10 anledningar till att "Fred Claus" är en underskattad julfilm

”Die Hard, ”Ensam hemma”, ”Elf”, ”Ett päron till farsa firar jul”. Många och älskade är de – de där julfilmerna vi ser om varje år. Och medan jag personligen älskar alla de nämnda så lägger jag ofta till en rulle som sällan kvalar in bland toppen. En underskattad pärla som faktiskt fick en jädra massa oförtjänt skit av kritikerkåren när det begav sig 2007. Jag pratar så klart om den gravt underskattade julfilmen ”Fred Claus” med Vince Vaughn i huvudrollen.

 

Jag kommer i denna lista förklara precis varför den förtjänar ett bättre rykte och varför du, om du ännu inte sett den, bör ge den en chans. Så på med tomteluvan och koka upp glöggen.

 

Här är tio anledningar till varför "Fred Claus" bör bli en given julklassiker i varje hem.

 

 

 

Vad som skiljer rullen från många andra julfilmer är att vi faktiskt får följa Fred Claus istället för Santa Claus. Fred är Tomtens bror som har fått växa upp i hans skugga. Tomten själv har varit favoriserad av deras föräldrar medan Fred hamnat i skymundan.

Till följd av detta har Fred tagit avstånd från familjen på Nordpolen och lever ett vanligt liv i USA där han arbetar med att utmäta egendomar från skuldsatta (han tar medan brorsan ger). Vince Vaughn tolkar här avundsjuka och bitterhet mot sin bror och sina föräldrar på ett sätt som alla syskon kan relatera till.

 

 

 

Hur hinner egentligen Tomten leverera julklappar till alla världens miljarder barn under spannet av bara några timmar från läggdags på julafton till uppvaknandet på juldagens morgon? Hur går egentligen produktionen av leksaker till? Och hur bestäms det vem som varit snäll eller stygg? Eller kanske viktigast; hur uppstod egentligen sagan om Tomten från första början?

Dessa frågor besvaras i filmen på finurliga och kreativa sätt. Det får en som vuxen att skratta till en och annan gång över viss igenkänningsfaktor i frågor som man funderat om kring fenomeneten Tomten.

 

 

 

”Fred Claus” blev kritiserad för att bland annat vara för sentimental och att den inte riktigt kunde balansera sin slapstick-humor med de dramatiska bitarna. Men här tycker jag kritikerna har fel. Vince Vaughn levererar sin sköna och karaktäristiska humor för både vuxna och barn.

Samtidigt ger filmen oss en hjärtvärmande berättelse om familjen och det magiska med julen. Detta genom att berätta en historia fylld av genuin känsla för kärlek och försoning som ju vi alla vet hör julen till.

 

 

 

En annan aspekt som kritikerna gnällde på var filmens casting. Inte för att det var något fel på den men de tyckte att man kastade bort en så pass stjärnspäckad rollista på en film som inte förtjänade den. Snacka om att gripa efter halmstrån här. Av alla saker man kan klaga på så klagas de på den fantastiska rollistan.  

Jag menar vi får Vince Vaughn, Paul Giamatti, Kevin Spacey (Jag vet!) Kanske inte så mycket att skryta om idag, men han var stor när det begav sig), Rachel Weiz, Kathy Bates, Elizabeth Banks och Ludacris. Alla bjuder verkligen på sig själva i sina roller.

 

 

 

En annan aspekt som jag älskar med denna rulle är dess underliggande budskap om förlåtelse och acceptans. Fred som hela livet känt att han blivit hunsad av sina föräldrar till förmån för sin bror lär sig under filmens gång att förlåta dem alla. De i sin tur accepterar honom också för den han är. Ett viktigt budskap som jag tycker att filmen ror hem med bravur – att låta människor få vara sig själva och inte ha alltför stora krav på varandra.

 

 

 

SPOILERS! Inledningen på tredje akten ger oss en hejdlöst rolig scen i terapimiljö där Fred besöker en stödgrupp för avundsjuka och bittra bröder som står i skuggan av sina mer framgångsrika syskon. Här bjuds vi på cameos av både Frank Stallone (bror till en viss Sylvester) och Stephen Baldwin, Alec Baldwins lillebrorsa.

De spelar båda sig själva och driver hejdlöst med sig själva och det faktum att de inte är i närheten av att vara lika framgångsrika som sina bröder. Speciellt Stephen Baldwin går loss med sina aggressioner i scenen och vill inget annat än att hela tiden spöa skiten ur Alec.

 

 

 

Hela filmen är fylld av riktigt juliga och mysiga låtar. Både originalversioner av klassiska jullåtar men också nytolkningar av diverse artister. Allt ackompanjerat till scener som väcker känslor. Favoriten för undertecknad är nog Sinead O’Connors version av Silent Night.

Denna spelas under juldagsmorgonen när tomtens alla nissar, genom sin magiska monitor, betraktar alla världens barn när de får öppna sina julklappar. Det är sådana scener, med tillhörande musik, som fyller en med värme under julen.

 

 

 

Där ”Die Hard” är julfilmen för vuxna och ”Elf” kanske riktar in sig till de mindre, skulle jag säga att ”Fred Claus” hör hemma i samma läger som ”Ensam hemma”. En julfilm med humor som riktar sig till både de stora och de små. Scenerna har inte bara slapstick för de yngsta utan även lite vuxenrelaterad humor.

Bästa scenen för detta är när familjen Claus över middagsbordet börjar tjafsa och Fred hysteriskt antyder att herr och fru Tomte kanske inte har det så bra ställt i sänghalmen till hela familjens förskräckelse. Man bara måste älska det!

 

 

 

Jag bara älskar ”Fred Claus” visuella tolkning av det magiska Nordpolen. Det här är Disneys Nordpolen i den klassiska sketchen på julafton i live action. Nisseverkstaden, Tomtens hem samt kulissbygget och de visuella effekterna gör det hela till en magisk upplevelse. Nordpolens representation är riktigt detaljerad. Den färgglada dekorationen och den lekfulla designen bidrar verkligen till den där magiska julstämningen på film.

 

 

 

En del av handlingen kretsar kring hur Tomten och hans verkstad är ständigt hotad av filmens skurk spelad av Kevin Spacey. Spacey antar rollen som en tjänsteman från en myndighet vars uppgift är att övervaka övernaturliga figurer som Tomten och Påskharen. Spaceys rollfigur gestaltar här en modern Scrooge som hatar julen och gör allt i sin makt för att förstöra verksamhetens leksaksproduktion på Nordpolen. Detta genom att ge Tomten och hans nissaren massa omöjliga krav på produktionen av leksaker.

Det är en klockren satir över byråkrati och den kommersialism som drabbat julen i sin renaste form. För vi vet ju vad julen egentligen har kommit att handla om – masskonsumtion och en ursäkt för handelsbranschen att kränga på oss en massa varor.