År 2022 börjar sakta men säkert närma sig eftertexterna och den ljuva tiden för listor och sammanställningar av alla dess slag är här. Jag har upplevt året som otroligt starkt på filmfronten, från muskulös blockbusterbriljans á la "The Batman" till suggestiva indiemästerverk som "Bones and All", och det finns otaliga listor som välförtjänt öser lovord över de stora titlarna.
Det jag skulle vilja belysa lite extra från de gångna månaderna är de doldisar som du (kanske) har missat när konkurrensen i biorepertoaren och streamingdjungeln har blivit lite för hård. Nedan följer tio filmer, varierade när det gäller både genrer och länder, som du måste se innan du gör din egen lista över årets bästa filmer.
"Drive My Car"
Få filmer, om ens någon, har gjort så stort intryck på mig som Ryûsuke Hamaguchis "Drive My Car" (baserad på en novell av Haruki Murakami) i år. Berättelsen kretsar kring Yūsuke Kafuku (Hidetoshi Nishijima, som utstrålar gamla skolans filmstjärnepondus), en medelålders skådespelare och dramatiker som är i full färd med att sätta upp Anton Chekhovs “Onkel Vanja” i Hiroshima.
Varje dag skjutsas han till jobbet av sin nya chaufför, unga Misaki (Tōko Miura), i en älskvärt illröd Saab 900. Båda karaktärerna bär på frätande trauman som till en början bildar en orubblig stenmur, fastkilad mellan sätena. Tack vare de terapeutiska bilfärderna till och från pjäsens repetitioner och provspelningar börjar de sakta men säkert närma sig varandra, ett trevande ord i taget. När de släpper fram sitt innersta målas två lika mångbottnade som mörka livsöden upp.
Likt den röda skönheten på fyra hjul så besitter hela filmen en mystik och magi som gör att det känns som en hopplöst binär otjänst (kanske rentav en omöjlighet) att försöka sätta ord på vad det är som gör den så extraordinär. Hittas förklaringen kanske i den oemotståndliga kärleken för språk och kreativ katarsis? Eller kanske i den sublima sammansmältningen av Chekhovs, Murakamis och Hamaguchis sensibiliteter? Eller i skildringen av skönheten och friheten i något så enkelt som att köra bil? Den verkliga storheten, den som är mer svårdefinierad, finns i beröringspunkterna mellan alla dessa aspekter, i atmosfären och abstraktionerna.
"Drive My Car" kan streamas på Cineasterna samt hyras digitalt.
Varje dag skjutsas han till jobbet av sin nya chaufför, unga Misaki (Tōko Miura), i en älskvärt illröd Saab 900. Båda karaktärerna bär på frätande trauman som till en början bildar en orubblig stenmur, fastkilad mellan sätena. Tack vare de terapeutiska bilfärderna till och från pjäsens repetitioner och provspelningar börjar de sakta men säkert närma sig varandra, ett trevande ord i taget. När de släpper fram sitt innersta målas två lika mångbottnade som mörka livsöden upp.
Likt den röda skönheten på fyra hjul så besitter hela filmen en mystik och magi som gör att det känns som en hopplöst binär otjänst (kanske rentav en omöjlighet) att försöka sätta ord på vad det är som gör den så extraordinär. Hittas förklaringen kanske i den oemotståndliga kärleken för språk och kreativ katarsis? Eller kanske i den sublima sammansmältningen av Chekhovs, Murakamis och Hamaguchis sensibiliteter? Eller i skildringen av skönheten och friheten i något så enkelt som att köra bil? Den verkliga storheten, den som är mer svårdefinierad, finns i beröringspunkterna mellan alla dessa aspekter, i atmosfären och abstraktionerna.
"Drive My Car" kan streamas på Cineasterna samt hyras digitalt.
"Athena"
Bara någon minut in i Romain Gavras adrenalinstinna “Athena” (2022) sätts en presskonferens - där det berättas att en 13-årig pojke har dött till följd av polisövervåld - utanför en polisstation i brand. I det efterföljande kaoset springer pojkens bror tillika gängledaren Karim (Sami Slimane) och hans lojala trupper in och tar allt de kan, främst vapen och kroppsskydd. Med en armé av kravallpoliser hack i häl tar de sig tillbaka till sitt betongkvarter utanför Paris, titelns Athena, och gör sig redo för krig. Efter åratal av segregation ska rättvisa skipas och hämnd serveras, till varje pris.
