Fanning som briljerar) föds och blir ett direkt hot mot de redan etablerade modellerna som börjar bli "för gamla"? Därifrån eskalerar saker och ting till helt oanade nivåer och Refn går "all in" på alla fronter. Det bjuds på härligt neondränkt foto (givetvis!), sköna biroller - exempelvis Abbey Lee och Alessandro Nivola - och en ständigt överraskande story.