Gavras briljerar här med en oförglömlig film som känns lite som en handgranat som detonerar rakt framför ansiktet, så pass intensiv och laddad är den. Plattan är nedtryckt i mattan utan avbrott i 90 minuter (älskvärd speltid!) och när allt är över får man torka bort svetten i pannan. Det otroliga kameraarbetet är det mest imponerande jag har sett på länge och omöjliga bilder haglar i ett så halsbrytande tempo att det är lönlöst att försöka ta in allt. Likt i filmer som “Mad Max: Fury Road” (2015) och “Dunkirk” (2017) är storyn lövtunn och vikten ligger istället helt vid skapandet av en audiovisuell smällkaramell, och “Athena” kan med stolthet stå sida vid sida med de giganterna.
"Athena" hittas på Netflix.
"Athena" hittas på Netflix.
"The Souvenir: Part II"
När det pratas om "efterträdaren" till Ingmar Bergman så är det ofta filmskapare som Ari Aster och Robert Eggers som diskuteras men om det är någon som tycks ha absorberat Bergmans ande när han dog så är det Joanna Hogg. Hennes utsökta "The Souvenir"-filmer, där Honor Swinton Byrne spelar en vilsen 20-åring med filmskapardrömmar, påminner mycket om Bergman i både estetik och berättarstil. De är ytterst lågmälda, smyger fram i försiktigt tempo och de som lutar sig framåt och möter Hogg i det hon försöker göra lär få en oerhört känslosam upplevelse, likt mig. Andra kan säkert känna att det är pretentiöst och "segt", och det får man också tycka.
Båda filmerna är fantastiska men enligt mig tar "Part II" allt till nästa nivå. Skådespelarna får mer svängrum, bildspråket blir mer extravagant och storyn känns mer inbjudande. Scenerna som Honor Swinton Byrne har med den alltid strålande Tilda Swinton, hennes mamma både i filmen och verkligheten, är spektakulära.
"The Souvenir: Part II" finns ute nu som digital hyrfilm.
Båda filmerna är fantastiska men enligt mig tar "Part II" allt till nästa nivå. Skådespelarna får mer svängrum, bildspråket blir mer extravagant och storyn känns mer inbjudande. Scenerna som Honor Swinton Byrne har med den alltid strålande Tilda Swinton, hennes mamma både i filmen och verkligheten, är spektakulära.
"The Souvenir: Part II" finns ute nu som digital hyrfilm.
"A Hero"
Med välförtjänt hyllade filmer som ”A Separation” (2011, vinnare av en Oscar för bästa utländska film) och ”The Past” (2013) har den iranska filmskaparen Asghar Farhadi befäst sig som en mästare, gång på gång. Hans lågmälda och varmt humanistiska verk om ordinära människor under extraordinär press har rötter som leder till både Ingmar Bergman och Yasujirō Ozu. Tyvärr är han just nu omsusad av en rad plagiering-anklagelser som minst sagt problematiserar honom som person och filmskapare, något som New Yorker-journalisten Rachel Aviv har skrivit en helt otrolig text om.
”A Hero” (2022) är den nyaste Farhadi-fullträffen och dess hjärtskärande skildring av den otursförföljda Rahim (Amir Jadidi) är storartad i all sin enkelhet. Efter tre tuffa år i fängelse ska han under en kort permission försöka övertala sin principfasta fordringsägare att visa nåd och gå med på en avbetalningsplan för den skuld som är grunden för fängelsestraffet - men inget går som planerat. Kombinationen av välskrivet karaktärsdrama och spännande fiffelmysterium ger en lika vass som emotionellt rik filmupplevelse med skådespeleri som är så autentiskt att det känns dokumentärt. Inte ett öga lämnas torrt.
"A Hero" finns ute nu som digital hyrfilm.
"A Hero" finns ute nu som digital hyrfilm.
"Crimes of the Future"
Det glädjer mig att konstatera att David Cronenberg, hjärnan bakom filmer som ”The Fly” (1986) och ”Crash” (1993) och mästaren av makaber ”body horror”, inte har tappat stinget. I en filmografi proppfylld med gripande premisser tar nog det färska alstret ”Crimes of the Future” (2022) priset för bästa idé.
Här tas vi med till en nära framtid där gränsen mellan det organiska och det syntetiska har börjat suddas ut, även när det gäller mänsklig evolution. I den framtiden lever Saul Tenser (Viggo Mortensen), en mystisk avantgarde-konstnär vars liveshow går ut på att hans musa Caprice (Léa Seydoux) utför kirurgiska ingrepp på honom i helt vaket tillstånd. Intimiteten och den totala kroppsliga kapitulationen i akten gör att vissa i publiken till och med finner den sexuellt eggande. Det är precis lika otäckt och grafiskt som det låter och Cronenberg vågar i vanlig ordning ta sitt filmskapande till mark som väldigt få är villiga att beträda. Ett flertal scener är utmanande magstarka, vissa rent visuellt och andra psykolgiskt, men de har så mycket mer än bara chockfaktor.
Med hjälp av det motbjudande och det absurda delar Cronenberg med sig av sina bitiga observationer kring det mänskliga tillståndet och vart vi är på väg. Med lika finurligt som ekonomiskt världsbyggande skapar han en kittlande science fiction-miljö som väcker tankar och öppnar upp för diskussion, samtidigt som ett gäng spännande skådespelare får ovanligt komplext material att jobba med. Låt oss hoppas att den snart 80-åriga Cronenberg fortsätter göra film länge, länge till.
"Crimes of the Future" släpps som digital hyrfilm den 5/1.
Här tas vi med till en nära framtid där gränsen mellan det organiska och det syntetiska har börjat suddas ut, även när det gäller mänsklig evolution. I den framtiden lever Saul Tenser (Viggo Mortensen), en mystisk avantgarde-konstnär vars liveshow går ut på att hans musa Caprice (Léa Seydoux) utför kirurgiska ingrepp på honom i helt vaket tillstånd. Intimiteten och den totala kroppsliga kapitulationen i akten gör att vissa i publiken till och med finner den sexuellt eggande. Det är precis lika otäckt och grafiskt som det låter och Cronenberg vågar i vanlig ordning ta sitt filmskapande till mark som väldigt få är villiga att beträda. Ett flertal scener är utmanande magstarka, vissa rent visuellt och andra psykolgiskt, men de har så mycket mer än bara chockfaktor.
Med hjälp av det motbjudande och det absurda delar Cronenberg med sig av sina bitiga observationer kring det mänskliga tillståndet och vart vi är på väg. Med lika finurligt som ekonomiskt världsbyggande skapar han en kittlande science fiction-miljö som väcker tankar och öppnar upp för diskussion, samtidigt som ett gäng spännande skådespelare får ovanligt komplext material att jobba med. Låt oss hoppas att den snart 80-åriga Cronenberg fortsätter göra film länge, länge till.
"Crimes of the Future" släpps som digital hyrfilm den 5/1.
"Resurrection"
"Only horror fans know how truly amazing Rebecca Hall is". Ungefär så löd en tweet som dök upp i mitt flöde nyligen och den slår verkligen huvudet på spiken. Precis så är det. Även på dramasidan (i filmer som exempelvis "Vicky Christina Barcelona" och "The Town") levererar hon starka prestationer på löpande band men i skräckgenren är hon helt fri från tyglar, helt fri från hämningar, och når ofta en hisnande nivå i sina porträtt av väldigt pressade personer.
I nagelbitande "Resurrection" spelar hon den framgångsrika och polerade karriäristen Margaret som tycks ha precis allt under kontroll. Den bilden slås dock i spillror när en man (Tim Roth) från hennes förflutna plötsligt dyker upp i hennes liv och bara blotta åsynen av honom orsakar en fullskalig panikattack. Filmen blir allt mer skräckinjagande i takt med att vi får veta mer om deras gemensamma historia och riktningen som tredje akten tar är ytterst överraskande och vågad. Halls obrutna och åtta minuter långa monolog tillhör årets absolut finaste filmstunder och den mer eller mindre hjärnsprängande slutklämmen ska jag sent glömma. Halls Oscarsnominering borde vara given här, men tyvärr kommer det inte hända.
"Resurrection" finns ute nu som digital hyrfilm.
I nagelbitande "Resurrection" spelar hon den framgångsrika och polerade karriäristen Margaret som tycks ha precis allt under kontroll. Den bilden slås dock i spillror när en man (Tim Roth) från hennes förflutna plötsligt dyker upp i hennes liv och bara blotta åsynen av honom orsakar en fullskalig panikattack. Filmen blir allt mer skräckinjagande i takt med att vi får veta mer om deras gemensamma historia och riktningen som tredje akten tar är ytterst överraskande och vågad. Halls obrutna och åtta minuter långa monolog tillhör årets absolut finaste filmstunder och den mer eller mindre hjärnsprängande slutklämmen ska jag sent glömma. Halls Oscarsnominering borde vara given här, men tyvärr kommer det inte hända.
"Resurrection" finns ute nu som digital hyrfilm.
"RRR"
"Top Gun: Maverick" må vara årets bästa actionfilm men denna bombastiska och spritt språngande galna indiska pärla är inte långt bakom. S.S. Rajamouli, visionären bakom filmen, börjar nästan närma sig någon form av helgonstatus i vissa kretsar och det är inte svårt att förstå varför.
Med en bit över tre timmar (de kortaste tre timmar du någonsin har upplevt) speltid till förfogande lägger han fram berättelsen om de två indiska revolutionärerna och frihetskämparna Bheem (N. T. Rama Rao Jr.) och Ramaraju (Ram Charan). Enligt alla historiska redogörelser träffade de två legenderna aldrig varandra men Rajamouli vet bättre än att låta ett sådant faktum stå i vägen för en bra film. I hans version möts dem och inleder en av filmhistoriens ljuvligaste "bromances" när de tillsammans försöker störta det brittiska Raj-styret på 20-talet.
Kombinationen av en oändligt hjärtvärmande och livsbejakande ton och urspårade actionscener som krossar vilken superhjältefilm som helst gör detta till ett helt oemotståndligt måste. Känslan när Bheem tar sig an en enorm tiger med bara sina nävar, när Ramaraju förvandlas till en pilbågsskjutande gud i finalen eller när de tillsammans genomför en spektakulär räddning av en pojke är inget annat än euforisk. En film med större hjärta får man leta länge efter.
"RRR" hittas på Netflix (av någon märklig anledning behöver man ändra sitt språk till engelska för att få fram den i utbudet, men den finns där).
Med en bit över tre timmar (de kortaste tre timmar du någonsin har upplevt) speltid till förfogande lägger han fram berättelsen om de två indiska revolutionärerna och frihetskämparna Bheem (N. T. Rama Rao Jr.) och Ramaraju (Ram Charan). Enligt alla historiska redogörelser träffade de två legenderna aldrig varandra men Rajamouli vet bättre än att låta ett sådant faktum stå i vägen för en bra film. I hans version möts dem och inleder en av filmhistoriens ljuvligaste "bromances" när de tillsammans försöker störta det brittiska Raj-styret på 20-talet.
Kombinationen av en oändligt hjärtvärmande och livsbejakande ton och urspårade actionscener som krossar vilken superhjältefilm som helst gör detta till ett helt oemotståndligt måste. Känslan när Bheem tar sig an en enorm tiger med bara sina nävar, när Ramaraju förvandlas till en pilbågsskjutande gud i finalen eller när de tillsammans genomför en spektakulär räddning av en pojke är inget annat än euforisk. En film med större hjärta får man leta länge efter.
"RRR" hittas på Netflix (av någon märklig anledning behöver man ändra sitt språk till engelska för att få fram den i utbudet, men den finns där).
"After Yang"
Science fiction kan vara så mycket mer än rymdresor, dystopier och storskaliga nya världar, det visar Kogonada (geniet bakom det fantastiska kammarspelet “Columbus” från 2017) med sin inspirerade nya film “After Yang” (2022).
I en ospecificerad framtid (kanske tio år framåt, kanske hundra) möter vi familjen Fleming, bestående av pappa Jake (Colin Farrell, rykande aktuell i år!), mamma Kyra (Jodie Turner-Smith) och adoptivdottern Mika (Malea Emma Tjandrawidjaja). Familjens fjärde medlem, Yang (Justin H. Min) är en människoliknande android som fungerar lite som limmet mellan de andra tre. När han plötsligt en dag stänger ner och inte kan startas om igen, till familjens stora chock, bestämmer sig Jake för att göra allt för att få liv i honom igen. Detta leder honom in på en omtumlande resa som ska komma att bli mer existentiell och omvälvande än han först kunde ana.
Precis som i sin förra film tecknar Kogonada sina karaktärer med så överväldigande mycket värme och kärlek, så pass att de tar den kortaste vägen in till hjärtat och stannar där. Tempot är lågt, den föredömligt ekonomiska estetiken drar åt ett härligt retrofuturistiskt håll och det tematiska stoffet går till roten av den mänskliga upplevelsen. Alla skådespelare är i total synk med filmens meditativa ton och smälter samman i en djupt känslosam helhet. Enastående!
"After Yang" släpps som digital hyrfilm den 15/12.
"After Yang" släpps som digital hyrfilm den 15/12.
"Fresh"
Under första halvtimmen av Mimi Caves omtalade ”Fresh” (2022) känns den som vilket romantiskt drama som helst. Vi får möta Noa (Daisy Edgar-Jones, senast sedd i ”Normal People”), en ensam och dejtingtrött ung kvinna som finner det omöjligt att hitta en man som hon skulle vilja spendera någon betydande tid med. Allt förändras när den charmiga och roliga Steve (Sebastian Stan) dyker upp i hennes kvartersbutik och stjäl hennes hjärta på ett ögonblick. Som vi vet är det ju dock så att det som känns för bra för att vara sant ofta är just det, och så är även fallet med den hemlighetsfulla Steve.
I takt med att minuterna går blir ”Fresh” mer och mer otäck och magstark på ett allt mer chockerande vis. Jag vill inte förstöra överraskningen för den som vill göra resan, men det här är sannerligen inget för den nervsvaga eller lätt-äcklade, den saken är säker. De med stark mage som vill se något riktigt annorlunda och vågat kommer dock hitta helt rätt här och jag uppskattade allt från den ytterst kreativa visuella stilen till observationerna om modern dejting, särskilt ur ett kvinnligt perspektiv. Edgar-Jones och Stan är dessutom fantastiska tillsammans och deras ständigt skiftande dynamik är filmens största behållning.
"Fresh" hittas på Disney+.
"Fresh" hittas på Disney+.
"Omständigheter"
Den fransk-libanesiska filmskapren Audrey Diwans nya verk borde nästan komma med en triggervarning om en rejält ångestframkallande upplevelse. Den välskrivna och estetiskt fulländade “Omständigheter” (2022), baserad på Annie Ernauxs (årets vinnare av Nobelpriset i litteratur) biografiska roman med samma namn, är nämligen en lika briljant och viktig som påfrestande film.
Vi tas här med till 60-talets kulturellt blomstrande Frankrike och möter Anne (enastående Anamaria Vartolomei), en ung litteraturstudent som blir olägligt och oplanerat gravid precis när hon ser slutet på sina studier (och en väg till ett bättre liv) i sikte. Abort är hennes enda alternativ för att kunna leva det liv hon vill leva, men i en tid då det var kriminaliserat och belagt med strängt fängelsestraff att både genomgå och utföra ingreppet var det inte helt okomplicerat att få det gjort. Annes resa och de fördomar och det förakt hon möter längs vägen skildras helt osminkat, realistiskt och rättframt, till den grad att det nästan (men bara nästan) blir för mycket att hantera. En minst sagt utmanande film, men det är det värt.
"Omständigheter" kan streamas på Cineasterna samt hyras digitalt.
Vi tas här med till 60-talets kulturellt blomstrande Frankrike och möter Anne (enastående Anamaria Vartolomei), en ung litteraturstudent som blir olägligt och oplanerat gravid precis när hon ser slutet på sina studier (och en väg till ett bättre liv) i sikte. Abort är hennes enda alternativ för att kunna leva det liv hon vill leva, men i en tid då det var kriminaliserat och belagt med strängt fängelsestraff att både genomgå och utföra ingreppet var det inte helt okomplicerat att få det gjort. Annes resa och de fördomar och det förakt hon möter längs vägen skildras helt osminkat, realistiskt och rättframt, till den grad att det nästan (men bara nästan) blir för mycket att hantera. En minst sagt utmanande film, men det är det värt.
"Omständigheter" kan streamas på Cineasterna samt hyras digitalt.
